SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1900  
APEL a4pel, äfv. (särsk. i delar af västra Sv.) a3pel2 (a`pel Weste, àpäl Almqvist; jfr Kock Sv. akc. 1: 195, där ordet upptages bland ord som hafva akut växlande med gravis), l. APPEL ap4el, sällan 32, r. l. m. l. f. (m. Aurivillius Gr. 30 (1684), Linné Västg. 67 (1747), Sahlstedt (1773), Weste (1807), Lindfors (1815), Almqvist (1842), Dalin (1850), Kindblad (1867), Björkman (1889) m. fl.; f. Lind (1749), Möller (1790); m. l. f. SAOL (1874); f. l. m. SAOL (1889), Lundell (1893); se för öfr. Rydqvist SSL 2: 67, 289, 306, 3: 7 o. SAOB (1870)); best. -peln, sällan -plen (Sahlstedt (1773)); pl. -plar ((†) -pler Linné Öl. 146 (1745), Trozelius Rosensten 31 (1752); -plor Linné Öl. 28 (1745)).
Ordformer
(apald Aurivillius Gr. 30 (1684). apal Var. rer. 56 (1538), Rudbeck Atl. 2: 585 (1689), Serenius (1741; men Appelgrå), Lind (1749; men apel-trä, apel-grå), Synnerberg 2: 169 (1815); apall Franckenius Spec. E 2 b (1638, 1659), I. Erici 1: 53 (c. 1640). apel Stiernman Com. 1: 158 (1558), Spegel Guds verk 104 (1705), BB 13: 4 (Lag 1734) osv.; apell Tegel G. I 2: 357 (1622), Tillandz C 7 a (1683). appull Rosensten Skog. 8 (1737). appel (appell) FH 6: 321 (1556: Appelldranck), RARP 3: 256 (1642), Linné Ungd. 2: 345 (1734), Atterbom Lyr. 1: 9 (1837), Hildebrand Sv. medelt. 1: 201 (1879), Santesson I Sv. 75 (1887: skogsappel) m. fl.)
Etymologi
[fsv. apald, apal, apuld, apul, f., motsv. sv. dial. apal, apel, appel m. fl. former; jfr d. abild, nor. apald, apal, m., (vild)appel m. fl. former, isl. apaldr, m., ags. apulder, apuldre, f. o. m., fht. affoltra, affaltra, f.; med afs. på ordets former i de nord. spr. (o. dial.) se för öfr. Jenssen-Tusch 190, 191. Ordet utgör, liksom ÄPPLE, en afl. af en stam *apla-, som föreligger i krimgot. apel, fsax. appul, apl, nt. o. holl. appel, ags. æppel, eng. apple, fht. apful, t. apfel, äpple, o. som eger motsvarigheter med b i roten i keltiska o. slavobaltiska språk (forniriska aball, uball, litauiska óbůlas, fornslaviska (j)ablŭko, m. fl.). Grundordet har sannol. gm lån före ljudskridningens inträde upptagits i de germanska språken; möjl. är det att föra tillbaka till Abella, namnet på en under forntiden för sina äpplen berömd stad i Campanien; mindre sannolikt synes antagandet, att det lånats från ngt finskt språk. Se för öfr. Tamm, Kluge, Franck, Schrader Sprachvergl. u. urgesch. 400, 401 (1890), Hehn Kulturpflanzen u. hausthiere 593-595 (1894), äfvensom Grimm, Vries samt W. Stokes o. A. Bezzenberger hos Fick 2: 11. — Formen apel torde först hafva uppstått i ssgr, där ordets sista stafvelse förlorat sin biton (jfr fsv. apilträ); analogi efter sbst. på -el, kanske närmast HASSEL, OXEL, har sannol. sedan bidragit att göra denna form allmän. Formerna med -pp- torde hafva utvecklat sig, då ordet ss. senare ssgsled fått stark biton på första stafvelsen (jfr A. Kock i Arkiv 8: 172, Noreen Altschwed. gram. § 298), l. ock har konsonanten förlängts, då den kommit omedelbart framför l i pl. (jfr E. H. Tegnér Natur 67, Noreen Altschwed. gram. § 296: 2); inverkan från ÄPPLE, ÄPPEL-, äfvensom inflytande från nt. appel i ssgr har sedan helt visst bidragit till den allmännare spridningen af formen appel]
