SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1902  
ARTIKULATION ar1tikɯ1latʃω4n l. -kul1-, l. -aʃ-, l. 01004, r. (f. Meurman (1846), Lundell); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af t. artikulation, fr. articulation, af lat. articulatio, ledbildning, vbalsbst. till articulare (se följ.); jfr eng. articulation]
eg. vbalsbst. till följ. — särsk.
1) till ARTIKULERA 1. Martin Bensjukd. 82 (1782). Nilsson Fauna 1: 490 (1847). Den öfre ändan (af skenbenet) .. har på sidorna utskjutningar .., hvilka ha öfverst tvänne .. ledytor bestämda för articulation med lårbenets nedre ända. Hartelius Anat. 50 (1874, 1884). Hemberg Skand. däggdj. trampsulor 27 (1897). jfr SIDO-ARTIKULATION. — konkretare: ledförbindelse, ledförbindning, ledförening. Böjning och Utsträckning .. tillhörer de flesta slags articulationer. Florman Anat. 1: 50 (1823). — (föga br.) i utvidgad anv., i allm.: förbindelse (mellan ben). Thorell Zool. 1: 211 (1860). Förbindelsen eller artikulationen är .. mycket olika, allteftersom benen skola blifva orörliga eller äro bestämda att utföra rörelser. Torin Zool. 5 (1864, 1870).
3) till ARTIKULERA 3. — särsk.
a) till ARTIKULERA 3 a. Conv.-lex. (1821). Artikulation .. tydligt uttalande af stafvelser och ord. NF 1: 1147 (1876). Artikulation och textuttal äro mönstergilla (hos denna sångerska). M. S. Josephson i PT 1896, nr 27, s. 3.
b) till ARTIKULERA 3 b. M. Akiander i Suomi 1845, s. 308 (se under ARTIKULATIONS-LJUD). Artikulationen är öppen vid alla själfljud. Lyttkens o. Wulff Ljudl. 34 (1885). Artikulationen kan vara förlagd till struphufvudet, till mun- och näshålan eller samtidigt till båda delarna. K. F. Johansson i NF 15: 302 (1890). En och samma likformiga ”artikulation”, d. v. s. en fullt bestämd och regelbunden, inlärd och i följd af öfning med mekanisk färdighet företagen anordning af (de mänskliga) talorganens verksamhet. Noreen Inl. t. modersm. ljudl. 3 (1895). — jfr LÄPP-, MEDLJUDS-, RÖSTBANDS-, SJÄLFLJUDS-, TUNG-ARTIKULATION m. fl.
c) (knappast br.) konkretare, om det som artikuleras: ljud l. tal, ton l. sång. Dessa, den menskliga röstens articulationer (dvs. sången o. talet) finna .. ett föreningsband i rhythmen, som man upptäcker ligga i båda. Lysander Rom. litt. hist. 27 (1858).
4) till ARTIKULERA 6. (Riddarhusets) yttre artikulation och dekoration .. blefvo normgifvande för den Stockholmska byggnadssmaken under återstoden af (17:de) århundradet. G. Lindgren i Stockholm 2: 169 (1897).
5) (föga br.) språkv. till ARTIKULERA 7. Den böjning, som nomina särskilt undergå med afseende på artikel, kallas artikulation. Schiller Sv. spr. 96 (1859, 1874). Ett substantiv, som har bestämd artikulation. Därs. 115.
Ssgr: ARTIKULATIONS-AKT10103~ l. 01003~2. särsk. fonet. till 3 b. Det är omöjligt för organerna att medelst en och samma artikulationsakt frambringa ett dubbelt ljud af explosivæ, såsom: kk, pp, tt. M. Akiander i Suomi 1845, s. 316.
-ART~2. särsk. fonet. till 3 b. Öfvertandljuden äro änkla ljud, som ha .. artikulationsarten gemensam med hvar sitt motsvarande tandljud. Lyttkens o. Wulff Ljudl. 139 (1885).
(3 b) -BAS~2 l. -BASIS~20. fonet. om det läge hos talorganen hvilket under talandet utgör utgångsställning för artikulationerna l. från hvilket dessa lättast o. bekvämast utföras. Gullberg o. Edström Olde Fr. spr. IX (1891).
-FORM~2. särsk.
1) fonet. till 3 b. Till sin artikulationsform ligga frikativorna mellan vokalernas .. och explosivornas. J. A. Lundell i NF 5: 397 (1882). H-ljudet (har) icke .. någon särskild artikulationsform i munnhålan. Lyttkens o. Wulff Ljudl. 301 (1885).
2) språkv. till 5. Schiller Sv. spr. 113 (1859, 1874).
(3 b) -GRAD~2. fonet. Hvarje .. själfljud måste ha ett artikulationsställe och någon artikulationsgrad. Lyttkens o. Wulff Ljudl. 36 (1885).
(1) -GROP~2. anat. = följ. Kindblad (1867).
(1) -HÅLA~20. anat. ledhåla, ledgrop, ledskål; jfr föreg. Den första halskotan (atlas), som ofvanpå visar tvenne artikulations-hålor för hufvudets ledknappar. Thorell Zool. 1: 228 (1860).
(3 b) -LJUD~2. (föga br.) fonet. Genom den opposition luftströmmen möter i munkanalen under konsonantens artikulation uppkommer i munnen ett stumt, men hörbart ljud, hvarmed rösten ej har något att skaffa. Detta ljud är artikulationsljudet. M. Akiander i Suomi 1845, s. 308.
(3 b) -LÄGE~20. fonet. bildningsläge; jfr -STÄLLE. Sådana språkljud, som hafva sitt artikulationsläge i bakre delen af munnen. J. A. Lundell i NF 6: 294 (1882).
(3 b) -LÄRARE~200. Artikulationslärare i döfstummeskolan. Tidskr. f. döfst.-sk. 1885, s. 14.
-MEDEL~20. särsk. byggn. till 4. Pilaster- eller lisenställningarna bibehöllo .. fortfarande (vid slutet af 1600-talet) sin rang som artikulationsmedel å borgarehuset. G. Lindgren i Stockholm 2: 179 (1897).
(3) -ORGAN~02. i sht fonet. talorgan, talverktyg. M. Akiander i Suomi 1845, s. 295. K. F. Johansson i NF 15: 302 (1890). särsk. (mindre br.) om vid artikulationen verksamt l. aktivt organ, t. ex. läpparna l. tungan, i motsats till de passiva organen. Lyttkens o. Wulff Sv. språkljud 5 (1898).
(1) -RÄNNA~20. anat. på ledytan af ett ben befintlig ränna hvartill ledkammen på det däremot ledande benet svarar. Nilsson Fauna 1: 465 (1847).
(3 b) -STÄLLE~20. fonet. = -LÄGE. V. E. Lidforss i Tidskr. f. philol. 18721873, s. 304. Lyttkens o. Wulff Ljudl. 36 (1885; se under -GRAD).
-SÄTT~2. särsk. fonet. till 3 b. M. Akiander i Suomi 1845, s. 302. Noreen Urgerm. judl. 73 (1890).
(1) -UTSKOTT ~02 l. ~20. anat. ledutskott. Hufvudets båda artikulations-utskott. Thorell Zool. 1: 220 (1860). Holmgren Skand. däggdj. 30 (1865, 1887).
-YTA~20. särsk. anat. till 1: ledyta. Wistrand Forens. 263 (1838). Thorell Zool. 1: 230 (1860).
Spoiler title