SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1902  
ASKA as3ka2 (a`ska Weste), r. l. f.; best. -an; pl. (i sht tekn.) -or, dels i bet.: olika slag af aska (H. T. Scheffer i VetAH 20: 1 (1759), Fischerström 1: 219 (1779), Ekenberg (o. Landin) 165 (1889; i ssg) m. fl.), dels (i nyaste tid, infördt af Sv. likbränningsföreningen) i bet. 1 a (Meddel. fr. sv. likbr.-fören. 12: 11 (1889), NF 20: 1502 (1898)).
Ordformer
(askio- Spegel Guds verk 129 (1685; i ssg))
Etymologi
[fsv. aska, motsv. nor. oska, aska, d. aske, isl. aska, mnt. asche, holl. asch, ags. asce, æsce, eng. ash(es), fht. asca, t. asche; jfr got. azgō; sannol. till indoeur. roten as, som föreligger i ÄSSJA samt sanskr. āsa-, aska, stoft, lat. ārere, vara torr, ardere, brinna, m. fl. Se för öfr. Tamm, E. Hellquist i Arkiv 7: 9 (1891). Jfr Grimm, Kluge. — Med afs. på bet.-utvecklingen jfr äfv. lat. cinis]
1) [jfr fsv. aska samt motsv. anv. i nor., d., isl., mnt., holl., t. o. eng.] af oorganiska ämnen bestående (vanl. grå- l. hvitaktig) återstod som erhålles vid förbränning af organism l. organiskt ämne (i sht växt l. växtämne) l. däraf framställdt föremål o. d. Gräfva l. påta l. röra (om) i askan. Taga ut askan (ur en eldstad). Slå askan af sin cigarr. Steka potatis i Askan. Lägga ner ägg i aska. Aska aff ene koo. Ebr. 9: 13 (NT 1526). Bröd bakat j asko eller vnder asko. Var. rer. 29 (1538). The haffua vpbrendt Konungens been j Edom til asko. Am. 2: 1 (”1”) (Bib. 1541; öfv. 1898: bränt .. till aska). Willia Jordloppor them (dvs. plantorna) äta, ströö Aska på them medan Daggen är vppå. I. Erici 1: 80 (c. 1640). Den Spetet wänder alt för fort, / Haer Steken sällan .. / Giort möhr och god; men tit är skett, / At hon haer häfwit Steek ok Speet / I Askan. Lucidor Hel. Pp 4 a (c. 1674); jfr f γ, δ. Den lösa Askan gifver allenast 1 2/8 Öre Silfvermynt i Tull för Tunnan, men däremot Pått Askan 2/3 öre Silfvermynt af hvarje Lisspund. Stiernman Riksd. 2528 (1723). Hans siuka var såsom en Eld, som är blifven illa utsläckt, hvilken effter handen igen småningom under askan upglimmar. Ehrenadler Tel. 280 (1723); jfr f η. I stället för snus (bruka bönderna i Västerbotten, då tobak fattas) aska, den de blanda i litet snus. Linné Ungd. 2: 34 (1732). Aska af Hafsväxter praepareras soda utaf. Rothof 22 (1762). Af ormbunke-gräs, malört, hafstång, och flere växter .. (kunde) brännas en i många afseenden ganska nyttig Aska. Fischerström 1: 220 (1779). Det var en präktig (lut)fisk, men smakte något lut; / Ty askan hade än ej hunnit dragas ut. Livin Kyrkost. 93 (1781). Han .. tryckte förnöjsamt / Med pekfingret på askan som pöst i den rykande pipan. Runeberg 1: 84 (1832). Förbränning till aska (Incineratio) sker, då organiska ämnen brännas i öppen luft, så att äfven kolet bortgår. Den sedermera återstående oförbränneliga delen kallas aska (cinis) och utgöres vanligtvis af de eldfasta baser, hvilka varit upplösta i den lefvande kroppens safter. Nyblæus Pharm. 470 (1846). Lerjorden träffas sällan i vexternas askor i någon anmärkningsvärd mängd. Lundequist Landtbr. 13 (1855). Aska utgör ett af de bästa kalihaltiga gödningsämnen. Juhlin-Dannfelt (1886). jfr AL-, ALM-, ASP-, BARILLA-, BEN-, BJÖRK-, BOK-, BRUKS-, BYK-, CIGARR-, DRUF-, EK-, FAL-, GLÖD-, GNISTER-, HALM-, KAKELUGNS-, KAPELL-, KOL-, LUT-, LÖS-, MJÖLK-, PAPPERS-, POTT-, SPIS-, STENKOLS-, SÅPSJUDAR-, TOBAKS-, TORF-, TRÄ-, TÅNG-, VED-, VÄGAR-, VÄXT-ASKA m. fl. — särsk.
a) [jfr fsv. hans ben ok asku lagdhu the j blykistu samt motsv. anv. i holl. o. t., äfvensom lat. cinis] om askan af brändt l. brända lik. (Håkon Ring lät) vpsökia Harald Hilletandz kropp .. och brende honom vp, toogh så askona och läätt henne begraffua. O. Petri Kr. 28 (c. 1540). Rudbeck Atl. 1: 136 (1679). Krukor fylde med de dödas aska. Schützercrantz Olycksöden 14 (1775). Hennes (dvs. den på bål lefvande brända orleanska jungfruns) aska kastades i Seine-floden. E. Wallis i NF 7: 1093 (1883). Askan efter den döde uppsamlade man och förvarade på olika vis. Lindell Likbränn. 183 (1888). — (ny anv.) i fråga om modern likbränning, i pl. om de hvar för sig förvarade kvarlefvorna af flere förbrända individer. Meddel. fr. sv. likbr.-fören. 12: 11 (1889). Sedan 1888 har (Sv. likbrännings-)Föreningen en underjordisk grafkammare å kyrkogården för grafsättning af askor, som ej af vederbörande familjer afhemtas. NF 20: 1502 (1898).
b) [jfr t. aus der asche hervorgehen] i uttr. uppstå, på nytt framträda ur sin aska o. d. om sagofågeln Fenix. (Somliga) påstå, att han (dvs. fågeln Fenix) omedelbart framstår ur sin egen aska. Thomée Minckwitz Myth. handlex. 415 (1862). jfr: Thenne (fågel) Phœnix .. förer tilsamman ris af åtskilloga välluchtande Krydder, ther af han tilreder sig ett näste; lägger sig sedan ther vti, och låter thet itändas af Solenes heta, tå alt förbränner: men vtur askan vpväxer sedan en Matk, hvilken efter hand får Fiedrar, och blifver en ny Phœnix. Wennerdahl Lex. myth. 468 (1748). [jfr fr. une autre Rome sort des cendres de la première] bildl. (jfr f). Vårt elendes blodiga tårar skola öpna himmelen, til dess Gud .. låter Pohlen, såsom en ny Phœnix uplifvas ur sin aska. Nordberg 1: 525 (1740). I vår tid se vi Persien födas på nytt ur sin aska efter sin inrikes jämmer. Dalin Mont. 91 (1755). Bohman Vettern 1: 91 (1834). jfr: Den dag skall komma, då utur min aska / en skald skall uppstå för att sjunga ut / .. hvad jag ej hunnit, förr'n min kraft tog slut. Tegnér 3: 63 (1840); jfr 5.
c) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] i utvidgad anv. om kvarlefvorna l. ruinerna efter en nedbränd stad, byggnad o. d. J Män och bröder, Ilions söner, / Som jämte mig ur Trojas aska flytt. Kellgren 1: 234 (1782). Aska är templet inom kort, / aska tempellunden. Tegnér 1: 90 (1825). Jag askan blott såg af hans fredliga boning. Ling As. 538 (1833). Förödelsens ängel .. predikade väldeliga, och under hans lågande andedrägt sjönk det ena huset efter det andra i aska. Tegnér 3: 404 (1838; med afs. på en stor eldsvåda i Växiö s. å.). Halfva Finland rykte i aska och askan släcktes med strömmar af blod. Topelius Vint. I. 1: 93 (1863, 1880). — särsk. i vissa stående förb.
