SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
ARMENIER arme4nier, stundom 0302, numera mindre ofta ARMENER -me4ner, i bet. 1 m., i bet. 2 m.||ig.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(armenier (pl.) Rudbeckius 2 Pred. B 3 a (1622) osv.; armener (pl.) Schroderus Osiander 2: 711 (1635), Stiernman Com. 5: 137 (1690), Möller Kyrkoh. 162, 405 (1774), Jensen Slavia 1: 120 (1896))
Etymologi
[jfr d. armenier, armener(-konge), holl. armeniër, t. armenier; se vidare ARMENIAN, sbst.1]
1) individ tillhörande den folkstam som har sitt egentliga hemvist i Armenien. Rudbeckius 2 Pred. B 3 a (1622). Mitius, .. en boren Armenier. Schroderus Osiander 2: 309 (1635). Palmblad Handb. i geogr. I. 1: 97 (1826). Armenierna tillhöra den indoeuropeiska stammens östre gren. NF 1: 1081 (1876). Armenierna besatte .. under loppet af 600-talet (före Kristus) eller kanske senare nuvarande Armenien. K. F. Johansson i Ymer 1900, s. 366.
2) anhängare af (den år 536 e. Kr. bildade) armeniska kyrkan. Någre Kättare, Armener benämde, förneka Christum hafwa twänne Naturer. Schroderus Osiander 2: 711 (1635). Möller Kyrkoh. 405 (1774). De (armeniske kristne) äro af två slag: unerade eller katolska armenier, hvilka slutit sig till den romersk-katolska kyrkan, och icke unerade. E. J. Östrand i NF 1: 1082 (1876).
Spoiler title
Spoiler content