SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1902  
ARTA a3rta2, sällan ar3ta2 (a`rta Weste; jfr Spegel Guds verk 246 (1685), där arta rimmar med swarta), v. -ade; o. ARTAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
Etymologi
[liksom d. arte, nor. artast efter t. arten, af mht. arten, odla (jord), bebo, härstamma (från), hafva en viss medfödd beskaffenhet, antaga en viss beskaffenhet, trifvas, fht. artōn, plöja l. odla (jord), bebo, afl. till art (se ART), motsv. mnt. arden (jfr ARDRA), nnt. arden, aren, holl. aarden. Den deponentiella formen artas torde närmast bero på inflytande från SLÄKTAS (på)]
I. [jfr ART 3 a β] (knappast br.) intr.: utveckla sig (på visst sätt); i uttr. arta ur släkten, utveckla sig till olikhet med sin släkt; vansläktas; jfr URARTA, VANARTA(S). Dhen som bråår på sin Faar, han artar intet vhr slächten. Grubb 289 (1665).
II. tr.; eg.: gifva l. bibringa (ngn l. ngt) en viss art (se d. o. 3) l. beskaffenhet l. vederbörligt (l. tillbörligt) skick (jfr ART 7).
a) [jfr t. die natur hat die rose so geartet, dass sie stacheln hat] (†) dana l. bilda l. inrätta (ngt på ett visst sätt). Gudz Ande är ther när, som artar sine wäl. J. J. Fougdonius hos Arvidi A 6 a (1651). Ty han (dvs. Gud) een oreen Klimp af Stoft och Myllan swarta / Så underligit haar och herligt kunnat arta. Spegel Guds verk 246 (1685; i fråga om människan). — med prep. till, närmande sig bet.: vänja vid l. till; disponera för. En frj och eclectisk (filosofi) .. vil så gerna arta sinnen til en sceptisk tvifvelachtighet och ostadighet. Rydelius Förn. 260 (1721, 1737).
b) (†) utbilda (ngn), gifva (ngn) utbildning (i ngt); utbilda, hyfsa (ngns seder o. d.). De .., hvilka igenom andras, merendels medfödde, vältalighet blifvit rätsligen uti vältaligheten artade. C. G. Tessin Præs. i VetA 1746, s. 9. Jag har sedt honom (dvs. C. G. Tessin) arta sina seder uti de förnämsta hus. Höpken 1: 252 (1771). — särsk. bibringa dressyr l. disciplin l. tukt; dressera (en hund o. d.), disciplinera (en här o. d.); jfr AFRÄTTA III 2. Rapphöns .. fångas .. medh een lustigh jagt, ther på man ahrtade Hundar haffwer, som them vpsöker. Risingh Landb. 79 (1671). Artade och öfvade krigshärar. C. G. Tessin Intr. i VetA 1745, s. 8.
c) (numera föga br.) lämpa, anpassa. Utan tvifvel har naturen genom mer eller mindre fullkomlighet i vår byggnad artat oss menniskor til olika värf. Kellgren 3: 159 (1785); jfr a. Lehnberg i 1 SAH 2: 269 (1788). Naturen har en egen kraft att efterhand arta växterna för klimatets fordringar, så att de uthärda mera köld, och kunna på en kortare tid fullborda deras (dvs. sin) tillväxt och mognad. Lundström Trädg. Förord IV (1831, 1852).
III. refl.
1) eg.: utveckla sin art l. natur l. egendomliga beskaffenhet (på visst sätt l. i viss riktning). — särsk.
a) i förb. arta sig efter.
α) [jfr ä. d. han artede sig efter sin fæderne slect; jfr äfv. t. er artet nicht nach seinen eltern samt motsv. anv. i d. o. holl.] (numera mindre br.) (eg. o. vanl. på grund af släktskapsförh.) utveckla sig till likhet med (ngn), till naturanlag (sådana de efter hand allt mer träda i dagen) likna (ngn), brås på (ngn); med tanken företrädesvis riktad på moraliska l. intellektuella egenskaper. The (dvs. mina barn) arta sigh effter migh wäl. Fosz 315 (1621); jfr c. Sedan thesse Ungar hafwa effter 40 Dagar sina Wingar och Lijff bekommit, straxt arta the sigh uthi Flijtachtigheet effter sina Föräldrar. I. Erici 2: 78 (c. 1640; om unga bin). Lind (1749). Barn brås på eller arta sig (enl. folktron i Värend) efter den, hvars namn de bära. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 381 (1864).