α) [jfr d. lægge i aske, holl. in asch leggen, t. in (die) asche legen; jfr äfv. fr. mettre l. réduire en cendre] lägga (ngt) i aska, gm brand ödelägga l. förvandla till ruin(er), uppbränna; om eldsvåda: förhärja, ödelägga. Carl ix Rimkr. 42 (c. 1600). Pohlackerne (hafva) .. 26. Ambtsbyer .. lagdt vthi Aska. N. Av. 14 Maj 1657. Fryxell Ber. 7: 173 (1838). År 1487 lades större delen af staden (Vadstena) i aska. Lundberg Vadstena 15 (1900; i fråga om en eldsvåda). Eldsvådan i Paterson lade i aska 26 kvarter. Malmötidn. 1902, nr 1631, s. 3. — (knappast br.) göra (ngt) till aska, uppbränna. (Gud) giorde the städher Sodoma och Gomorra till asko. 2 Petr. 2: 6 (NT 1526; Luther: hat .. zu Asschen gemacht).
β) [jfr d. ligge i aske] ligga i aska, vara nedbränd (i grund). Carl ix Rimkr. 17 (c. 1600). (De) sucka .. öfver sitt hus, som ligger i aska. Franzén Pred. 5: 112 (1845). jfr: I sin aska ligger Balders gudahus. Tegnér 1: 142 (1825).
γ) [jfr holl. Leyden rijst van uit zijne asschen] i uttr. (åter) resa sig, höja sig, uppstå o. d. ur askan (jfr b). Stadhen skal åter vthu askonne vpbygd warda. Jer. 30: 18 (Bib. 1541). Vpsala Stad och Kyrkjor begynna efter then olyckeliga branden (1702) resa sig vpp vthu askan. Peringskiöld M. upl. 120 (1710). Snoilsky 2: 92 (1881). Danskarna (hafva) flera gånger låtit afbränna staden (Skara) i grund. Hvarje gång har den dock åter uppstått ur askan. C. Bratt i Sv. turistfören. årsskr. 1902, s. 194.
d) i fråga om det österländska (särsk. judiska) bruket att ss. uttryck för sorg l. för syndaånger o. botfärdighet lägga sig i aska l. strö aska på hufvudet. Iagh .. gör boot j stofft och j asko. Job 42: 6 (Bib. 1541). Men på then tijdhen war Jerusalem ödhe, .. Therföre kom folcket tilhopa j Mispath .., fastadhe ther, och drogho säcker vppå, strödde asko på sijn hoffuud Och reffuo sönder sijn klädher. 1 Mack. 3: 47 (Därs.). — särsk. [jfr holl. in zak en asch zitten, t. in sack und asche sitzen, lat. (i Vulgata) in cilicio (l. sacco) et cinere, gr. (i NT o. Septuaginta) ἐν σάκκῳ καὶ σποδῷ, hebr. saq wā'ēfer] i uttr. göra bot (syndabättring) l. kläda sig (sätta sig, ligga osv.) i säck och aska. Mat. 11: 21 (NT 1526). Monge (af judarna) fastadhe och greto, sörgde, och lågho j säcker och j asko. Est. 4: 3 (Bib. 1541; öfv. 1896: satte sig i säck och aska). At een menniskia .. ligger j säck och asko. Jes. 58: 5 (Bib. 1541). Görren boot i secker och aske. Holof. 6 (c. 1580). De (dvs. fariséerna) visade sig för menniskor i säck och aska. Franzén Pred. 1: 167 (1841). Mordokai .. klädde sig i säck och aska. Est. 4: 1 (öfv. 1896). [jfr motsv. anv. i d. o. holl., äfvensom fr. faire pénitence dans le sac et la cendre] (numera i sht hvard. o. med skämtsam öfverdrift) bildl. (jfr f), vanl. i uttr. klä(da) sig l. göra bot i säck och aska (l. asko), gifva ett tydligt o. skarpt markeradt uttryck åt sin sorg, botfärdighet o. d. Tu gamla och berömeligha Swea och Götharike, .. ströö aska på titt huffwudh .. och dragh sorghaklädher vppå. Rudbeckius 4 Pred. E 1 a (1634; med anledning af G. II A:s frånfälle). I aska, säck och mull / Vi .. er förbön nu begära. J. G. Oxenstierna 2: 206 (1799, 1806). Hölja sig i säck och aska, göra bättring. Almqvist (1842). Först efter år 1870 ser kyrkan med vreda ögon på karnevalen; ty så länge påfven är fånge, borde Rom .. gå klädt i säck och asko och icke tillåta sig att ha roligt. Rydberg Rom. d. 264 (1882).
e) [jfr holl. ongebrande asch, t. ungebrannte asche] (†) (skämts., eufemistiskt) i uttr. obränd aska ss. beteckning för käpp o. d. hvarmed ngn agas. Ehuru väl han (dvs. G. A. Rehnschiöld) mig mycket strängt .. hölt och esomoftast, för .. förseelser skuld, mig lät smaka obränd aska. Dahlberg Dagb. 12 (c. 1660). Grubb 566 (1665).
f) mer l. mindre bildl. Vår ungdoms låga skall af åldrens aska höljas. G. F. Gyllenborg Vitt. 1: 134 (1755, 1795). Mitt hjerta? I mitt bröst fins intet hjerta, / en urna blott med lifvets aska i. Tegnér 2: 94 (1825); jfr a. Ur min sällhets aska skall jag berga dock / En möjlighet af Minnas återkärlek. Runeberg 2: 186 (1830). — särsk.
α) [jfr fsv. tw hauer nw ligat ther alt jampt i asken samt (i ä. Västgötalagen) hema i asko sitia ss. föraktfull beteckning för ett lif i overksamhet o. dådlöshet; jfr äfv. sitta hemma bak ugnen] (†) i uttr. ligga i askan, blåsa i askan, dåsa bort sitt lif (framför härden); tillbringa sitt lif i overksamhet; jfr ASK(E)-BLÅSARE, -DÄMMARE, -GRIS, -LABB, -PILT, -PJÄSK, -PRINS, ASKEPOTT, ASKFIS, ASKUNGE. Han täckes icke sin slecht som j askan ligger. Sv. ords. A 8 b (1604) [jfr fd. han tæckes eij sijn slæckt som liggher i asken; jfr äfv. fsv. ther är litith at köni tha knän liggia i askonne]; jfr β. (De) som sent och bittigt piåsa (dvs. pjoska), / Och all sin ålder ut i askan fåfängt blåsa. Brenner Dikt. 1: 246 (1713).
β) i ordspr. Dhen Eelden wil haa. han söken i Askan. Grubb 101 (1665) [jfr fsv. wilt tu haua eldin tha leta j askonne, t. wer feuer braucht, sucht's in der asche]. Vnder hwijt Aska ligger offta glödande Kohl .. Som man wille säya: Skalken kan döllia sigh, som Etter vnder Honing. Dens. 839; jfr Sv. ordspråksb. 90 (1865).
γ) [jfr t. in die asche fallen, eg. om mat som tillagas o. d.; jfr språkprofvet från Lucidor i hufvudafd.] (†) i uttr. falla i askan, ”gå i putten”, gå omkull l. öfverstyr, förolyckas. (Vi måste skaffa in krigsfolk i landet,) szå framt thet faller jcke (dvs. om det icke skall falla) j asken for oss, en dag, huar wij tagat szå letteliga for (dvs. om vi taga saken så lättvindigt), szom mann altid gerna göra plägar. G. I:s reg. 9: 321 (1534). jfr: Thå full (dvs. föll) i aska theris stoltta sinn. Hund 104 (c. 1605) [jfr ä. t. da fiel uns der mut in die äschen].
δ) [beträffande uttryckets uppkomst jfr γ] (†) i uttr. koka i askan (med ngn), göra sig förspilld möda. Therföre syntes oss rådeligit wara att thesse .. (Dackes) Capitener motte komme af then Landzenden (dvs. Östergötland o. Småland), .. elliest fruchter oss nogh att wij koke en ene gången (dvs. än en gång) i Asken med them. G. I:s reg. 15: 537 (1543).
ε) [jfr t. wer nu mit im disputieren wil, den stöszet er gewislich in die aschen (Luther)] (†) i uttr. släppa (ngn) i askan, bringa (ngn) i en vansklig o. äfventyrlig belägenhet. Fienden söker att draga tungan uthur munnen på oss och sädan släppa oss i askan. RP 7: 558 (1639).
