SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1902  
ARTIKULERA ar1tikɯle4ra l. -ku-, l. 01—, äfv. -e3ra2 (ártikulèra Almqvist), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, ARTIKULATION (se d. o.).
Etymologi
[af t. artikulieren, fr. articuler, af lat. articulare, leda, forma, af articulus (se ARTIKEL); jfr äfv. eng. articulate]
eg.: förse med l. förbinda medelst led(er). — jfr OARTIKULERAD.
1) leda, bilda led; i sht anat. i fråga om bens förbindelse med hvarandra.
a) (numera föga br.) i p. pf.: medelst led förbunden (med ngt). Detta organon (dvs. örat) är .. sammansatt af .. (bl. a.) fine, såsom cylindrer vid hvarandra articulerade ben. R. Martin i VetAH 38: 119 (1777). Florman Anat. 375 (1823). På en del växter är frukten artikulerad på stjelken. Agardh Bot. 1: 358 (1830).
b) stå i ledförbindelse (med), leda (mot). (Öfverarm-)Benet articulerar uti en flack ledhåla. Sönnerberg Arneman 2: 383 (1804). Nedra ledhufvudet (af öfverarmbenet) har blott en fåra med två upphöjningar: den inre .. artikulerar med ulna (dvs. armbågsbenet). Nilsson Fauna 1: 101 (1847). Vristen .. artikulerar med underbenet endast genom språngbenet. Torin Zool. 9 (1870). Hartelius Anat. 39 (1874, 1884).
2) tandtekn. om gent emot hvarandra ställda o. i olika käkar befintliga tänder: (på vederbörligt sätt) sluta sig till hvarandra (vid sluten käkställning). Flickan (hade) ”öppet bett” så pass, att man godt kunde få ett lillfinger emellan framtänderna, under det att 6-års molarerna artikulerade på ömse sidor. C. Hultbom i Odontol. tidskr. 1894, s. 166.
3) i fråga om bildning af språkljud o. d. l. sångtoner.
a) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.; jfr äfv. lat. articulare verba] uttala (ett ord o. d.) så att hvarje ljud framträder tydligt o. skildt från de omgifvande; tydligt l. noggrant uttala; äfv. (särsk. med tanke på den större l. mindre fullkomligheten af språkljudsbildningen): uttala. Det tredje (slaget af ljud är) människors articulerade ljud, hvilket sker genom tunga, läppar, gom &c. Ihre (1776) hos Troil Island 311. Då och då hör man några illa articulerade ljud komma dem (som spela kort) ur munnen, men dessa ljud hafva intet sammanhang med hvarannan. SP 1779, s. 989. Detta, genom fördubblad slutkonsonant, hårdt artikulerade ack! Leopold 1: 236 (1802, 1814). Man säges artikulera orden, när deras vokal- och konsonant-ljud tydligen uttryckas. Moberg Gram. 14 (1815). Ett artikuleradt språk. Nilsson Ur. 1: 23 (1843, 1866). Barn kunna i början icke artikulera orden. Dalin (1850). Mig förefaller språket (som talas af tschuktscherna) artikuleradt och välklingande. Nordenskiöld Vega 2: 90 (1881). jfr: Med artikulerade ljud förstås sådana böjningar af rösten, i hvilka vokal- och konsonantljud tydligen uttryckas. Enberg Sv. spr. 1 (1836). — särsk. närmande sig b. Man erhåller .. tydligt Musikaliskt uttal genom consonanternes rigtiga articulering. Sånglära 29 (1814).
b) fonet. (gm ett för hvarje särskildt fall bestämdt o. regelbundet användande af talorganen) frambringa l. bilda l. forma (ett språkljud, en stafvelse, ett ord osv.). Vokalerna modifieras och konsonanterna artikuleras i munnen till rena språkljud. M. Akiander i Suomi 1845, s. 294. En akustisk paus .. kan åstadkommas i och genom själfva artikulationen och kallas då artikulerad paus eller muta. Noreen Inl. t. modersm. ljudl. 13 (1895). Det gifves ljud, som artikuleras med tillhjälp af röstbandsvibrationer. Vising Språkskönh. 29 (1897). — särsk.
α) abs. De romanska folken synas i allmänhet artikulera med mera precision .. än de germanska. Vising Språkskönh. 42 (1897); jfr a. Från sjunde veckan torde .. barn vanligen kunna artikulera, men naturligtvis utan att i de framjollrade språkljuden inlägga någon språklig betydelse. A. Kock i Nord. tidskr. 1901, s. 378; jfr a.
β) med saksubj. Tungan är det organ, som artikulerar de flesta ljud. M. Akiander i Suomi 1845, s. 306. — intr., i fråga om ett visst talorgans funktion vid språkljudsbildningen. Gomseglet artikulerar blott mot bakre svalgväggen. Noreen Inl. t. modersm. ljudl. 10 (1895).
4) i p. pf.: uppdelad i (med hvarandra förbundna) leder l. afdelningar. Det organiska är en sjelfverksam enhet, som förvandlar den oorganiska naturen till sin egendom och bygger af den sina artikulerade bilder. Ljunggren Est. 2: 129 (1860, 1883). Reflexionens klarhet smälte (hos Boström) omedelbart tillsammans med känslans rikedom: der låg ingen artikulerad mångfald emellan. Wikner Lifsfr. 2: 228 (1886). — särsk. naturv. gm mellanväggar o. d. uppdelad i (mot hvarandra ledande) smådelar. Marklin 44, 64 (1818). jfr MÅNG-, TRE-, TVÅ-ARTIKULERAD m. fl.
5) [jfr motsv. anv. i fr.] tekn. (gm anbringande af kedjelänkar o. d.) förse (ngt) med led(er), leda. Vi hafva antagit, att knutpunkterna (i stångsystemet) äro artikulerade, oaktadt de i allmänhet konstrueras styfva. C. Frænell i Tekn. tidskr. 1889, s. 80.
6) byggn. (gm anbringande af pelare l. på annat sätt) uppdela (väggyta o. d.) i mindre partier l. liksom förse (den) med leder. Palatsruiner, hvilkas bakre fasad artikulerats med halfrunda murpelare. 2 Uppf. b. 1: 47 (1897). Artikuleringen af fasaderna i vertikal led. Tekn. tidskr. 1898, A. B. s. 2.
7) språkv. förse (ordform) med artikel; i sht i p. pf.; jfr ARTIKULATION 5. När inspektor .. uttalas med tonvigt på mellanstafvelsen, blir den artikulerade formen -orn. Rydqvist SSL 2: 353 (1857). Tamm Granskn. af sv. ord 29 (1901).
8) (†) uppställa l. formulera (ngt) i artiklar (se d. o. I). Articulera, upsätta något puncte-vis, styckevis. Biurman Brefst. (1729). Articulera, är .. att punkt för punkt uppräkna. Conv.-lex. (1821).
Spoiler title