β) [jfr ä. t. des fürsten diener .. arten sich nach seiner art, sind affen seiner gaben (Logau)] (†) bilda sig efter (ngn), antaga skick o. seder o. d. efter (ngn), taga efter (ngn). Aldenstund hans (dvs. konungens) Hoffolck och tiänare sigh effter honom artade. Schroderus J. M. Kr. 265 (1620).
γ) (†) med saksubj.: antaga karaktär l. rätta sig efter (ngt); vara beroende af (ngt); jfr ARDRA. Therföre är vti ett land och rike mycket vunnit, om the vnge studerande varda vel artade .., emedan then allmenna vpfostringen tvifvelsvtan mycket artar sig therefter. Rydelius Förn. Föret. § 3 (1718, 1737); jfr II b. Fast Förnuftet hafver sina rötter i siälene, så artar thet sig likvel myket efter then angrentzande kroppen. Därs. 13.
b) (föga br.) i förb. arta sig till, utveckla sig till (ngt) (jfr 2). Dhet som artar sigh til nätzla, dhet bränner tijdigt. Grubb 259 (1665). Ryktet om hans bedrifter hade artat sig till en formlig legend. Malm Brytningstider 143 (1901). — (†) närmande sig bet.: hafva anlag (till ngt), vara lämplig l. passa (till ngt). Vthi Platonis Schola pröfwade man vngdomen fram föråt (dvs. förut), hwadh han hadhe för itt Kynne, och til hwadh han sigh artadhe, för än man lät honom studera. Schroderus Hoflefv. 40 (1629). Thyselius Bidr. 163 (1631). Bedömma, om en häst .. artar sig till piaffer. Kuylenstjerna Hünersdorf 125 (1830).
c) med modalt adverbial, i sht väl, illa o. d.
α) [jfr ä. t. wenn sie sich nicht wohl arten wollen] visa l. lägga i dagen l. efter hand utveckla (goda, dåliga osv.) anlag o. egenskaper, utveckla sig (väl, illa osv.); numera vanl. med tanken öfvervägande riktad på den sedliga utvecklingen. The (båda gossarna) föddes .. upp tillsamman, och artade sig mycket wel. Verelius Herv. 124 (1672; isl.: voro bader efniliger). Tessin Bref 1: 90 (1751). Flickan växte upp, artade sig väl, blef rödblommig, trind och småfager under anletet, och skötte nu med mycket förstånd .. gubbens hushåll. C. F. Dahlgren S. arb. 5: 7 (1832). Denne är Karl, min älskade son; hur han artar sig framgent / Vet den honom mig gaf. Runeberg 1: 125 (1832). Berg K. Midas sk. 64 (1902).
β) (föga br.) med tanke på (den fysiska) utvecklingen ss. beroende af yttre omständigheter o. d., nästan bl. om växt l. djur: utveckla sig l. trifvas (väl, illa), gå (väl l. illa) till, blifva af (god, dålig) beskaffenhet. (Han) försökte .., huru detta Gräs-slag ville arta sig där i landet. B. Bergius Præs. i VetA 1769, s. 40. Trädet .. artar sig bäst i låg stam. Lundström Trädg. 186 (1831, 1852). Boskap och hästar arta sig .. väl i de bördiga och varma dalarna, .. men svin vantrifvas. Cederborgh Ungd. tidsf. 3: 190 (1834). Sundén (1885). jfr: En Fisk han artar sigh alt såsom Watnet är. Sparrman Sund. sp. 364 (1642).