ζ) [jfr t. von der aschen in die glut] i uttr. ur askan i elden, ur en svårighet l. obehaglighet o. d. i en ännu värre; i sht i förb. komma l. råka ur askan i elden. Vhr Askan i Elden .. vhr en ringa fahra vthi en större. Grubb 839 (1665). Här råkade jag ur askan i elden. Dalin Vitt. 4: 20 (c. 1730). Bremer Grann. 2: 206 (1837). Hjelpa ur askan i elden, hjelpa så, att man förvärrar ens tillstånd. Almqvist (1842). Falla, komma eller kasta sig ur askan i elden. Kindblad (1867). Nu kom jag dock ur askan i elden (när engelsmannen, som uttryckte sig på en svårbegriplig engelska, gick öfver till att tala franska), ty fullkomligt omöjligt var det att förstå ett enda ord. Wachtmeister Indien 1: 63 (1894). Nå, det var då att hoppa ur askan i elden. Key Artister 30 (1895).
η) [jfr d. ilden ulmer under asken, t. der funke, der aufruhr glimmt, glüht unter der asche, äfvensom fr. le feu terrible qui paraissait presque éteint couvait sous la cendre; jfr språkprofvet från Ehrenadler i hufvudafd.] i fråga om fortlefvande lidelse, hat, missnöje o. d., med tanke på askan ss. (dämpande l.) döljande en skenbart släckt eld, som dock (åter flammar upp l.) lätt kan flamma upp igen. Elden glimmar under askan. Missnöjet glödde under askan. Ekelund N. hist. 1: 108 (1833). Den gamla svenska stridslusten lågar åter upp ur sin aska. Tegnér 4: 492 (1840). Om man besinnar, att det ej var mer än sex år sedan partistriderna stått i full låga, och att den under askan glimmande elden lätt kunde åter uppflamma. Odhner G. III 1: 561 (1885). En osämja, som länge glimmat under askan. Ljunggren SAHist. 1: 273 (1886). Förmedlingen dock aska på glöden blott lade. Jensen Mickiewicz Tadeusz 228 (1898). (†) (Polackernas) missnöje hade legat i sin aska och mörja långt förr än kriget var begynt. Nordberg 1: 171 (1740).
2) (numera knappast br. utom i ssgr) om gm kalcinering uppkommen (pulverartad) syrsättningsprodukt af metalliskt o. d. ämne; jfr (METALL)KALK. B. Olavi A 5 a (1578; om blyaska). Victriolvatnet tärer jernet i aska. RP 6: 225 (1636). Ettickia löser bly och teen, särdeles om de äro til pulver och aska eller kalck brachte. Hiärne Förb. 18 (1706). Då de oädla Metallerne äro brände til aska. H. T. Scheffer i VetAH 13: 245 (1752). jfr: Sen de (dvs. alkemisterna) i så många sekler sökt guld och funnit aska. Kellgren 2: 101 (1787). — jfr ANTIMON-, BLY-, KOPPAR-, LER-, TENN-ASKA m. fl.
3) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. eng.] om de om aska påminnande, stoftartade partiklar som ofta utkastas vid en vulkans utbrott. Spegel Guds verk 111 (1685). Genom de brutna öpningar kastas (vid jordbäfning) ofta vatten, aska, jord, stora stenar, m. m. lång väg. Bergman Jordkl. 329 (1766). När Staden (Pompeji) blef lagd under askan. Björnståhl Resa 1: 205 (1771). Af de lösa materialier, som vid de vulkaniska utbrotten utslungas ur kratern, kallas de större bomber ..; storleken af hvad som kallas sand inses utan vidare, och med aska menas de finaste, stoftartade produkterna. Nathorst Jord. hist. 1: 169 (1889). — särsk. [jfr holl. vulkanische asch] i sht geol. i uttr. vulkanisk aska. Retzius Min. 363 (1795). (Puzzuolanjord) skiljer sig från andra vulkaniska askor genom sin mängd af jernhaltig lera. Rothstein Byggn. 194 (1856, 1875). Den vulkaniska askan .. är ej någon aska i vanlig mening, utan egentligen en fint fördelad slagg. Holmström Geol. 33 (1877).
4) [jfr motsv. anv. i fsv., d., holl., t. o. eng.; anv. går tillbaka till hebr. ’ēfer, aska (i Septuaginta återgifvet med σποδός, i Vulgata med cinis), hvilket ord i förbindelse med ‛āfār, jord, stoft, ofta förekommer i Gamla test. ss. beteckning för människan] ss. ringaktande beteckning för det som utgör människans materiella väsen: stoft, mull.
a) [fsv. iak är mold oc aska; jfr d. alle mennesker ere jord og aske samt motsv. anv. i holl. o. t.] (i biblisk o. religiös stil) i uttr. stoft och aska (äfv., i sht förr, mull och aska, aska och mull o. d.) om människan för att beteckna hennes ringhet o. intighet (inför Gud). En syndogh menniskia, som ey annat är än aska och mwld. O. Petri Klost. D 2 b (1528). Iagh haffuer taghet migh före at tala medh Herranom, än doch iagh är stufft och aska. 1 Mos. 18: 27 (Bib. 1541). Hwadh hoghmodhas tu arma muld och aska? Syr. 10: 9 (Därs.). Swedberg Sabb.-ro 1357 (1687, 1712). Hvad äre vi? stoft och aska. Handb. 1811, s. 51. Rudin 1 Evigh. 1: 564 (1872, 1878). — jfr: Hwij wil tu kasta, / O Skapare gode, / På matk och aska, / Tin grymhet then store? Ps. 1695, 308: 4.
b) (numera föga br., nästan bl. i biblisk o. religiös stil) i uttr. varda l. blifva (till) aska, om människan: blifva (till) stoft l. jord (igen). Wij .. moste döö, och wor lekamen moste blijffua til asko. O. Petri Handb. G 1 b (1529). Job 34: 15 (Bib. 1541). Iagh är iu iordh och måste iordh, / stoff, mull och aske bliffwa! Wivallius Dikt. 92 (1634). Nog kunde den gamla Pruria betänka, at hennes torra kropp blir snart til aska. Dalin Arg. 2: 265 (1734, 1754).
c) (i poetisk stil, †) i uttr. askans barn, stoftets barn; om människorna. Creutz Vitt. 57 (1755).
d) (skämts., hvard.) i uttr. fukta sin aska, dvs. sin ”stofthydda”, taga sig ”ett glas”. Gutår, båd' natt och dag! / Ny vällust, nytt behag! / Fukta din aska: / Fram, bränvinsflaska: / Lydom Bacchi lag. Bellman 3: 15 (1790). Därs. 261. jfr Laurén Minnen 60 (1877).
5) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. eng. samt af fr. cendre(s), hvilken anv. (åtm. delvis) urspr. beror på inflytande från lat. cinis i motsv. bet.; jfr 1 a] (numera nästan bl. i högtidligare stil) om död persons ”stoft” l. jordiska kvarlefvor; äfv. med mer l. mindre förbleknad bet. för att i allm. beteckna en afliden person; stundom närmande sig bet.: (en afliden persons) minne. Man talar och scriffuar på the dödhas mull, och asko, och läter theris .. feel komma i hwars mandz munn. O. Petri Kr. 17 (c. 1540). Hvilken grämelse på vår aska (dvs. döda mull), om de (dvs. våra barnbarn) en gång skola säja så: Gud förlåte de kockarne, som så ha kokat för oss. Dalin Arg. 2: 318 (1734, 1754). Förgät. icke. at. vörda. / Denna. Saliga. Herrens. / Minne. och. aska. Nordenflycht QT 1745, s. 110 (i grafskrift öfver A. Celsius). Unnen åt min aska / Vänskapens tårar! J. G. Oxenstierna 1: 190 (1791, 1805). Poppelholmen vid Ermenonville, hvar J. J. Rousseaus grafvård står upprest, och där hans aska besökes af resande. C. C. Gjörwell i Sv. memoarer o. bref 2: 51 (1792). Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer. Tegnér 2: 110 (1811). Den gamle hvilar hos de döde. / Frid med hans aska! Dens. 1: 155 (1822) [jfr holl. vrede zij zijne assche! t. friede mit seiner asche!]. Under grafstenen närmast altaret hvilar min Fars aska. N. H. Sjöborg (1824) i Meddel. fr. Nord. mus. 1897, s. 78. Florenz gjorde, något mer än hundra år efter skaldens (dvs. Dantes) död, anspråk på att återfå hans aska. Böttiger i SAH 39: 238 (1865). Hedberg Gorki V. ber. 2: 283 (1901). — särsk. [jfr fr. il ne faut pas remuer les cendres des morts, dvs. man bör ej tala illa om de döda] Oroa de dödas aska, handla emot aflidnes före döden kända önskningar. Almqvist (1842).
