SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
ATROFI at1rofi4 l. -rå-, äfv. -rω-, r. (f. G. Dalin (1871)); best. -en, äfv. -n; pl. -er. Anm. Ordet brukas i ä. tid i lat. form. N. R. v. Rosenstein i Almanach t. Sthms horizont 1762, s. A 15 a. Hedin Handb. f. läk. 219 (1797).
Etymologi
[jfr t. o. fr. atrophie, äfvensom eng. atrophy, af mlat. atrophia, af gr. ἀτροφία, magerhet, afmagring, aftyning, till ἄτροφος, utan näring, mager (jfr ATROFISK), af privativum o. τροφή, näring, kost, till τρέφειν, göra fet, fodra. Jfr HYPERTROFI]
fysiol. afmagring, aftyning; förtvining (af viss kroppsdel); äfv.: tvinsot, tärsot, trånsjuka. Conv.-lex. (1821). Med atrophi menas afmagring, utan hektisk feber; då denna inställer sig, uppkommer tvinsot (Tabes). Hartman Husläk. 324 (1828). Atrofi i den högra njuren. Hygiea 1860, s. 558. Allmän atrofi af organismen. A. Key i NF (1876). De vanligaste atrofierna äro .. de som inträffa till följd af dålig eller för ringa näring. C. Wallis i Ill. hels. 169 (1885). H. Köster i Hygiea 1897, 2: 222. — jfr LEFVER-, MUSKEL-, SYNNERVS-, TRYCK-, ÅLDERS-ATROFI m. fl.
Spoiler title