SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
ARMBORST ar3m~bor2st (a`rmborst Weste), mindre ofta ARMBOST ~bos2t, n., i nyare tid stundom r. l. m. (n. G. I:s reg. 7: 455 (1531), Lælius Res. 1: 64 (1588), Rudbeckius 3 Pred. B 2 b (1622) osv.; m. Lind (1749), J. Röding i 1 VittAH 1: 157 (1755), Möller (1790), Berndtson (1881); r. l. m. Schlyter Jur. afh. 1: 97 (1836), Wrangel Krigshist. 2: 127 (1875), Meddel. fr. Nord. mus. 1884, s. 62); best. -et, ss. r. l. m. -en; pl. =, ss. r. l. m. -ar (Wieselgren Sv:s sk. litt. 1: 176 (1833)).
Ordformer
(armborst G. I:s reg. 2: 111 (1525), Var. rer. 35 (1538) osv. armbost Lex. Linc. (1640; jämte -borst under ballista), Lind (1749), Nilsson Fauna 1: 325 (1847), Hildebrand Kyrkl. k. 117 (1875) m. fl. armbörste- (i ssg) HSH 29: 112 (1541). armböste Richardson Krigsvet. 1: 383 (1738). armbyrst Bib. 1703, Ordlista (angifvet ss. riktigare form än arborst). armbröst O. Petri Kr. 333 (c. 1540). armbrust Lælius Res. 1: 64 (1588). arborst(h) G. I:s reg. 2: 133 (1525), 1 Mos. 21: 16 (Bib. 1541; i ssg), Stiernhielm Fateb. (1643, under armbyrst), Schenberg (1739), Hyltén-Cavallius Vär. 2: 233 (1868). arborste G. I:s reg. 8: 103 (1532), Svart G. I 117 (1561). arbost G. I:s reg. 8: 152 (1532); jfr Schenberg (1739, under armbost). arbörst G. I:s reg. 14: 76 (1542). arbröst Därs. 15: 37 (1543). amborst Tegel G. I 2: 163 (1622); jfr Celsius G. I 665 (1753, 1792))
Etymologi
[fsv. armborst, armbost(h), armbörst, armbyrst, arborst(h), arbost, arbörst(h), arbrösthe, n., sv. dial. ärmbåst (Västm.-Dala landsm.-fören. saml. (1877)), arbist (Noreen Ordl. öfv. dalm. 11 (1882)), arbyst (Ihre Dial. lex.), jämte d. armbrøst, armbryst, r., ä. d. armbø(r)st, armbyrst, armbust(e), arbø(r)st, arbyster (pl.), n., nor. armbøst, (h)arbøst (Aasen), arbyste, n. (Ross) m. fl. former, isl. armbrist, arbyst, f., af mnt. armbo(r)st, amborst, arborst, armbrust osv., n., som liksom holl. armborst, m., mht. armbrust, armborst, armbrost osv., n., t. armbrust, f. (i ä. tid n.), ä. t. armprust, armbrest, ambrost, arm(b)st osv., n., utgör ombildning (delvis beroende på folketymologi, jfr t. o. nt. arm, arm, samt t. brust, nt. borst, bröst) af mlat. arcuballista, arbalista (hvaraf ffr. arbaleste, arbeleste, arbaste m. fl. former, fr. arbalète, ä. eng. arbalest, arbalist, arblast m. fl. former), eg.: båg-kastmaskin, bildadt af lat. arcus, båge (jfr ARF, sbst.2, o. ARK, sbst.2), o. ballista (se BALLIST). Af ordets i sv. uppvisade former äro ngra (armbo(r)st, arbo(r)st, amborst, armbrust) utan förändring öfverförda från nt. o. t., andra däremot ombildningar, så att senare leden ersatts af motsv. sv. ord (armbröst, arbröst) l. (under folketymologisk inverkan) af det till ljudet liknande fsv. o. ä. sv. börst, borst (arbörst) l. ngn liknande bildning; jfr äfv. AREST. — Redan Spegel Gl. (1712) har sammanställt AR(M)BORST o. eng. arbalist; jfr härom Ihre Gl. (1769). För öfrigt hafva i ä. tid gjorts flere förfelade försök att förklara ordets uppkomst; se Stiernhielm Fateb. (1643), Spegel Gl. (1712) o. Ihre Gl. (1769); jfr Dalin (1850). Med afs. på ordets karaktär af folketymologisk bildning jfr: Stål-bågarna (kallades) för .. Armborst (Armbryst), aldenstund man måste arbeta både med armar och bröst, för at spänna up dem. C. R. Berch i N. sv. bibl. 2: 298 (1763)]