Ssgr (i allm. till 1): A: ASK-AKTIG3~20. (föga br.) jfr -ARTAD, -LIK. Forsius Min. 39 (c. 1613).
-ANALYS~002. kem. Arrhenius Jordbr. 1: 243 (1862).
-ARTAD~20, p. adj. jfr -AKTIG, -LIK. Emanuelsson Plut. 1: 325 (1842). Fin askartad mylla. O. Almgren i Sv. fornm. tidskr. 11: 128 (1900).
-BAD~2.
1) bad till hvilket aska användes. Askbad .. omslag omkring hela kroppen af varm aska. Romansson Utk. t. förel. i chir. 29 (1812). Askbad .. Karbad eller fotbad, deri vattnet blifvit tillblandadt med aska; lutbad. Almqvist (1842).
2) [jfr t. aschenbad, lat. balneum cinereum samt BAD 1 c] (numera knappast br.) kem. kärl med aska som uppvärmes utifrån o. användes till andra kärls upphettning. Möller (1790). Kindblad (1867). SAOB (1870).
-BAKAD~20, p. adj. (aske-) (numera knappast br.) om bröd o. d.: bakadt i aska l. askmörja. Askebakat brödh, glödkaka. Lex. Linc. (1640, under subcineritius panis).
-BEHÅLLARE~0200, r. [jfr t. aschenbehälter] i sht tekn.; jfr -HÅLLARE. Tekn. tidskr. 1889, s. 250 (i fråga om båglampa). Lokomotivets askbehållare. SDS 1898, nr 550, s. 1. —
-BESTÅNDSDEL(AR)~020 l. ~002. om de beståndsdelar af organism l. organiskt ämne som vid förbränning bilda aska. Arrhenius Jordbr. 1: 336 (1862). E. Erdmann i NF 15: 487 (1891).
-BILDANDE~200, p. adj. I stenkolen befintliga slagg- och askbildande ämnen. Frykholm Ångm. 49 (1881, 1890).
-BINGE~20. (mindre br.) Wenström o. Lindgren (1889, under ash-bin).
-BJÖRN. (†) Ask-biörn, et slags bröd, beredt af malt, brukas (dvs. brukades) här i landet mycket fordomdags i dymbelvekona. Broman Gl. (1736).
-BLANDA~20. nästan bl. i p. pf. Deleen (1836, under äscher). Dalin (1850).
-BLEK~2. [jfr t. aschbleich, eng. pale as ashes] Han var askblek. Angered-Strandberg N. värld. 135 (1898).
-BLOND ~2. [jfr holl. o. t. aschblond, äfvensom fr. des cheveux blond cendré] i fråga om hår, skägg o. d.: blekt o. matt ljusbrun med dragning åt gråhvitt; jfr CENDRÉ. Den unga fruns vågiga, askblonda hår. Lundquist Profil. 1: 61 (1878, 1884). Pastorskan rätade på sitt askblonda hufvud. Hedenstierna Durm. 77 (1892).
-BLY. [jfr ä. t. aschblei; benämningen väl snarast föranledd af mineralets färg; jfr dock: Under den sachsiska blåfärgsindustrins tidigare skede gaf man knapt akt på vismutmetallen, som vid koboltmalmernas rostning segrades ut redan vid lindrig upphettning och nedrann genom rosten i askrummet samt af denna anledning kallades askbly. Uppf. b. 4: 187 (1873)] (†) miner. vismut. Wallerius Min. 241 (1747). Kindblad (1867).
-BLÅ~2. (aske- Nilsson) blågrå med en (starkare l. svagare) dragning åt hvitt. Fällen (hos hasselmusen) .. är från roten ut mot spetsen mörkt askeblå. Nilsson Fauna 1: 386 (1847). Ofvanpå är han (dvs. fiskmåsen) askblå och inunder hvit. Bäckman Sjöjungfr. sag. 2: 5 (1851). I askblått skimrande färg. C. R. Sundström i NF 5: 1281 (1882).
-BLÅSARE~200, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 r. l. m. (aska- Lex. Linc. (1640, under ciniflo). aske- Lex. Linc. (1640), Hiärne Par. 5 (1709)) [jfr t. aschenbläser; ordet torde hafva uppkommit ss. öfvers. af lat. ciniflo, hårkrusare, hårfrisör (Horatius), hvilket (sannol. oriktigt) uppfattats ss. bildadt af cinis, aska, o. flare, blåsa, o. alltså antagits eg. betyda: person som blåser i askan (vid uppvärmandet af krusjärnen); jfr ytterligare holl. asschepoester, t. aschenpüster samt ASKFIS]
1) (nästan †) om person. Then som blåser vp Eelden, en aska blåssare. Lex. Linc. (1640, under ciniflo). särsk.
a) om hårfrisör hos de gamla romarna. Ek Horatius 2: 17 (1847; lat. ciniflones).
b) ss. satiriskt föraktfull benämning på (obetydande) kemist l. person som fuskar i kemi. Askeblåsare, som Paracelsum läsa och intet förstå, .. förfölja och förtala honom alldramäst. Hiärne Par. 5 (1709). Block Anm. öfv. pest. 32 (1711).
c) = ASKFIS. Lind (1738, 1749).
2) [benämningen beror på mineralets elektriska egenskap att vid uppvärmning l. afkylning attrahera (jfr -DRAGARE) o. repellera lätta kroppar, ss. aska o. d.] (†) miner. turmalin; jfr följ. samt -DRAGARE, -PUST o. ASKE-STEN. T. Bergman i VetAH 40: 224 (1779). Kindblad (1867).
-BLÅSAR-STEN. (aske-blåsare- S. Rinman i VetAH 27: 45 (1766)) (†) = föreg. 2. Rinman (1788). Nyström (1794). Anm. Det hos Heinrich (1814, 1828) förek. afblåsaresten torde bero på läs- l. skriffel för ask-.
-BOLL~2. (föga br.) Helenius (1838, under ahku). särsk. (förr) metall. Askbollar .. göras af slammad och utlutad Aska, hvilka torkas i Solen och nyttjas .. til Finertestar. Rinman (1788).
-BRUNT, n. (†) Askbruunt, eller bruunt til askeferga: Luut af brända Osterskahl medh (lapislösning). Hiärne Förb. 57 (1706).
-BRÄNNARE~200, m. [jfr t. aschenbrenner] (förr) person som tillverkar aska, som har till yrke att bränna aska. Lind (1749, under aschenmacher). Uppf. b. 4: 450 (1873).
-BRÄNNERI~002. (aske- Stiernman, Hallenberg)
1) (†) = -BRÄNNING. Män, som förstode sig på Askebränneriedt. Stiernman Com. 1: 717 (1619).
2) (förr) konkret: pottaskebränneri; jfr ASKE-BRUK. Gustaf Adolf .. öfverlade .. med städernes utskickade .. om inrättande af .. askebränneri och såpesjuderi. Hallenberg Hist. 4: 857 (1794). Kindblad (1867).
-BRÄNNING~20. Örter tjänlige .. til askbränning. C. Knutberg Præs. i VetA 1762, s. 14. Fischerström 2: 281 (1780). Mindre kärr och mossar .., som ej med fördel kunna odlas, bör man (bl. a.) begagna sig af .. till askbränning för att dermed gödsla åkrar och ängar. Arrhenius Jordbr. 1: 192 (1862).
-BÄGARE~200. [jfr t. asch(en)becher] å båglampa l. för upptagande af cigarraska o. d. Sundsvallsp. 1886, nr 151, s. 4. O. Frick i Tekn. tidskr. 1891, s. 228. AB(L) 1901, nr 302, s. 4. —
-DRAGARE, r. [jfr ä. holl. aschtrekker, ä. t. aschenzieher, ä. eng. ash-drawer, ä. fr. tire-cendre; beträffande anledningen till benämningen jfr under -BLÅSARE 2] (†) miner. turmalin; jfr -BLÅSARE 2, -BLÅSAR-STEN, -PUST samt ASKE-STEN. T. Bergman Intr. i VetA 1764, s. 95. Retzius Min. 212 (1795). Wikforss (1804, under aschenzieher).
