SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1902  
ARS ar4s, äfv. a4rs (ārs Weste), (i bygdemålsfärgadt spr.) äfv. (i södra Sv.) a4s, (i mellersta Sv.) as4, r. l. m. (n. Dahlman Reddej. 96 (1772), jfr Kindblad (1867)); best. -en (ss. n. -et Dahlman Reddej. 96 (1772)); pl. -ar.
Ordformer
(ardzar (pl.) 1 Sam. 6: 4 (Bib. 1541). ards Lind (1749). artzen (best.) Bondepract. C 6 a (1662). arsch- G. C. F. Löwenhjelm (1808) i Sv:s krig 1808—9, 2: 415 (i ssgn -PRYGEL))
Etymologi
[fsv. ars (ardz), m., sv. dial. ars (Noreen Ordb. öfv. Fryksd.), as, ass, ats (Freudenthal o. Vendell Est.-sv. dial.), motsv. likbetydande d., isl., mnt., fht., mht. ars, t. arsch, holl. aars, feng. ears, ærs, ars, eng. arse; besläktadt med forniriska err, svans, för ersā, gr. ὄῤῥος, eg. (spetsen af) ändbenet, bakdel, stuss, för *ορσος, samt gr. οὐρά, svans; jfr äfv. nor., isl. rass; se för öfr. Prellwitz samt P. Persson i Beitr. zur kunde d. indogerm. spr. 19: 273 (1893)]
(ss. enkelt ord numera bl. i lägre talspr. i vissa trakter af Sv.) om trakten kring ändtarmens mynning (i sht hos däggdjur, särsk. människan): säte, ända, stuss, bak (se BAK, sbst.1 1 slutet), bakdel (se d. o. b), gump; äfv.: ändtarmsmynning, stolgång, anus. 1 Sam. 6: 4 (Bib. 1541). Vthaff nesslor min arss fast klijar. Rondeletius 73 (1614). Han .. Wände Arssen vp och Hufwudh nedh. Broder Ruus A 3 b (1645). De ådrar, medh förloff som hoos Artzen ståå, / Tiena för Blodhflot (dvs. blodflöde l. hemorrojder) at låta slå. Bondepract. C 6 a (1662). Lijtet om halsen, och intet om arssen .. (dvs.) Något för Ögon, och intet baakom. Och sägz om en part som pråla i Sijden och Sammet, och haa intet paiten (dvs. skjortan) på Lifwet, eller sofwel til Brödh. Grubb 460 (1665). Hwad teken haar man, at barnet (vid barnsbörd) anbiuder sätet eller arsen? Hoorn Siphra 87 (1715). Retzius Djurr. 179 (1772; i fråga om insekter). (När ett svin har feber,) så måste man låta det åder under sjelfva Arset. Dahlman Reddej. 96 (1772). Akter (ars). Marklin 186 (1818). Björkman (1889). R. Saxén i Landsm. XI. 3: 188 (1898).
Anm. Redan under 1600-talet började man draga sig för att använda detta ord; jfr ex. fr. Bondepract. här ofvan. Det upptages emellertid af Spegel Gl. (1712), Lind (1738, 1749), Serenius (1741) o. Möller (1745) utan reservation; Lind, som efter stafningen att döma upptagit ordet från Bib., vidfogar dock förklaringen ”baksäte”, o. den ingalunda granntyckte Möller använder ej ordet ss. öfversättningsord i den fr.-sv. afd. af sin ordbok. Hos Sahlstedt (1773) är ordet uteslutet, sannol. ss. tillhörande ”gemena ord”, sådana ”som höras allenast ibland pöbel”. Weste (1807) betecknar det ss. ett lågt ord; Almqvist (1842) hänför det jämte dess ssgr (med undantag af ARS-PRYGEL) till det lägsta språket. Dalin (1850) o. SAOB (1870) uppgifva ordet ss. endast förek. i ssgr, o. hos Kindblad (1867) angifves det ss. föråldradt. Att Melin i sitt Gr. lex. (1853) använder det (vid öfv. af ὄρρος), beror kanske på att han hufvudsakligen känt det från bibeln o. på denna grund ansett det ss. mera ädelt.
Ssgr: ARS-BACKE3~20. [jfr ä. d. arsbacke, efter t. arschbacke, af arsch o. back(e), eg. kind (se BACK, sbst.3, hvilket förekommer i samma bet.; se Thunberg Resa 1: 208 (1789))] (nästan †) = -KLINKA; jfr följ. I. Erici 2: 185 (c. 1640). Lex. Linc. (1640, under clunes). Lindfors (1815). Almqvist (1842).
-BALL~2 l. -BALLE~20. [jfr d. arsbalde, ä. t. arsbollen (pl.), äfvensom holl. aarsbil, mnt. arsbille, t. arschbell] (nästan †) = -KLINKA; jfr föreg. samt BALL II 1. Ars-klinkor eller Ars-ballar äro de köttagtige uphögde och rundade delar, som ligga på hvar sin sida om ändetarmens öpning straxt under svantsen. Florman Häst. känned. 119 (1794, 1798).
