SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
ARGUMENTATION ar1gɯmän1tatʃω4n l. -gu-, äfv. -men-, l. -aʃ-, l. 010—, r. (f. Almqvist, Dalin (1850)); best. -en; pl. -er (Rydelius Förn. 288, 291 (1721, 1737), 2 RARP 4: 448 (1727)).
Etymologi
[af lat. argumentatio; jfr d., t., fr. o. eng. argumentation]
eg. vbalsbst. till följ. — särsk.
1) utveckling af ett bevis, bevisning, bevisföring; jfr ARGUMENTERA 1. Leopold 3: 16 (1802, 1816). Falsk argumentation; klen, ytlig, skarpsinnig, oomkullstötlig, pålitlig argumentation. Almqvist (1842). På min lifliga argumentation stannade man vid det beslut att .. gilla de ådömda böterna. De Geer Minnen 1: 185 (1892).
2) (nästan †) log. slutledning, slutledningssätt; jfr ARGUMENTERA 2. Carl IX Svar G 3 b (1606; se under ARGUMENTERA 2). Logicorum gemena (dvs. logikernas vanliga) argumentation a particulari ad universale (dvs. från det enskilda till det allmänna). Rydelius Förn. 196 (1721, 1737).
Spoiler title