-EJEKTOR~020. tekn. En askejektor förmedels hvilken askan från ugnarne (å ett ångfartyg) utblåses genom fartygssidan. M. Rubenson i GHT 1896, nr 116, s. 1.
(3) -ERUPTION ~002. Nathorst Jord. hist. 155 (1888; i fråga om Vesuvius).
-FALL~2. särsk. [jfr t. aschenfall] tekn. konkret, om under ugn l. eldstad befintligt rum hvari askan nedfaller; jfr följ. o. -RUM. Wikforss (1804, under aschenfall). Tekn. tidskr. 1881, s. 60. —
-FALLS-RUM—0~2. (aske-) (knappast br.) = föreg. A. Polheimer i VetANH 14: 118 (1793).
-FAT~2. (föga br.) Wikforss (1804, under aschengefäss). Dalin (1850).
-FATTIG~20. som bl. i ringa mängd innehåller askbildande ämnen, som lämnar föga aska. Uppf. b. 4: 630 (1873). Vanliga, askfattiga stenkol. H. v. Post i Tekn. tidskr. 1899, A. K. s. 57. —
-FIS, se d. o. —
-FLÄCK~2. särsk. [jfr t. aschenfleck] (föga br.) till 2. P. S. Munck af Rosenschöld i SKN 1841, s. 93. —
-FRI~2. fri från aska l. askbildande beståndsdelar. Koks, .. i möjligaste mån askfri. SFS 1894, Bih. nr 58, s. 31. —
-FULL~2. (aske- Juslenius (1745)) (föga br.) full af l. med aska. Aschig, aschicht, askig, askfull. Lind (1749). Deleen (1836, under äschericht). Ahlman (1872).
-FÄRG ~2. (askofergha B. Olavi 198 b (1578). askefergha Dens. 114 b, askefärg Fischerström (1780). askfärga Hiärne Förb. 56 (1706), askfärg D. Rolander i VetAH 13: 66 (1752) osv.) [jfr t. aschenfarbe] (i sht mer l. mindre ljus-)grå färg som påminner om aska. B. Olavi 114 b (1578). (Noshörningen) är aff Askefärgo, doch litet swartachtigare. Kiöping Resa 10 (1667). Et nattfly af en rödaktig askefärg. Fischerström 2: 292 (1780). Hela Alpen (stod) der i dödens kalla, blåaktiga askfärg. Nicander Minnen 1: 225 (1831). Jag ofta sett ett nyss afsomnadt lik; / Det hade askfärg, blekt och blodlöst var. Hagberg Shaksp. 4: 326 (1848). Snoilsky 4: 72 (1887).
-FÄRGA, adj. (asko- Var. rer. aska- Ench. (1652). aske- RR) (†) = följ. Cinereus .. askoferga. Var. rer. 21 (1538). Askeferge brabantz. RR (1554). Eneman Resa 1: 210 (1712).
-FÄRGAD~20, p. adj. (asko- Lex. Linc. (1640, under seps). aska- Därs. (under cineraceus). aske- Helsingius (1587), Verelius Ind. (1681, under auskufaulr). ask- Forsius Min. 9 (c. 1613) osv.) af askfärg, som har askfärg. Helsingius (1587). Kiöping Resa 91 (1667). Askfärgade byxor. Bellman 5: 179 (1781). Grå, askfärgad hy. Hallin Hels. 2: 212 (1885).
-FÄRGADT~20, n. (mindre br.) Hela Paris .. var klädt i denna underliga färg (dvs. loppbrunt), intilldess den undanträngdes af ”askfärgadt”. Sthms modejourn. 1856, s. 40. —
-FÄRGIG. (†) = -FÄRGAD. Schultze Ordb. 960 (c. 1755).
-GJUTMASSA~020. Tekn. tidskr. 1896, A. A. s. 176 (se under -TEGEL).
-GRAF~2. (aske- Verelius Götr. 31 (1664), Peringskiöld M. upl. 208 (1710))
1) grop l. fördjupning hvari aska samlas l. upptages; jfr -GROP. Tekn. tidskr. 1879, s. 153. särsk. [fsv. askograf; jfr sv. dial. askgraf] (fordom) å eldstad, i spis (framför ugnen); jfr -GRUFVA. Han (hade) en son, som Refer het, hwilken strax i ungdomen satte sig i askegrawen. Verelius Götr. 31 (1664; isl. lagdist i eldaskala). Dens. Herv. 147 (1672). Schultze Ordb. 1606 (c. 1755).
2) (tillf.) graf som består l. utgöres af aska. Pompeji lemnades i sin askgraf och glömdes sedan der under aderton århundraden. Bremer G. verld. 2: 412 (1860); jfr ASKA 3.
-GROMMIG. (†) bestående af askartadt grums. Den svarta och askgrommiga slemmen (i Döda hafvet). Eurenius Atl. näs 34 (c. 1724).
-GROP~2. jfr -GRAF. särsk. tekn. i fråga om ångmaskin, lokomotiv o. d. J. H. Fredholm i Tekn. tidskr. 1878, s. 269. Då lokomotivet står öfver askgropen. Därs. 1879, s. 154. —
-GRUFVA~20. (aske- Herweghr, P. A. Gödecke i Läsn. f. folket 1876, s. 216) jfr under -GRAF 1. (förr) Herweghr Lex. (c. 1750). Eldstaden .. intog en stor fyrkant i nedre delen af rummet. .. Nederst i denna fyrkant qvarstod ännu den gamla grufvan, askegrufvan, föga eller intet förändrad. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 175 (1868). Läsn. f. folket 1901, s. 170. —
-GRÅ~2. (asko- O. Petri (1528). aske- Spegel Guds verk 164 (1685), Eurén Orth. 3: 102 (1794), Thomson 41 (1862). ask- Serenius (1734, under wry) osv.) [jfr t. aschgrau] (i sht mer l. mindre ljus-)grå, af en om aska påminnande färg. O. Petri Klost. A 4 b (1528). Retzius Djurr. 145 (1772). (Nickeloxiden) har en mörk askgrå färg. Berzelius Kemi 2: 575 (1812, 1822). Askgrått siden. Nicander Hesp. 187 (1835). Oregelbundna svarta eller svartaktiga fläckar, tecknade på en hvitgrå, askegrå, stålgrå eller svartgrå botten. Nilsson Fauna 1: 299 (1847; i fråga om gråsjälen). Skyn blef askgrå med svarta kanter / Och himlen mörknade. Topelius Sånger 121 (1860, 1863). Han begynte häftigt darra och blef askgrå i ansigtet. Dens. Fält. 4: 619 (1864). Heidenstam Vandr. 30 (1888). oeg. Den askgrå förtviflan, som färgade min motspelares ansigte. Bremer Grann. 2: 309 (1837).
-GRÅAKTIG—0~20. (aske- Nilsson) Nilsson Fauna II. 2: 216 (1835, 1858; i fråga om en snäppart). Quennerstedt Resa 198 (1867).
-GRÅBRUN—0~2. (aske-) (På fiskgjusen äro stjärtens) mellersta pennor enfärgade, askegråbruna, alla i spetsen hvitaktiga. Nilsson Fauna II. 1: 63 (1824, 1858).
-GRÅLAF. (†) namn på lafarten Lecanora cinerea Lin., gråstenslaf. Acharius Lichenographiæ sv. prodr. 32 (1798). Wahlenberg Fl. sv. 840 (1826, 1833). Kindblad (1867).
-GRÅTT~2, n. (aske- Hiärne Förb. 56 (1706)) (Morkullan) lägger 4 gråaktigt rödgula, af lefverbrunt och askgrått fläckiga ägg. C. R. Sundström i NF 11: 356 (1887).
-GÖDA~20. i sht landt. med afs. på till åker använd jord. Förut sandkörda kärr och mossängar, som .. askgödas, kunna uppbringas till en stor bördighet. J. Arrhenius i Läsn. f. folket 1870, s. 70. —
-GÖDNING~20. Econ. annal. 1807, April s. 95. Juhlin-Dannfelt 23 (1886).
-GÖDSLA~20, v. R. Tolf i Sv. mosskult.-fören. tidskr. 1893, s. 269. —
-GÖDSLING~20. Sv. mosskult.-fören. tidskr. 1890, s. 299. Grotenfelt Jordbr. metod. 426 (1899).
