SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1903  
ATRIUM a4trium, stundom 302, n.; best. -iet, i best. anv. äfv. utan slutartikel (Lysander Rom. litt. 115 (1858), Snoilsky Dikter 2: 155 (1881), Bergman Pompeji 172 (1900)); pl. -ier. Anm. I ä. tid förekommer ordet med lat. böjning; i gen. sg. användes ännu ngn gg den latinska formen. Nibelius Schatzen 182 (1728). Atrii flyglar. Uppf. b. 1: 337 (1873).
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. atrium; af lat. atrium]
1) (i sht arkeol.) med afs. på fornromerska förh.: (stort) kvadratiskt l. rektangulärt (af smärre kamrar omgifvet) rum i midten af huset (med en fyrkantig öppning midt i taket); äfv. om hufvudsakl. af en stor sal bestående offentlig byggnad (gudahus m. m.). Stagnelius 1: 472 (1821). Förfädernas i atrium uppställda bildstoder. Lysander Rom. litt. 115 (1858). I atrium uppehöll sig husfrun och sysselsatte sig der i synnerhet med att väfva och spinna. Der stod brudsängen ..; der fans äfven ett altare. Lyth Rom. antiqv. 227 (1877). Snoilsky Dikter 2: 155 (1881). De pompejanska husen förete den mest omväxlande inredning. De minsta ha vanligen blott en förstuga och ett litet atrium, matsal, kök samt en sängkammare. Ofta kommer härtill en butik, men ej sällan saknas äfven själfva atriet. 2 Uppf. b. 1: 83 (1897). (Lucretius) kan icke hafva varit någon halft hungrande poet, som antichambrerat i de höges atrier. Schück Världslitt. 1: 393 (1899).
2) konst. i den ä. kyrkliga arkitekturen: fyrsidig, af kolonnhallar omgifven (för)gård framför en kyrkas front (västra sida). Bergman Gammalkr. basilikan 8 (1871). Eichhorn Konst. hist. 35 (1881). Hahr Arkit. hist. 140 (1902).
3) [jfr motsv. anv. i t. o. eng. samt nylat. atrium] (mindre br.) med. hjärtförmak. (Om) atriernes sammandragning föregår kamrarnes. Levertin Williams Bröstsjukd. 203 (1838).
Spoiler title
Spoiler content