SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1902  
ASSEKURADÖR as1ekɯ1radö4r l. -kur1-, l. 4r, äfv. 010—, l. ASSEKYRADÖR -ky-, äfv. ASSEKURATÖR l. ASSEKYRATÖR -at- (-khyratȫhr G. Dalin), m.; best. -en, äfv. -n; pl. -er. Anm. I ä. tid brukades ordet stundom i lat. form. Biurman Brefst. 114 (1739).
Etymologi
[af t. assekuradeur o. -teur, bildadt till assekurieren (se ASSEKURERA), efter holl. assuradeur (se ASSURADÖR); jfr it. assicuratore, span. asegurador, äfvensom det däraf bildade nylat. assecurator]
(numera knappast br.) assuradör; försäkringsgifvare. Associationsregl. f. Assecurance-Comp. 4 Juli 1739, mom. 7. Private Assecuradeurer. Zetterstén Handelshist. 1: 63 (1779). Calwagen Sjölex. (1851). Jungberg (1873).
Spoiler title