γ) [jfr ä. t. so artet sich die eh' und kinderzucht auch wohl] om förhållande, tillstånd o. d.: utveckla sig l. gestalta sig (på visst sätt); stundom: taga en (så l. så beskaffad) vändning. Sade man .., huru kaptenens sjukdom hade artat sig? Almqvist Tre fruar 2: 121 (1842). Det (gifves) jemväl en åtskillnad ända ut emellan alla enskilda menniskor, så att det andliga tillståndet hos enhvar alltid i någon mån artar sig på ett egendomligt sätt. Flensburg Kyrkl. tal 138 (1872). Affären artade sig ganska bra. Lundquist Konstn. 12 (1890). Deras familjelif tyckes arta sig lyckligt. Wirsén i PT 1897, nr 168 A, s. 3.
δ) opers.: det gestaltar sig l. går l. tyckes gestalta sig l. gå (bra, illa osv. med ngt). Hur artar det sig med vädret? Med din tjenst hur det sig än må arta, / Sånggudinnor tjenar du (min sångmö) ändå. Böttiger 2: 124 (1842). James sakta och belåtet till fru Wald: Artar sig ju bra! Nu försvinna vi, mutter. Michaelson Ungkarlsh. 167 (1892; med syftning på en intrig).
2) se ut att vilja utveckla sig l. tyckas utveckla sig (till ngt), se ut (till ngt l. att blifva ngt), gifva godt hopp l. löfte om sig l. lofva (att blifva så l. så beskaffad), likna sig (till ngt l. att blifva ngt); med prep. till, följd af sbst. l. af att bli(fva) l. (bl. vid opers. konstr., nästan bl. hvard.) af hel sats; stundom med att bli(fva) utan föreg. till.
a) med personsubj. Jag artar mig till att blifva ett mirakel. Sturzen-Becker Stockh. 163 (1844). Lars artar sig till en riktig karlakarl. Rydberg Vap. 41 (1891).
b) med saksubj. Vädret artar sig till regn, till solsken. Almqvist (1842). Så artade sig striden .. till att blifva det våldsamma utbrottet af all fiendskap i Europa. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 160 (1881). Kvällen artar sig till att bli en glädjefest för oss. Willebrand o. Rancken 153 (1886). Utställningen .. artar sig till att blifva särdeles vacker. VL 1894, nr 246, s. 2. Agitationen artar sig att bli ganska het. SDS 1898, nr 201, s. 2.
c) opers.: det ser ut att (kunna) bli(fva), det ser ut till l. liknar sig till, det tyckes finnas goda utsikter för (att ngt skall inträffa), det tyckes skola komma till (strid, en uppgörelse o. d.). Det artar sig till regn i dag. Meurman (1846). Det artade sig till att blifva ett envig midt i villande skogen. Starbäck Hist. bild. 4: 501 (1867). Det artade sig (på hösten 1771) till ett allmänt europeiskt krig. Odhner G. III 1: 43 (1885). Tre fyra stycken af hännes hönor hade nu .. börjat värpa så snällt som hälst .., så nog artade det sig till, att hon skulle få påskägg i huset alltid. Bondeson Glimm. 18 (1892).
3) eg.: blifva af god beskaffenhet; jfr ART 7.
a) (hvard.) om person: utveckla sig i god riktning; skicka l. uppföra sig väl; vanl. med bibegrepp af en förändring till det bättre. Han har på senare tiden börjat arta sig, så att det är nu godt hopp om honom. Hagberg Shaksp. 8: 329 (1849). Märta var en trilsk unge, som nog skulle arta sig bara man från början tog i med hårdhandskarna. Lindqvist Dagsländor 22 (1898).
b) [jfr d. dette slags sæd vil ikke ret arte sig i fremmed jord; jfr äfv. holl. dat dier wil hier niet aarden, t. weizen und gerste will in einem sandigen boden nicht arten] (mindre br.) om växt l. djur: utveckla sig väl, blifva af god beskaffenhet, trifvas; gå till. Then växten vil här i landet icke arta sig. Lind (1749). jfr: Vinskötseln vill icke arta sig här. Sv. o. t. handlex. (1851, 1872).
c) (i sht hvard.) opers.: gestalta sig (mera) lofvande, se lofvande ut. Det tycks l. börjar arta sig. Nå, det artar sig ju med vädret!