(1 a) -GÖMMA~20, sbst. arkeol.; jfr -VÅRD. A. Lysander i Sv. tidskr. 1874, s. 569. Så snart seden att bränna liken uppkommit hos ett kistbyggande folk, blef kistan af manslängd onödigt stor. Hon .. förvandlades .. till en askgömma, bildad af fyra små kantstående flisor och en deröfver lagd som bildade lock. H. Hildebrand Förhist. folk. 102 (1880).
-HALT~2, sbst. halt af aska l. askbildande ämnen (hos organism l. organiskt ämne). Ju mera saftiga beståndsdelar trädet innehåller, desto större är askhalten. Cnattingius 11 (1873, 1894). AB(L) 1902, nr 60, s. 4. —
-HALTIG~20. innehållande (en jämförelsevis stor procent) askbildande ämnen. Meurman (1846). Kolen (som brytas i Skåne) äro askhaltiga. B. Lundgren i NF 7: 1463 (1884).
-HINK~2. Konow (1887). Lundell (1893).
-HOP~2. (asko- (askio-) 3 Mos. 1: 16 (Bib. 1541), Spegel Guds verk 129 (1685). aske- Mörk Ad. 2: 141, 288 (1744). ask- Lind (1749) osv.) (numera knappast br.) = -HÖG. (Den offrade dufvans) kräffuo med fiedhrana skal man kasta widh altaret öster vth på askohopen. 3 Mos. 1: 16 (Bib. 1541; öfv. 1893: askhögen). Palmblad Nov. 3: 124 (1841).
-HUNGER~20. fysiol. om organismens hunger efter (l. kraf på) oorganiska näringsämnen (salter); jfr SALT-HUNGER. Tigerstedt Fysiol. princ. 146 (1887).
-HVIT~2. Det ljusa håret .. började gå i askhvitt. Angered-Strandberg N. värld. 190 (1898).
-HÅL~2. hål (å spis l. ugn) hvarigenom askan uttages. C. F. Nordenschöld i VetAH 27: 118 (1766). Stål Byggn. 2: 33 (1834; i fråga om spis).
-HÅLLARE, r. (i Finl.) = -BEHÅLLARE. Renhållning af .. askhållare och smutsbrunnar. Palmberg Hels. 20 (1889).
-HÄRD~2. [jfr t. aschenherd]
1) metall. af hårdt hoppackad aska bestående härd som hör till en drifugn; jfr DRIF-HÄRD. H. T. Scheffer i VetAH 13: 251 (1752). Den runda härdmuren af tegel, hvaruti Driftesten, eller askhärden, inslås. Rinman 1: 445 (1788).
2) (†) rum(met) i en fyrugn där askan samlar sig. Dalin (1850). Kindblad (1867).
-HÖG~2, sbst. (asko- Forsius. aske- S. Hörstadius i VetAH 2: 141 (1741), Björnståhl Resa 1: 202 (1771; jämte ask-). ask- Lind (1749, under aschen-hauffen) osv.) särsk.
1) till 1. Forsius Esdr. 80 (1613). Thorild 4: 251 (1792). Ryska kapare .. förvandlade (1788) Råå till en askhög. M. Boheman i Sv. turistfören. årsskr. 1902, s. 155. bildl. Af mig en askhög blott är öfrig innan kort. Stagnelius 2: 26 (c. 1815).
2) till 3. Björnståhl Resa 1: 202 (1771). Kratern af en volkan .. förändrar utseende, derföre att nya askhögar och nya öppningar bilda sig. Askelöf Tal 9 (1835).
-JORD~2.
1) (†) om kolsyrad l. fosforsyrad kalk l. om pottaska. Bouteiller af aska och röd sand väljas hälst af vinhandlare, kan hända af den orsak at sura viner däruti lösa något af den alkaliska askjorden. Rinman 1: 616 (1788).
2) landt. Askjorden .. består af .. (ett) slags lös (asklik) lermylla, utbredande sig mellan den högre belägna åkerlerans areal och den lägre liggande dymarken. Tidskr. f. landtm. 1882, s. 613. —
-KAKA~20. [jfr ä. d. askekage, t. aschenkuchen] (numera knappast br.) i het aska gräddad(t) kaka l. bröd, glödkaka; jfr SKÅLLKAKA. Nyström (1795). Deleen (1836, under aschenkuchen).
-KAPELL~02.
1) metall. med (ben)aska fodrad skål hvari silfverhaltigt bly upphettas till oxidation.
2) (numera knappast br.) kem. större väggfast askbad (se d. o. 2). G. Brandt i VetAH 2: 53 (1741).
-KAR~2. Wikforss (1804, under aschengefäss). Den råa skogsaskan .. utbredes (vid beredning af pottaska) på halmbelagda genombrutna träbottnar i stora träkar och behandlas med vatten på det sätt, att vattnet afrinner från det första askkaret till det andra o. s. v. Uppf. b. 4: 450 (1873).
-KLIMP~2. jfr följ. J. Hesselius i VetAH 6: 184 (1745). Helenius (1838, under ahku).
-KLUMP~2. jfr föreg. Helenius (1838, under akhu).
-KLÄDE~20. (föga br.) jfr -LAKAN. Wikforss (1804, under laugentuch). Kindblad (1867).
-KOPP~2. kopp o. d. för upptagande af cigarraska osv. Freja 1881, s. 185. O. Grahns Julexpos. 1898, s. 13. —
-KRUKA~20. Ask-panna eller kruka. Lind (1749, under aschenfass). särsk. [jfr t. aschenkrug] till 1 a: urna hvari askan efter brändt lik förvaras; jfr -URNA. Brunius Resa 99 (1839). H. Hildebrand Förhist. folk. 82 (1880).
-KÄGLA~20.
1) (†) zool. till 1: benämning på den askfärgade kägelsnäckan Conus cinereus Lin. Nemnich Naturg. 1: 1174 (1793). Deleen (1836, under aschenpüster).
2) [jfr t. aschenkegel] till 3. S. A. Löfström i NF 8: 151 (1884). Vesuvius, hvars väldiga askkägla .. höjer sig öfver den omgifvande slätten. Nathorst Jord. hist. 151 (1888). Lagerlöf Antikr. 331 (1897).
-KÄRL~2. (askokäril 2 Mos. 27: 3 (Bib. 1541). ask- Schultze Ordb. 2219 (c. 1755) osv.) särsk.
a) om kärl som af israeliterna vid (den gammaltestamentliga) gudstjänsten begagnades till upptagande o. förvaring af (offer)aska. 2 Mos. 27: 3 (Bib. 1541). Jer. 52: 18 (öfv. 1898).
b) till 1 a: kärl hvari askan efter brändt lik förvaras; jfr -KRUKA. -URNA. Brunius Resa 98 (1839). H. Hildebrand Förhist. folk. 605 (1880).
-KÄRNA~20, sbst. [jfr t. aschkern] metall. Askkärna kallas det, som qvarblifver i Sållet, sedan den vid Drifningar brukade Askan är sållad. Håller Glete och Härdbly, som ofta är Silfverhaltigt. Rinman (1788).
-LAGER~20, n. särsk. till 3. Quennerstedt Resa 163 (1867). Jorden betäcktes (vid vulkanen Lakis utbrott 1783) af ett tjockt asklager. Nathorst Jord. hist. 193 (1889).
-LAKAN~20. jfr -KLÄDE. Asklakan .. Lakan, hvari aska inbindes till begagnande vid bykning. Dalin (1850). SAOB (1870).
-LIK~2, adj. jfr -AKTIG, -ARTAD. Dalin (1850). Vågorna rullade asklikt grå. Fröding Guit. 90 (1891).
-LUCKA~20. jfr -RUMSLUCKA. Tekn. tidn. 1871, s. 187. Draget (går å vanliga spisar) in genom askluckan. PT 1901, nr 144 A, s. 3. —
-LUT~2. (aske- P. A. Gadd i VetAH 31: 202 (1770)) lut af aska (l. pottaska). Lind (1749, under aschenlauge). Fischerström 1: 222 (1779). Hvarje Lördag tvättade pigorna drängarnes hufvuden i asklut. Lovén Folkl. 23 (1847). Kläderna .. ”lakas”, i det att man låter dem genomströmmas af het asklut och ligga deri en hel natt. NF 16: 1054 (1892).
-LUTA~20, v.
