SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
ATTIKER at4iker, äfv. 302, m.; best. -n; pl. = l. (med lat. pl.) attici at4isi, äfv. at3isi2 (Palmblad Fornk. 1: 218 (1843)).
Etymologi
[af t. attiker; jfr eng. attic, sbst., invånare i Attika, atensk författare; af lat. atticus (se ATTISK) i substantivisk anv.]
eg.: invånare i (det forntida) Attika (l. Aten); författare som skrifver på attiska dialekten; person som eger för invånarna i Attika (Aten) utmärkande karaktärsdrag o. egenskaper. Faxe Buttman 97 (1825). Vara en Attiker, uppföra sig som en Attiker. Melin Gr. ordb. (1845, under ἀττικίζω). Attikerna äro Thucydides .., Xenophon .., Plato samt talarne Antiphon och Andocides, Lysias, Isocrates och Isaeus, Lycurgus, Aeschines och Demosthenes. Cavallin Gr. syntax 1 (1879). (Solon) var attiker äfven i den punkten, att statsmannens begåfning hos honom förenade sig med skaldens. Schück Världslitt. 1: 87 (1898).
Spoiler title