SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
ASTIGMATISM as1tigmatis4m l. 01—, r.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. astigmatismus, fr. astigmatisme, af eng. astigmatism, bildadt (1846) af engelsmannen W. Whewell af gr. privativum o. στίγμα (gen. -ματος), punkt, märke (se STIGMA). Ordet synes först på 1860-talet hafva blifvit mera allmänt antaget ss. term; jfr F. C. Donders i Arch. f. ophthalm. 1860, 1: 176 o. följ., Helmholz Physiol. opt. 834 (1867)]
eg.: förhållandet att de af en lins brutna ljusstrålarna icke samlas i alldeles samma punkt. — särsk.
a) med. (på felaktig byggnad l. sjukliga förändringar beroende) bristfällig ljusbrytningsförmåga hos ögat medförande högre grad af brytningsfel än hos ett normalt öga; äfv. kallad patologisk astigmatism. E. Salén i Ups. läkaref. förh. 3: 457 (1868). Smärre grader af astigmatism finnas i nästan hvarje öga. C. J. Rossander i NF (1876). Astigmatism, då alla ögats meridianer ej ega samma brytande förmåga. Berg Ög. funkt. 8 (1884). Gullstrand Bidr. t. astigmatismens teori 13 (1890). Den pathologiska astigmatismen indelas .. i regelbunden .. och oregelbunden. Löwegren Ögonsjukd. 47 (1891, 1900). — jfr HORNHINNE-, KORNEAL-, LINS-ASTIGMATISM.
b) fotogr. bristfällig ljusbrytningsförmåga hos objektiv(linser), föranledande (aflång, linjeformig osv.) felteckning (af runda föremål, punkter osv.). Fotogr. tidskr. 1888, nr 7, s. 24. Roosval Schmidt 44 (1896).
Spoiler title