SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1902  
ASCENDENT 1ändän4t, stundom as1-, äfv. -en- (aschänndä´nnt Dalin), m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. ascendent, eng. o. fr. ascendant, af lat. ascendens, p. pr. af ascendere, stiga l. klättra upp, af ad, till, o. scandere, stiga, klättra (se SKANDERA)]
i sht jur. släkting i rätt uppstigande led, direkt föregångare i släkten; jfr FÖRFÄDER; motsatt DESCENDENT. Conv.-lex. (1821). Nordström Samh. 2: 215 (1840). Föräldrar, farföräldrar o. s. v. (äro) ascendenter i förhållande till barnbarn. NF (1876). Ask Oäkta barns arfsrätt 24 (1885; se under ARF, sbst.1 III 1 c). En arfsskatt .., från hvilken dock efterlefvande make, ascendenter och descendenter .. äro befriade. D. Davidson i NF 19: 354 (1895).
Spoiler title
Spoiler content