SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
APPROPRIERA ap1rωprie4ra, äfv. -ro- l. -rå-, l. 01—, äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, APPROPRIATION ap1rωpri1atʃω4n, äfv. -ro- l. -rå-, l. -aʃ-, l. 010—.
Ordformer
(adp- Schmedeman Just. 740 (1681))
Etymologi
[jfr t. appropriieren, fr. approprier, af lat. appropriare, af ad, till, o. proprius, egen (jfr PROPER, PROPRIE-BORGEN); jfr äfv. eng. appropriate]
— jfr EXPROPRIERA.
1) (mindre br.) göra (ngt) till (sitt) eget l. till sin privata egendom; förvärfva ensamrätt till (ngt), monopolisera; taga i besittning. Swedberg Schibb. 250 (1716). Appropriera, tillegna, eller tillskansa. Pfeiffer (1837). Den historiska gången af jordens appropriation för mänskliga ändamål. J. Leffler i Ekon. samh. 1: 389 (1893).
2) [jfr fr. approprier] (numera föga br.) afpassa, lämpa, ackommodera. Bothen approprieras til personernes constitution. Schmedeman Just. 444 (1665). Ortens beskaffenhet .. hwar efter alt måste lämpas och adproprieras. Därs. 740 (1681). Biberg (1827) hos Grubbe Fil. ordl. — (†) med indirekt obj. RARP V. 2: 342 (1655).
Spoiler title