1) behandla (ngt) med asklut, lägga i asklut. Sedan fisken blifvit asklutad, lägges den i vatten.
2) (mindre br.) framställa asklut af (aska). Då man i spisarne eldade med ved, samlades omsorgsfullt askan, försattes med kalk och asklutades. E. W. Fernlund i Tekn. tidskr. 1876, s. 27. —
-LÅDA~20. jfr -PANNA 2. SFS 1871, nr 58, s. 5. Under rostytan eller eldstaden (å lokomotivet) sitter asklådan. Lundberg Lokomotivet 44 (1902).
-MOLN~2. särsk. till 3. Holmström Geol. 34 (1877). Nathorst Jord. hist. 193 (1889).
-MÄNGD~2, sbst. mängd af aska l. halt af askbildande ämnen (i organism l. organiskt ämne). Lundequist Landtbr. 76 (1840, 1855). Askmängden är i yngre växtdelar alltid större än i äldre. Arrhenius Jordbr. 1: 189 (1862).
-MÄNGD~2, p. adj. Adlerbeth Æn. 225 (1804, 1811). R. Sernander i Sv:s rike 2: 11 (1900).
-MÖLJA. (aske- Forsius Min. 131 (c. 1613), L. P. Gothus) (†) = följ. Steek thetta .. Egget .. vthi Askemölio. L. P. Gothus Pest. 82 b (1623). Sahlstedt (1773). Widegren (1788).
-MÖRJA~20. (asko- B. Olavi. aske- Verelius Ind. (1681, under eysa), N. Lindblom i VetAH 34: 160 (1773)) [jfr fsv. asköria] med outbrända kolstycken o. d. blandad aska; vanl. om varm aska blandad med o. liggande öfver glöden. B. Olavi 188 b (1578). Hiärne Ved. 41 (1696). Holm N. Sv. 126 (1702). Potatisen stekes i askmörja eller i ugn. Hagdahl Kok. 168 (1879). Det öfre mosslagret hackas upp, får en längre tid ligga och torka samt brännes sedermera, hvarefter det sås i den ungefär tumstjocka askmörjan. Torpson Eur. 1: 242 (1895).
-ONSDAG, se d. o. —
-PANNA~20.
1) panna hvari aska förvaras. Lind (1749, under aschenfass). Weste (1807). Kindblad (1867).
2) å fyrugn, kamin o. d.: panna i hvilken askan nedfaller o. samlar sig; jfr -RUM. Weste (1807). Askan nedfaller i den utdragbara askpannan (i en värmenecessär). 2 Uppf. b. 1: 626 (1898).
(3) -PELARE~200. En hög askpelare sköt upp i luften. Nathorst Jord. hist. 189 (1889; i fråga om ett utbrott af Hekla).
-PJÄSK~2. (aske- Sv. folks. 1: 310 (1849), Schück Världslitt. II. 1: 261 (1901)) [sv. dial. askepjesk(er), askepjask, askepjäkks (Rietz); jfr nor. oskepjask, bl. uppvisadt i den sekundära bet. ”Askeopkjøber” (Ross); jfr äfv. det möjl. etymologiskt besläktade d. dial. askenbasken, askunge (Feilberg). Senare ssgsleden är en sidoform till PJASK]
1) = ASKFIS. Sv. folks. 1: 310 (1849). Den yngste och mest föraktade (af de tre bröderna i sagan) — Askepjesken — utför stordådet och vinner prinsessans hand. Schück Världslitt. II. 1: 261 (1901).
2) [anv. af ordet sannol. beroende på att vingarna hos många af de ifrågavarande fjärilarna äro askgrå (l. mörka) till färgen] (†) om individ l. art hörande till det af Linné uppställda insektsläktet Phalæna, hvilket omfattade alla grupper inom fjärilarnas ordning med undantag af dag- o. skymningsfjärilar. Hvilken Fogel bär sina vingar så uprätta som Fjärilen (Papilio), .. så nedbögde, som Askpjesken (Phalena)? Linné Præs. i VetA 1739, s. 15 (1752).
-PORT~2. [jfr t. aschpforte] å ångfartyg för askans aflägsnande. F. A. Brissander i Tekn. tidskr. 1888, s. 87. —
-PUDRETT~02. af aska tillverkadt pulverartadt gödningsämne. Sv. mosskult.-fören. tidskr. 1888, s. 418. —
-PUST. (†) = -BLÅSARE 2. Linné Sv. arb. 1: 51 (1759).
-PÅSE~20. särsk.: med aska fylld påse (i sht använd vid bykning). Bönorne .. blifva .. både möra och gröna, om allenast en liten askpåsa lägges på dem när de förvällas. Warg 407 (1755). Kindblad (1867).
-RAKA ~20, sbst. Askan i askfallet (å ångpannan) utdrages med askrakan. Tekn. tidskr. 1881, s. 60. Tidn. f. lev. 1901, nr 35, s. 3. —
-RAND~2. metall. Rinman (1788). Askrand .. Rand af hvitt jern, i den sort tackjern, som kallas askrandadt. SAOB (1870).
-RANDAD~20, p. adj. metall. i fråga om tackjärn. (Tackjärnet) benämnes .. is- eller askrandadt .. då tackjernet i brottet visar en rand af hvitt jern, och, jemte denna, en eller flere askgrå strimmor med fint gry. Almroth M. tekn. 8 (1838).
-RANDSJÄRN—0~2. (-randjärn Rinman 1: 88 (1788)) metall. askrandadt tackjärn. Dalin 2: 763 (1853).
-REGN~2. (aske- Hiärne 2 Anl. 239 (1706)) [jfr t. aschenregen] särsk. till 3. Björnståhl Resa 1: 290 (1771). Öfver Norge och Sverige ända till Stockholm nedföll våren 1875 med vestlig vind ett askregn, som befans härstamma från Island, der samtidigt ett vulkaniskt utbrott för sig gick. Holmström Geol. 33 (1877). AB(L) 1902, nr 116, s. 3. —
-RIK~2. rik på aska l. askbildande beståndsdelar. H. v. Post i Tekn. tidskr. 1899, A. K. s. 40. —
-RUM~2. (aske- Hiärne Ved. 42 (1696)) [jfr t. aschenraum] rum för askans upptagande i en eldstad l. ugn o. d. Askrummet, dess (dvs. ugnens) understa del, .. upptager den efter bränslets förtäring återstående askan och .. leder luften till bränslet. Nyblæus Pharm. 147 (1846). Kakelugnarna .. sakna vanligen .. särskildt askrum. 2 Uppf. b. 1: 619 (1898).
-RUMSLUCKA—0~20. jfr -LUCKA. C. F. Plageman i Läsn. f. folket 1851, s. 58. Kindblad (1867).
-SALT, sbst. [jfr t. aschensalz] (†) pottaska l. soda. Stiernman Com. 4: 1136 (1688). A. J. Nordenberg i VetAH 2: 217 (1741).
-SKYFFEL~20. E. A. Wiman i Tekn. tidn. 1871, s. 205. —
-SPRÄNGD~2, p. adj. (mindre br.) uppblandad med aska. I svarta hvirflar förd en asksprängd rök sig höjer. Rudbeck Bor. 21 (1776). Heinrich (1814).
-SÄNG~2. skogsv. hufvudsakligen för uppdragandet af spädare plantor afsedd säng i plantskola. De så kallade asksängarne .. bestå till väsendtlig del af aska utaf brända grästorfvor. Björkman Skogssk. 172 (1868).
-TEGEL~20. A. Wadstein i NF 9: 138 (1885). Asktegel och askgjutmassa är en blandning af ombränd stenkolsaska och kalk, hvilken binder sig hydrauliskt som beton. Tekn. tidskr. 1896, A. A. s. 176. PT 1901, nr 105 B, s. 2. —
-TORR~2. torr som aska. Jorden (i fikonträdskrukor) bör under vintern ej få bli asktorr. Pihl hos Lindgren Trädg. 4: 72 (1874).
-TÄST~2. metall. täst af (ben)aska hvarå guld l. silfver afdrifves l. fineras; jfr -HÄRD 1 samt DRIF-TÄST. Rothof 44 (1762).
-UGN~2. tekn. = -RUM. G. R. Dahlander i NF 4: 356 (1881). Förbränningsluften .. inkommer till rosten (i en kalorifer) genom den under eldstaden befintliga askugnen. 2 Uppf. b. 1: 634 (1898).
