SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
APPROBATUR ap1rωba3tur2, äfv. -ro- l. -rå-, stundom 1040, n.; i best. anv. utan slutart.; pl. =.
Ordformer
(adp- Ramström Underv.-verken i Sv. 114 (1833), SFS 1835, nr 77, s. 2)
Etymologi
[lat. approbatur, (han) godkännes, 3 sg. pr. ind. pass. af approbare (se följ.)]
beteckning för det urspr. andra, numera tredje hufvudbetyget för (i examen) visade insikter; godkänd, B l. b (se ordboksartikeln B 3 b). Han tänker bara ta (ett) approbatur i estetik. Ett godt, ett knappt (l. klent) approbatur. SAH 43: 174 (i handl. fr. 1772). Försl. t. skolordn. 1817, s. 44. Adprobatur (godkänd kunskap) en i det ifrågavarande läroämnet fullgilltig eller nära fullgilltig .. kunskap. Ramström Underv.-verken i Sv. 114 (1833). De hittills stadgade 6 adprobatur (för studentexamen). SFS 1835, nr 77, s. 2. Jag fick (i examen) mitt approbatur. Svedelius Förfl. lif 310 (1887).
Anm. 1:o Ordet ingår äfv. i vissa förbindelser som utgöra beteckningar för betygsgrader, näml. vix approbatur, knappast godkänd, non sine laude approbatur, icke utan beröm godkänd, med nöje godkänd (J. A. Dahlström i Tidskr. f. lär. 1847—48, s. 246), cum laude approbatur, med beröm godkänd (Försl. t. skolordn. 1817, s. 44), cum insigniori laude approbatur, med utmärkt beröm godkänd (J. A. Dahlström i Tidskr. f. lär. 1847—48, s. 248); dessutom i Finl. i lubenter approbatur, med nöje godkänd, lubentissime approbatur, med största nöje godkänd, magna cum laude approbatur, med mycket beröm godkänd, eximia cum laude approbatur, med utmärkt beröm godkänd (Progr. f. univ. i Finl. 1895—96, s. 44). I Sv. förekommer approbatur numera i allm. icke ss. officiellt betygsnamn, hvarken ensamt l. i de nyss anf. förb., men det är fortfarande vanligt i dagligt tal i sht bland personer med akademisk bildning. Förbindelserna non sine laude approbatur, cum laude approbatur, cum insigniori laude approbatur förkortas i ledig stil vanl. till non sine, cum laude, cum insigniori; i friare samtalsspråk förkortas cum laude ofta ytterligare till cum.
2:o I finländskt studentspråk förekommer ett efter ord på betonadt -tur ombildadt approbatur med hufvudton på sista stafvelsen o. långt u-ljud, r., best. -en o. pl. -er samt med bet. approbaturskurs. Jag har gjort undan approbaturen i latin. Han plockar ihop många röster (dvs. betyg) med bara approbaturer. — Äfv. i uppsvenskt studentspråk förekommer stundom denna bildning (i sht i pl.), men med bet. approbatursbetyg.
Ssgr: APPROBATURS-BETYG1030~02. G. Sjöberg i Ped. blad 1876, s. 119. J. A. Lundell i Nord. tidskr. 1888, s. 204. —
-FORDRINGAR~200, pl. Approbatursfordringarna i fil. kand.-examen. Ped. tidskr. 1892, s. 69. —
-KARL~2. lärjunge l. examinand som erhållit l. förtjänar (bl.) betyget approbatur; jfr B-KARL. G. Klingberg i Ped. blad 1875, s. 125. De frågor, en s. k. approbaturskarl .. med lätthet besvarar. Noreen Spr. stud. 35 (1895).
-KUNSKAP ~20 l. ~02. Ramström Underv.-verken i Sv. 107 (1833). S. Almquist i Verdandi 1890, s. 44. —
-KURS~2. E. F. Gustrin i Ped. blad 1876, s. 35. —
-MÄSSIG~20.
Spoiler title