1) benämning på ett för afskjutande af pilar (äfv. af kulor, stenar o. d.) i sht under medeltiden o. 1500-talet användt vapen, bestående af en i en stock fäst stål- l. hornbåge, hvilken i början spändes medelst en krok, senare gm olika slag af mekaniska inrättningar; jfr HAKE-, HORN-, KORS-, LÅS-, STÅL-, VIND- o. VIPPE-BÅGE samt PIL-BÖSSA; jfr äfv. AREST. Skal ingen dierfwess till att bära arborst, eller annor wapn till tingz, kiöpstadh eller giestebudh eller till kiörkio. G. I:s reg. 7: 224 (1530). (Kristiern II) lät (efter Sthms blodbad) på biudha, at ingen bonde (i Sverige) skulle haffua wärior (dvs. vapen) eller armbröst. O. Petri Kr. 333 (c. 1540). Twtusendh Dalekarlar, medh Amborst och andre wärier (dvs. vapen). Tegel G. I 2: 163 (1622). Armborsten gjorde starkare och vissare skott (än den vanliga bågen), emedan han kunde högre upspännas med hjul-låset eller trissan, i stället at bågen skulle updragas med bara armstyrka eller emot foten. J. Röding i 1 VittAH 1: 157 (1755). Ett präktigt ålderdomligt armborst med tillhörande koger och pilar. Atterbom Minnen 236 (1818). De gamle nyttjade ben af hvalrosständer till .. rännhjul på armbosten. Nilsson Fauna 1: 325 (1847). Trollskott .. botas, genom att på en thorsdags-morgon, förr än sol går upp, med arborst skjuta nio pilar mot det sjuka stället. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 402 (1864). Därs. 2: 233 (1868). Ännu på Linnés tid var (hos lapparna) den äldre, trä-bågen qvar; men redan då hade det norska armborstet .. kommit i lifligt bruk. Düben Lappl. 296 (1873). Bågens mest fulländade form, armborstet, synes härstamma från östern och genom korstågen ha kommit öfver till oss. Uppf. b. 6: 105 (1875). Espignollerna .. (voro) större, äfven på kärror apterade armborst. Holmberg Artill. 3: 178 (1883); jfr 2. Under Erik XIV:s och Johan III:s regeringsår användes armborsten vid ett par tillfällen ännu till krigsbruk. Spak Handskjutv. 4 (1890). Bågen eller armborstet hade .. i Sverige under hela medeltiden varit ett allmänt bondevapen. Därs. Hildebrand Sv. medelt. 2: 645 (1897). — jfr GETFOT(S)-, KOFOT(S)-, KRIGS-, TALJ(E)-ARMBORST m. fl.
2) om krigsredskap som liknar l. påminner om ett armborst; i ssgn BÄNK-ARMBORST.
Ssgr (till 1): A: ARMBORST-, mindre ofta ARMBOST-KOLF30~2.
1) kolf på armborst.
2) = -PIL. Dalin Fr. o. sv. lex. (1843, under matras). Schulthess (1885).
-LOPP~2. ränna (i hvilken pilen osv. lägges) på armborststocken. Björkman (1889).
-MAKARE~200. (-boste- Lex. Linc. (1640)) Lind (1749, under armbrust-macher). Wikforss (1804, under armbrustmacher). S. A. Andrée i Nord. tidskr. 1892, s. 229 (på tal om yrken som upphört).
-NÖT~2, r. i armborstloppets bakre ända anbragt ben- l. järnskifva, bakom hvilken den spända strängen lades o. från hvilken den medelst en aftryckare frigjordes vid afskjutandet. Björkman (1889).
-PIL~2. jfr -KOLF 2. Öhrlander o. Leffler (1852). Den korta, spetsiga arborst-pilen heter i domböckerna tippe-kolf. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 233 (1868). Rydberg Vap. 107 (1891).
-SKJUTNING~20. C. O. Nordensvan i NF 2: 903 (1877).
-SKOTT~2. (-börste- HSH) Schwerin Upptäckt. tidehv. 64 (1901). särsk. om så stort afstånd som ett armborstskott går. Thw armbörste skudt wtfra gårdenn. HSH 29: 112 (1541). oeg. (Hagar) kastadhe .. pilten (dvs. Ismael) vnder en buska, och gick bort och satte sigh twärs offuer longt jfrå widh itt arborst skott. 1 Mos. 21: 16 (Bib. 1541; öfv. 1893: på ett bågskotts afstånd).
-SKYTT~2, m. (-skytte Lind (1749, under eibenschütz)) Möller (1790). Armbostskyttarne från Genua räknades .. till de aldra bästa slagen (af fotfolk). Wrangel Krigshist. 2: 178 (1875). Spak Handskjutv. 5 (1890).
-SPÄNNARE~200, r. redskap hvarmed armborstet spändes. A. Z. Collin hos Nilsson Eng.-sv. ordb. (1875, under rack).
-STOCK~2. Dalin Fr. o. sv. lex. (1842, under garrot). Spak Handskjutv. 3 (1890).
-SULA~20. (-borste-) läderbetäckning använd på benet till skydd, då armborst af äldsta typen spändes. Arborstet, i domböckerna (från början af 1600-talet) ännu omtaladt med arborste-sula och trycke-nyckel. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 233 (1868).
B (†): ARMBORSTE- l. ARMBOSTE-MAKARE, -SKOTT, -SULA, se A.
Spoiler title