IV. ARTAS ss. dep.
1) = III 1.
a) motsv. III 1 a (α) i förb.:
α) (knappast br.) artas efter. En artas effter then, hwars Bröst en dijr och syger. Sparrman Sund. sp. 364 (1642). Swedberg Sabb.-ro 252 (1696, 1710). Barn .., / Som säjes artas efter Farn; / Men mäst på Mor sin brå. Brenner Dikt. 1: 65 (1702, 1713).
β) [jfr SLÄKTA(S), BRÅ(S) (på); jfr äfv. nor. han artast paa folket sitt] (föga br.) artas på (ngn). A. Vallenius Epistl. 26 (1733). August III artades på sin fader, var veklig och begifven på nöjen, som denna. Geijer (1847) enl. Kindblad (1867). SAOB (1870).
b) (knappast br.) = III 1 c (α). När barnen uti tron med tiden artas väl. Kolmodin Qv.-sp. 2: 500 (1750).
2) (†) erhålla sin (egendomliga l. utmärkande) beskaffenhet, sin karaktär (af ngt). En planta artas af then saft, som henne föder. Kolmodin Qv.-sp. 1: 279 (1732); jfr II.
V. [jfr holl. geaard, t. geartet] i p. pf. ss. adj.
1) med adverbial: till sin natur l. sitt väsen (så l. så) beskaffad. — jfr VÄLARTAD.
a) (mindre br.) om person, oftast med afs. på ngns sedliga karaktär, sinnesriktning o. d. Schroderus Osiander 1: 287 (1635). Inwånarne (i Kartagena i Sydamerika) äro fast annorledes artade, än the Peruvianer, så wäl till Seeder som annar Naturlig Böijelse. Amer. 1: 15 (1675). Vti brudskriffter skal man offta se och höra otienliga, ja fuhla och otuchtiga ord och infellen, helst vti gåtorna. När the sådant skrifwa, kan hwar och en döma, hwad för tanckar the hysa, och huru the äro sinnade och artade. Swedberg Schibb. 107 (1716). Äro desse (dvs. föräldrarna) lättjefulle, sveksame och liderlige, så vore det nära et underverk, om barn, som länge stannade hemma, blefvo bättre artade. D. v. Schulzenheim Præs. i VetA 1799, s. 26. L. Wolff i Hygiea 1897, 1: 362. — särsk.
α) (†) med prep. till l. för: som har gry l. anlag till (ngt l. att blifva ngt); skickad l. lämpad l. danad för (ngt). Then som är artat til at wäfwa, honom skal man icke lära måla. Schroderus Hoflefv. 41 (1629). Du som artader ähr till en god man. Reenhielm Olof Tr. 42 (1691; isl. Þu efni gods mans). Människan, artad för godt och ondt. Höpken 1: 241 (1771).
β) (†) med prep. emot: sinnad, stämd mot (ngn). Huru wåre grannar .. emot oss äre artade. RARP 6: 50 (1657).
γ) (numera föga br.) i förb. väl artad, välartad; illa artad, vanartad, vanartig; illasinnad, elak. En väl artad Yngling. Dalin Arg. 1: 334 (1733, 1754). Hennes illa artade man. Humbla 60 (1740).
b) (mindre br.) om djur. Hög i resning och gång är den ädelt artade fålen. Adlerbeth Buc. 91 (1807, 1814). Dalin (1850). — (knappast br.) En fågel som sorger bebådar, / En trögt artad Uf. Adlerbeth Ov. 128 (1818).
c) (mindre br., nästan bl. i skriftspr. samt metall.) om sak. Gifwe Gudh, mitt lefwerne wore så aartat, effter såsom the migh vnderwijste. Schroderus Hoflefv. 11 (1629). Effter såsom omständigheeterne wore artade. Dens. Osiander 1: 241 (1635). Det bäst artade lynne. Lehnberg Pred. 3: 137 (c. 1800). Man (finner) i alla länder kring Ishafvet en lika artad vegetation. Fries Utfl. 1: 196 (1843). Hur är .. malmen artad? Dalin (1850). Ett gammalt rikt och egendomligt artadt kulturlif. Vising Inbjudn. 1900, s. IV. jfr EGEN-, ELAK-, ENS-, FORN-, GOD-, ILLA-, LIK-, MÅNG-, O-, OLIK-, STOR-, SVÅR-, VÄL-ARTAD m. fl. — särsk.
