SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1900  
APPELLATION ap1älatʃω4n l. -el-, l. -aʃ-, l. apäl1- (apä´llatschón Almqvist), r. (l. f.); best. -en; pl. -er.
Ordformer
Etymologi
[af t. o. fr. appellation]
vbalsbst. till APPELLERA.
1) (mindre br.) jur. till APPELLERA 3: vad, vädjande (från lägre instans till högre rätt). Ingen Appellation må skee ifrån Konungz Nämd. Schmedeman Just. 42 (1560). Appellation eller Vad kallas thet, när parten sielf eller hans fullmächtige, inom then tiden, som Lag och Kgl. Förordningar föreskrifva, gifver Domaren tilkänna, at han är missnögd med domen, samt at han ärnar söka ändring hos högre Domstol, och, til then ändan, betalar vädiepenningar. Nehrman Pr. civ. 381 (1732, 1751). Redan på mötet i Sardika 347 tillerkändes påfvarna rättighet att emottaga appellationer ifrån förfördelade biskopar. Anjou Kyrkohist. 41 (1842, 1867). Kôersner Polit. handlex. (1883). — (†) rätt att vädja. (De som äro missnöjda med en af konungens nämnd fälld dom) mhåge .. haffue Appellation inför hög:te Kongl. M:tt. HSH 27: 30 (1563). Then som ifrån Cämnärs-Rättens Dom, eller Resolution söker appellation under Rådstugun. Schmedeman Just. 1130 (1687). — (†) konkret: skrift som innehåller ett vädjande till högre rätt. (De) Protesterandes Legater öfwerantwarda Keysaren en Appellation. Schroderus Osiander III. 1: 91 (1635).
2) till APPELLERA 4. — särsk. (†) konkret: förnyad afgift (i lotterispel); jfr APPELL II 7. De Lottägare, hvars numror ännu icke utkommit, men (som) vilja behålla samma Numror i berörde Class, (böra) aldrasist inom d. 12 i samma månad emot Apellations erläggande sig til ombyte anmäla. SP 1780, s. 719.
Ssgr: (2) APPELLATIONS-AFGIFT1003~ l. 0103~02 l. ~20, i lotterispel. SP 1780, s. 616.
(1) -ATTEST~02. (numera föga br.) vadebevis. Abrahamsson 671 (1726). Nehrman Pr. civ. 395 (1732, 1751).
(1) -DOMSTOL~02 l. ~20. SC 3: 200 (1822). Först i slutet af 17:de seklet synes det, som hade Lagmansrätten uteslutande blifvit en appellations Domstol för tvistemål. Nordström Samh. 2: 564 (1840). Hj. v. Sydow i Stockholm 1: 243 (1897). särsk. benämning på öfverdomstol i vissa främmande länder. Appellationsdomstolen i Bruxelles. NF 19: 251 (1895).
(1) -PENNINGAR~200. (numera föga br.) vadepenningar. RARP V. 2: 108 (1655). Abrahamsson 671 (1726). jfr -SKILLING.
(1) -RÄTT~2.
1) rättighet att appellera. N. Av. 15 Febr. 1656. Afzelius Rätteg. i tvistemål 184 (1882).
2) = -DOMSTOL. Öfverdomstolar (i Portugal) äro appellationsrätterna i Lisabon och i Oporto. Svedelius Statsk. 4: 428 (1869). jfr: En hög Kongl. Tribunal, eller Öfver Appellations-Rätt. Henel 1729 1 (1730).
(1) -RÄTTIGHET~002 l. ~200. Jungberg (1873).
(1) -SAK~2. Lex. Linc. (1640, under dimissoriæ literæ). Backman Dickens Pickw. 2: 425 (1871).
(1) -SKILLING~20. (numera föga br.) vadeskilling. Schmedeman Just. 1316 (1691). Abrahamsson 669 (1726). jfr -PENNINGAR.
(1) -SUMMA~20. (numera föga br.) jfr föreg. Schmedeman Just. 1343 (1693).
Spoiler title