1) [jfr fsv. hugger man apald niþer ællæ annor bærande træ i trægarþe; lass aff apald] undersläktet Malus af växtsläktet Pyrus Lin., tillhörande familjen Pomaceæ l. kärnfruktträden; träd af nämnda undersläkte; bot. samt i poetisk stil såväl om de odlade arterna l. varieteterna, äppelträden, som om de vilda, eljest vanl. bl. om de senare; äfv.: apelträ. Var. rer. 56 (1538). Bärende Trä, som ähr Eek, Book, Apell, Haszell, Oxel, Rön eller Hägg. Stiernman Com. 1: 158 (1558). I trädgården var appel med färdig frukt. Linné Ungd. 2: 345 (1734). Apel har ock sin nytta, fast frukten är sur, han tjenar til Cider, och äfven til svinens föda; barken färgar gult; men trädet är besynnerligen (dvs. särskildt) tjenligit för svarfvare. Dens. Västg. 67 (1747). Apel finnes vild (i Finl.), dock ej öfver 60 graders Latitude. Gadd Intr. i VetA 1761, s. 27. (Harfpinnarna göras) hälst af Hagtorn eller Appel. A. Modeer i VetAH 28: 183 (1767). Apel, Appel .., Vild-Apel. Detta .. Trädslaget .. växer i flere Landsorter (i Sv.) til myckenhet, och är kändt under namn af Vild-Apel, .. Vildäple-träd; .. finnes i ängar, på torra fält och backar, så väl som i skogslundar. Fischerström (1779). Aplar och Päron-trän kan man ympa til och med blomnings-tiden, ja nästan intil Midsommar. P. J. Bergius Præs. i VetA 1780, s. 80. Astracansk appel. Möller (1790). Appelns gyllne frukt. Adlerbeth Poët. 2: 309 (1803). Apal, Appel, Skogsappel, (Pyrus malus), ett vildt växande äppleträd. Synnerberg 2: 169 (1815). En del botanister antaga att den odlade apeln, som man till skillnad från de vilda arterna kallat P. Malus Domestica eller Sativa, är en genom odling utvecklad form af denna (dvs. vildapeln). Andra åter .. antaga .., att trädgårdsapeln, P. Malus domestica, är en ursprungligen från Orienten kommen art för sig och att alla här odlade äplevarieteter härstamma från denna. Eneroth Pom. 1: 92 (1864). Af den vilda Apeln har man två bestämda artförändringar, skilda genom fruktens smak: Sur-apel och Besk-apel. Fries Ordb. (c. 1870). När aplarne blomma. Bååth På gr. stigar 87 (1889). Fruktträden, isynnerhet aplarne, ha nästan öfverallt skadats af frosten. VL 1894, nr 121, s. 3. jfr BESK-, BLOD-, DVÄRG-, PARADIS-, SUR-, SÖT-, TRÄD-, GÅRDS-, VILD-APEL. — (†) i utvidgad bet. om med apeln besläktad växt (jfr 2). Qu(i)tten voro små Aplar af et par alnars högd, som stodo med mycken frukt. Linné Sk. 283 (1751).
Anm. 1:o I ä. tid synes apel hafva varit den enda benämningen på såväl de vilda som de odlade varieteterna af Pyrus Malus. I fsv. o. fornisl. hafva inga motsvarigheter till ÄPPEL-TRÄD uppvisats (jfr däremot nyisl. eplatrje), o. detta ord saknas ännu såväl i Var. rer. (1538), där (s. 56) lat. Malus öfversättes enbart med apal (liksom adj. Malinus med then som är aff apal), som hos Helsingius (1587). Under förra hälften af 1600-talet synes emellertid ÄPPELTRÄD hafva blifvit en gängse benämning. Franckenius Spec. E 2 b (1638, 1659) återgifver sålunda lat. Malus o. Pomus med Äple trää, Apall, o. i Lex. Linc. (1640) har apel helt o. hållet fått gifva vika för det sammansatta o. väl efter tyskt mönster bildade namnet. Detta senare har efter hand i det allmänna språkbruket blifvit det vanliga i fråga om det odlade fruktträdet, under det att apel alltmera inskränkts till att användas om det vilda trädet, en skillnad som göres redan af Fischerström (1779). 2:o Jfr anm. 1:o under APELGÅRD.
2) om växt som utan att vara besläktad med apeln i visst afs. påminner om l. liknar denna; bl. i ssgn GET-APEL.