-BEN~2. [jfr ä. d. arsbeen]
1) (nästan †) benämning på det af de nedersta ryggkotorna bildade benet hos människan: ändben, gökben. Melin Gr. lex. (1853, under ὄρρος).
2) [jfr sv. o. finl. dial. asben (Ihre Dial.-lex., Vendell Monogr. 63)] (i lägre språk, i sht i norra Sv., föga br.) bildl. ss. skällsord: usling, drummel, lymmel, fä. —
-BÖLD~2. [jfr ä. d. arsbyld] (nästan †) böld i l. vid stolgången, sätesböld, hemorrojdalknöl; jfr FIK-BÖLD. Var. rer. 15 (1538). Lex. Linc. (1640). Broman Gl. (1736).
-HÅL, se d. o. —
-KLINK. (†) = följ. Var. rer. 6 (1538). Cellarius 123 (1699, 1729; i Reg.: arsklincka). Schultze Ordb. 2310 (c. 1755).
-KLINKA~20. (i lägre språk, i sht i mellersta Sv., numera mindre br.) afrundadt köttigt parti af kroppen vid hvardera sidan af ändtarmsmynningen; jfr följ. samt -BALL. Hoorn Siphra 79 (1715). Konung Hrolf .. högg .. bägge arsklinkorna af Konung Adel alt ned til benen, så at sielfva sätet fölgde med. Biörner Hrolf Kr. 109 (1737; isl. bada þiohnappana .. allur rassinn). Florman Häst. känned. 119 (1794, 1798; se under -BALL). Dalin (1850).
-KLINT~2. (i lägre talspr. i sht i norra o. mellersta Sv., föga br.) = föreg. Fiellström (1738). Weste (1807). Almqvist (1842). Ahlman (1872).
-KLYFTA~20. (-kliffta Serenius) [jfr isl. rassaklof] (nästan †) jfr följ. Serenius (1734, under cleft).
-KLÖFVA. (†) = föreg. Emellan thesze kiötklimpor förnimmes en skorra eller noot, som är arsklöfwan. Hoorn Siphra 87 (1715).
-LÄDER. [jfr t. arschleder] (†) mil. i fråga om seltyg: svansstycke, svanskappa. Ryttaren .. tager sadlen och lägger den på filten, så långt tillbaka, att då arslädret är helt, svansen kan föras inuti detsamma. Proj. t. ex.-regl. f. rid. artill. 1843, 1: 43. Schulthess Tigerhielm 28 (1880).
-NIT l. -NITS. (†) mil. nitnagel i baksvits å sadel. Ryggstycke med dess arsnit. Cederström Instr. f. husaren 5 (1807). Arsnits med rosor. Instr. f. husaren 31 (1864).
-PRYGEL~20. [jfr sv. dial. āse-prȳl (Nilén Allmogem. i Sörb.); efter t. arschprügel]
a) (fordom) mil. prygel på sätet. Om någon Student kom på Balen, skulle han (dvs. löjtnant Morman) gifva den arsprygel. Prot. rör. stud. oväs. i Lund 45 (1794). G. C. F. Löwenhjelm (1808) i Sv:s krig 1808 —9, 2: 415. Almqvist (1842). Wenström o. Lindgren (1889, under cob).
b) (i bygdemålsfärgadt spr.) grundligt prygel. —
-TARM~2. [fsv. ars tharmber; jfr äfv. ä. d. arstarm, holl. aarsdarm, t. arschdarm, ä. eng. arsetharme] (numera bl. i bygdemålsfärgadt spr. i vissa trakter) ändtarm. Var. rer. 7 (1538). Lex. Linc. (1640). Ars-tarmen har skridet ut på honom. Lind (1749). Almqvist (1842).
-VISK. [jfr ä. d. arsvisk, holl. aarswisch, mnt. arswisch, t. arschwisch, äfvensom eng. arsewisp] (†) = följ. Var. rer. 37 (1538).
-VISKA~20. (numera knappast br. utom bildl. i lägre talspr. i sht i mellersta Sv.) jfr BAK-RENSARE. En arm högfärdigh brwkar hin hååle til arszwiska. Grubb 186 (1665; jfr ä. t.: ahn armer leüte hoffart wischet der teüffel den arss). Weste (1807). Almqvist (1842). SAOB (1870). [jfr sv. dial. arsviska (Lénström Helsingdial. (1841))] bildl. om inställsam person: lismare. —
-VÄSKA. (†) naturv. jfr ANAL-KÖRTEL. Arsväska, saccus analis, en påse, belägen mellan svansen och arsen eller arsen och köndelarna eller omkring arsen, hvilken ur körtlar afsöndrar en starkt luktande saft. Marklin 188 (1818).
Spoiler title