α) (†) lämplig l. lämpad l. passande (för); lämpad l. afpassad (efter). Höpken 1: 239 (1771). Carl XI:s snille var lyckligen artadt för hans tid, hans omständigheter och föremål. Därs. 248. Tiderne voro icke artade efter hans (dvs. grefve Ekeblads) caractere. Därs. 453.
β) (†) i förb. illa artad, elakartad, svårartad (sjukdom o. d.). Månge dödde i den illa artade Febren. P. Zetzell Præs. i VetA 1779, s. 6. Et illa artadt sår. Veckoskr. f. läk. 4: 8 (1783). Fryxell Ber. 9: 242 (1841). — i bild. Vid crisis allt slog vådligt ut, / Den sjuke (poetastern) svällde upp, och febern bröts till slut / Uti en illa artad Ode. Lenngren 242 (1796).
2) (†) välartad, tuktig, höfvisk. Artade täckeliga seder. Stiernhielm Bröll. 423 (c. 1650; i handskr. C; handskr. A: tucktige).
3) nära besläktad med (ngt), till sin natur l. karaktär l. beskaffenhet liknande l. närmande sig l. påminnande om (ngt), jfr ART 9; bl. ss. suffix vid ssg med sbst.; jfr -ARTIG, -LIK(NANDE). — jfr ALBUMIN-, ALUN-, AND-, ANDE-, ANTILOP-, ARABESK-, ASBEST-, BARK-, BAST-, BECK-, BROSK-, BUSK-, DVÄRG-, FEBER-, FÅGEL-, GNEJS-, GRANIT-, GUBB-, HORN-, HUND-, HÖK-, JORD-, KALK-, KARIKATYR-, KATT-, KRÄFT-, LÄDER-, MALM-, MÅRD-, PEST-, PORFYR-, SVAMP-, TORF-, TRUMPET-, TRÄD-, UGGLE-, VED-, ÖRT-ARTAD m. fl.
Särskilda förbindelser.
ARTA IN PÅ. [efter BRÅ IN PÅ] (†) till I: eg. brås på; till sin natur l. karakteristiska beskaffenhet påminna om. Folck (med hundhufvud m. m.) .. finnas (icke) til, uthan dhe gambla .. hafwa der igenom willat affmåla dheras särdeles egenskaper, war uthinnan dhe Artat in på andra Wildiurs styrckia eller snellheet. Rel. cur. 48 (1682).
ARTA TILL. (†) till II: gm uppfostran dana l. utbilda (ngn); hyfsa (ngns seder o. d.); jfr TILLARTA. Kolmodin Qv.-sp. 1: 106 (1732). Hon bör hafva heder, / Som så har artat til sin Sons Tobiæ seder. Därs. 649.
ARTA UNDER SIG. (†) lämna afkomma som är sämre än en själf, föda degenererad afkomma. (Af särskild vikt är) at de (dvs. stona) intet hafva något Arf-fel, eller Arta under sig. Salander Gårdsf. 27 (1727).
ARTA UPP. (†) till II: dana l. utbilda l. uppfostra (ngn till dygd osv.). Kolmodin Qv.-sp. 1: 71 (1732). At arta henne väl til dygd och fromhet opp. Därs. 79.
ARTA UT10 4. (föga br., numera bl. i poesi) till I: urarta; jfr UTARTA. (Hans) istadighet fruktar jag artar slutl(igen) ut i galenskap. Porthan Bref t. Calonius 2: 394 (1797). Menskors ätt / Till apor artat ut och babianer. Hagberg Shaksp. 7: 16 (1849).
ARTA UT SIG. (†) till I: urarta, degenerera. Alla de stora Utlänska Kirsebärs-Trän .. arta (vanligen) ut sig, ock kunna knapt bibehållas i sitt rätta stånd uti Trättijo åhr. Rosensten Skog. 49 (1737).
Spoiler title