Sammansättningar.
Anm. I ssgn -DRANK torde första leden bero på mekanisk öfverföring af mnt. appel-, äppel-, o. således eg. vara ett annat ord än apel; jfr äfv. APELSIN. Äfven i ngra andra ssgr torde första ssgsleden mer l. mindre direkt bero på (m)nt. appel- l. t. apfel-. Möjl. är dylik inverkan orsaken till att i ssgrna -GRÅ o. -KASTAD uttalet ap3- är det vanliga äfv. bland de personer som uttala det enkla ordet med a; jfr Lyttkens o. Wulff Utt. (1889: apel, men appelgrå, appelkastad). I vissa hos Fischerström anträffade ssgr, i hvilka man skulle väntat fruktnamnet i st. för trädnamnet, synes APEL- för ÄPPEL- vara afsiktligt valdt för att framhålla, att bl. vildapelns frukt afses. Jfr ssgrna till ÄPPLE.
A: (1) APEL- l. APPEL-BARK30~2. Apelbark gifver en Citron-gul mycket täck färg. Linné Öl. 101 (1745). Fischerström (1779).
(1) -BLOMMA~20. Apelblommor fägna både syn och lukt. Bien .. riktas af dem med en ömnoghet af honung. Fischerström (1779). Skimrande hvita / Apelblommor. Bååth På gr. stigar 87 (1889).
(jfr anm. ofvan) -BLÅ. (†) = -GRÅ. Heinrich (1814, under appelkastad).
(jfr anm. ofvan) -DRANK. [af mnt. appeldrank; jfr t. apfeltrank] (†) äppelvin, cider. Miödh och Appelldranck. FH 6: 321 (1556).
(1) -FRUKT~2. (föga br.) Apel-frukten, eller Suräplen, kunna skaffa i hushållningen betydande förmåner. Fischerström (1779).
(jfr anm. ofvan) -FÄRGAD~20. (föga br.) af färg som ett äpple. Apel- eller luftfärgad .. drägt. Palmblad Fornk. 1: 191 (1843; gr. ἐσϑὴς .. μηλίνη ἢ ἀερίνη). Den apelfärgade säden. Johansson Hom. Od. 7: 104 (1844).
(jfr anm. ofvan) -GRÅ~2. (apel- Var. rer. 21 (1538), G. Oxenstierna i Oxenst. brefv. 3: 43 (1622), Verelius Götr. 189 (1664), Fryxell Ber. 5: 37 (1831), Nordlander Barnv. 109 (1886) m. fl. appel- Petreius Beskr. 2: 166 (1614), Björn Barberaren 13 (1785), Topelius Fält. 4: 140 (1864). apalle grå Visb. 1: 48 (c. 1572)) [jfr d. abildgraa, isl. apalgrár, fsax. appulgre, mnt. appelgraw, t. apfelgrau] (numera företrädesvis i högre stil) i fråga om häst: grå med (ljusare l. mörkare) fläckar som till form o. storlek påminna om äpplen. Den femte (fålen) han var apelgrå. Sv. folkv. 1: 412. Var. rer. 21 (1538). Brudhens Wagn, .. för hwilken gingo 8. appelgråå Hästar, medh rödha rumpor och maan. Petreius Beskr. 2: 166 (1614). Konung Carl han Rÿder på en Apelgrå häst. Visb. 1: 351 (c. 1657). Den bästa / Färgen (på en häst) är apelgrå. Adlerbeth Buc. 91 (1814; 1 uppl. 1807: appelgrå). Topelius Fält. 4: 140 (1864). i utvidgad anv. Det är en dägelig, tjock, kort, ung gubbe, appelgrå, .. försupen. Björn Barberaren 13 (1785).
(jfr anm. ofvan) -GRÖN~2. [jfr t. apfelgrün, fr. vert pomme] (knappast br.) äppelgrön. Möller (1790). Gräsgrön, apelgrön, prasinus, pomaceus, ganska klar och i blått [? hvitt] fallande; färgen på kopparnickelkalk. Marklin 79 (1818).