-UGNS-LUCKA—0~20. Jonzon Ångm. o. ångf. 38 (1858). Tidn. f. lev. 1899, nr 35, s. 2. —
-UNGE, se d. o. —
(1 a) -URNA~20. Dalin (1850). (Askan efter det brända liket blef hos romarna) omsorgsfullt uppsamlad och lagd i en med inskrift försedd vas af lera, marmor eller glas. Dessa askurnor insattes i familjegrafven. P. Lindell i NF 9: 1278 (1885). Adler Meyer 335 (1895).
-UTTAG~02. tekn. öppning för askans uttagande ur ugn l. kamin o. d. Tekn. tidskr. 1875, s. 8. —
-VANDLA~20. (föga br.) förvandla i aska; nästan bl. i pass. samt ss. vbalsbst. Lägger man för mycken Tång til (åt gången vid bränning af kälp) .., blir den icke väl askvandlad. Retzius Fl. oec. 271 (1806).
-VIOLETT~002, adj. Landskapets ljust askvioletta hufvudton. Centerwall Hellas 216 (1888).
-VÅRD~2. (aske- Sjöborg) (numera knappast br.) arkeol. = -GÖMMA. Askevården (i en ättehög) .. består af större flata stenar, hvilka bilda ett litet rum merendels i kubisk form åt en Urna med aska, kol och brända ben m. m. Sjöborg Nomenkl. 38 (1815). Holmberg Nordb. 293 (1852).
-VÄGG~2. metall. Rinman Jernförädl. 37 (1772). Den häll, som lägges i bottnen af härden, kallas bottenhäll; af de tre sidohällar, som resas omkring denna, kallas .. den bakersta midt emot arbetsöppningen askväggen. C. A. Dellwik i NF 7: 284 (1883).
-VÄLLING~20. Den med askvälling öfverstrukna färdiga kärnan (till en gjutform af lera). Almroth M. tekn. 109 (1838). Kindblad (1867).
-ÅTERSTOD~002, äfv. ~200. vanl.: af aska bestående återstod efter förbrändt ämne. R. Tolf i Sv. mosskult.-fören. tidskr. 1891, s. 9. Tekn. tidskr. 1898, A. K. s. 92. —
-ÖRT~2. [bildadt efter lat. cineraria, af cinis, aska; jfr t. aschenkraut. Växtsläktet har erhållit sin lat. benämning på grund af den gråaktiga färg örtståndet hos hithörande arter vanl. har i följd af den ymniga ludden] namn på det till naturliga familjen Compositæ hörande växtsläktet Cineraria, nocka. Nemnich Naturg. 1: 1044 (1793). Liljeblad Flora 362 (1798). Dalin (1850). Cinerária, askört. C. candidissima och C. maritima, låga växter med hvita flikiga blad, utmärkta till infattningar. Tamm Prydnadsträdg. 102 (1892). jfr Fries Ordb. (c. 1870).
B (†): ASKA-BLÅSARE, se A.
-FIS, se ASKFIS.
-FÄRGA, adj., -FÄRGAD, se A, -LABB(E), se C.
C: ASKE-BAKAD (†), -BLÅ (†), -BLÅSARE (†), -BLÅSARESTEN (†), se A.
-BRUK30~2. (förr) pottaskebränneri. Bevilln. 1800, s. 75. —
-BRÄNNERI. (förr) se A.
-BRÖD. (†) bröd bakadt i askmörjan. Orrelius Köpm. lex. 58 (1797).
-DAG. (asko- L. Petri) [jfr isl. ǫskudagr, mnt. aschedach, mht. aschtac; efter mlat. dies cinerum, dies cineris; se för öfr. ASKONSDAG] (†) = ASKONSDAG 1. The Påueske .. wiya (dvs. inviga) vthan beswärielse .. askon om Askodagen. L. Petri Kyrkost. 84 b (1566). Bondepract. B 7 b (1662).
-DÄMMARE, m. (†) föraktfull benämning på den sistfödde af flere syskon; jfr ASKFIS. Ismael .. tiensteqwinnones son (berömde sig) aff sijn första byrd, och förachtade Isaac, såsom en ringa askedembare. P. Erici 4: 121 a (1582).
-DÖS. (-dyss) (†) askhög. Spegel Guds verk 109 (1685).
-FALLS-RUM (†), se A.
-FIS, se ASKFIS.
-FULL (†), -FÄRG (-färga) (†), -FÄRGA, adj. (†), -FÄRGAD (†), se A.
-FÄRGOT. (†) = ASK-FÄRGAD. Gyllenius 111 (1647). Riddermarck Sv. fr. ordb. (c. 1715).
-GRAF. (förr) se A.
-GRIS~2. (mindre br.) = ASKFIS. Det var en gång tre bröder på ett ställe. Och de två äldste voro så duktiga så och ville aldrig ha någonting ihop med den yngste. Den klämde de i minsta vrå och skällde och smällde jämt på honom och aldrig kallte (dvs. kallade) de honom annat än Askegrisen. Bondeson Sv. folks. 146 (1882). Så, adjö, min askegris! / Roa dig på bästa vis / I din gamla, kära spis. Topelius Läsn. f. barn 7: 185 (1891; yttradt till Askungen af en af hennes styfsystrar).
-GRUFVA (förr), -GRÅAKTIG (†), -GRÅBRUN (†), -GRÅTT (†), se A.
-GÖRELSE (†). jfr ASK-VANDLA. Lex. Linc. (1640, under cinefactio).
-HOP (†), -HÖG (†), se A.
-KALCINERINGSBRUK~00102 l. ~00201. (förr) pottaskebränneri; jfr -BRUK. Bevilln. 1812, s. 31. —
-KALK. (†) ett slags cement af en vulkanisk tuffart. Aske Kalk, (Aschenkalk), äfven tournayisk aska (Cendres de Tournay) kallad, brukas till murbruk under vattnet. Synnerberg (1815).
-LABB l. -LABBE. (aska- (asca-) Rudbeck Atl. 2: 596, 601 (1689); aske- (asce-) Därs. 590, 596, 601. -labb (-lab) Därs. 601; -labbe Därs. 590, 601; -labber Därs. 601) [ordet sammanställes af Rudbeck med lat. egennamnet Ascalaphus (gr. Ἀσκάλαφος) o. har kanske bildats af honom själf (med ASKFIS ss. utgångspunkt i sv.) för att erhålla en sv. motsvarighet till namnet i fråga; möjligt är dock, att ett gammalt folkligt ord här föreligger; jfr nor. oskelabb, oskefot] (†) = ASKFIS. Det är ingen som läser wåra Historier eller hörer aff gemene man i Sagorne om Askalabb eller Askefijs, som icke weet hwad det nampnet har at betyda. Rudbeck Atl. 2: 601 (1689).
-LANK? [sista ssgsleden af obekant bet. o. ursprung; sannol. föreligger dock tryckfel] (†) Pott-askan utlakades uti fyrkantiga Reservoirer eller aske-lankar. Linné Sk. 354 (1751).
-LUT (†), -MÖLJA (†), -MÖRJA (†), se A.
-ONSDAG (-odensdag), se ASKONSDAG.
-PILT~2. (i sagostil) = ASKFIS. Askepilten, som fick prinsessan att drifva sig till ljugare. Hörner Asbjörnsen o. Moe Norska folks. 1: 190 (1868, 1874). bildl. Så bittert kände han (dvs. Dickens) sin ställning som askepilt. Lindgren Vittra stormän 131 (1894).
-PJÄSK~2, se A.
-POTT, se d. o. —
-PRINS~2. [ombildning af ASK(E)-FIS med syftning på att denne i sagan slutar ss. prins (vinner prinsessans hand)] (i sagostil) = ASKFIS. jfr Bondeson Hall. sagor 13 (1880).
-REGN (†), -RUM (†), se A.
-STEN. (†) turmalin; jfr ASK-BLÅSARE 2, -BLÅSARSTEN, -DRAGARE, -PUST. J. C. Wilcke i VetAH 27: 90 (1766).
-VÅRD (†), se A.
D (†): ASKO-DAG, se C.
-FÄRGA, sbst., se ASK-FÄRG.
-FÄRGA, adj., -FÄRGAD, -GRÅ, -HOP, -HÖG, se A.
-KÄRIL, se ASK-KÄRL.
-MÖRJA, se A.
Spoiler title