ARROGANT ar1ogaŋ4t l. -åg- l. -ωg- l. -an4t (arogánnt Dalin); adj. -are. n. o. adv. =.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. arrogant, af lat. arrogans, -antis, p. pr. af arrogare, göra anspråk på, tillvälla sig, af ad, till, o. rogare, fråga, begära (jfr INTERROGATIV)]
som utmärker sig för l. vittnar om öfvermod o. anspråksfullhet; anspråksfull, förmäten, dryg; i sht i fråga om sätt l. ton osv. Han har något mycket arrogant i sitt uppträdande. SC 2: 371 (1822). Hans arroganta sätt att bemöta fackkunskap. Wieselgren Bild. 145(1888). G. F. Steffen i GHT 1895, nr 233 B, s. 1.
