SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
ARGON ar4gon (argōn NF 19 (1895)), n. (r. A. E. Nordenskiöld); best. -et (-en A. E. Nordenskiöld i Nord. tidskr. 1899, s. 328).
Etymologi
[af eng. argon, med syftning på ämnets kemiska overksamhet bildadt 1894 af engelsmännen Rayleigh o. Ramsay af ἀργόν, n. af gr. adj. ἀργός, icke arbetande, trög, utaf privativum o. ἒργον, verk, arbete (se VERK)]
kem. benämning på ett år 1894 af Rayleigh upptäckt grundämne, som utgör en beståndsdel af luften o. utmärker sig gm en mycket stor kemisk tröghet. Alla försök att framställa någon kemisk förening af argon hafva gifvit negativa resultat. Farm. tidskr. 1895, s. 88. Blomstrand Oorg. kemi 14 (1897).
Ssgr: ARGON-GAS30~2. P. T. Cleve i NF 19: 363 (1895).
-SPEKTRUM~20.
Spoiler title