-GÅRD, se d. o. —
(jfr anm. ofvan) -KASTAD~20. (apel- Billing Hipp. 122 (1836), Lidforss DQ 2: 164 (1892) m. fl. appel- J. Wallenberg 170 (1771), Crusenstolpe Mor. 4: 138 (1841), Lönnberg Holmfr. 372 (1895) m. fl.; apple- Schenberg 792 (1739)) [med afs. på ordets bildning jfr SMUTS-KASTA(D), DAGG-STÄNKT, GRÅ-SPRÄNGD o. d.; jfr äfv. t. geapfelt efter fr. pommelé] om häst: som har glansiga fläckar hvilka till form o. storlek påminna om äpplen. J. Wallenberg 170 (1771). När den (dvs. gråskimmeln) har mörkare, runda fläckar, antingen på hela kroppen eller på länderna, kallas den tillika apelkastad. Billing Hipp. 122 (1836). Hos många hästar, serdeles skimlar, svarta och fuxar(,) förekomma mörkare glanskare fläckar, antingen öfver hela kroppen eller ock, hvilket är det vanligaste endast på korset och låren; man kallar en sådan häst appelkastad. Sjöstedt Husdj. 1: 134 (1859). Appelkastad rödbrun häst, Cheval bai-miroité. Tigerhielm 30 (1867, 1880). C. G. Wrangel Handb. 712 (1886).
(1) -KVIST~2. Bäst är ympa .. Apelqwist i Apelträ. I. Erici 1: 60 (c. 1640). P. J. Bergius Præs. i VetA 1780, s. 77.
(jfr anm. ofvan) -KÄRNA. (†) kärna af vildapelns frukt. Apel-kärnor .. sönderstötas, at gifva god smak på bränvin. Fischerström (1779).
(1) -LÖF~2. Apel-löf ätes af Boskapen, så väl färskt om sommaren, som tort om vinteren. Fischerström (1779).
(jfr anm. ofvan) -MOS. (†) mos af vildapelns frukt. Fischerström 1: 139 (1779).
(jfr anm. ofvan) -MUST. [jfr t. apfelmost] (†) = -DRANK. Månne det icke vore möjeligit, at giöra som Landtman i Engeland, och (af vildapelns frukter) prässa det sköna cyder och Appelmust, som äfven så väl torde kunna frögda hjertat, som en sup af vårt allmänt brukade bränvin? Trozelius Rosensten 31 (1752). Fischerström 1: 141 (1779).
(1) -STAM~2. Broocman Hush. 5: 48 (1736). Apel-stammar inflyttas uti trägårdar at ympas ell(er) oculeras, til at bära god frukt. Fischerström (1779). Väl växta äckta Appel-stammar .. finnas til salu. DA 1793, nr 83, s. 3.
(1) -TELNING~20. Någre Appel-telningar äro .. ännu i behåll. Hülphers Norrl. 2: 187 (1775).
(1) -TRÄ~2. [fsv. apilträ]
1) (numera nästan bl. i talspr.) = -TRÄD. I. Erici 1: 60 (c. 1640; se under -KVIST). Trozelius Rosensten 9 (1752; Rosensten 1737: Äpleträ).
2) = -VIRKE. Appelträ är godt til svarfning. Trozelius Rosensten 33 (1752). DA 1824, nr 100, s. 4.
(1) -TRÄD~2. [fsv. apilträ] växten apel ss släkte l. individ. Manshöga appelträd voro satte i ängen i Väse och Elfdals socknar. Linné Ungd. 2: 267 (1734). Mosslupna ekar stå på vakt / omkring vårt sommarhem, / och apelträd i blomsterprakt / stå doftande bland dem. Melin Dikt. 70 (1888).
(jfr anm. ofvan) -VIN. (†) Våra sura skogsäplen .. (kunna användas till) en Cider eller et Apel-vin, som både i anseende til smaklighet och styrka bör värderas. Fischerström 1: 140 (1779).
(1) -VIRKE~20. Fischerström (1779). Söderwall Ordb. 1: 43 (1884).
(1) -YMP~2. Jag har satt många Apel- och Päronympar uti Rönn. P. J. Bergius Præs. i VetA 1780, s. 77.
(jfr anm. ofvan) -ÄTTIKA. (†) af vildapelns frukt beredd ättika, ciderättika. Hvarken grumlas Apel-ättickan, när den länge blir stående, såsom sker med vin-ätticka; eller möglas den, såsom öl-ättickan. Fischerström 1: 140 (1779).
B (†): APALLE-GRÅ, se A.
C (†): APELA-GÅRD, se APELGÅRD.
D (†): APPLE-KASTAD, se A.
Spoiler title