SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
ATTRIBUT at1ribɯ4t, n. ((†) r. Atterbom Minnen 417 (1818; i bet. 2), Hyltén-Cavallius Vär. 1: 224 (1864; i bet. 2)); best. -et; pl. = l. -er. Anm. I ä. tid förekom ordet i sv. med lat. böjning: Gvdz attributa och egenskaper. Phrygius Him. lif. 129 (1615); jfr 1 a. Då man säger: Gud är Alsmägtig; så är Gud Subiectum och Alsmägtig Attributum el. Predicatet. Regnér (1780, under attribut); jfr 3 b.
Etymologi
[jfr t. attribut, eng. attribute, fr. attribut, af lat. attributum, eg. p. pf. n. af attribuere, tilldela, tillägna, anvisa, af ad, till, o. tribuere, (till-) dela; jfr TRIBUT. Att ordet förr i bet. 2 kunnat erhålla realt genus, kan hafva berott på inverkan från det i denna bet. delvis synonyma SINNEBILD]
eg.: egenskap l. benämning som tillägges (l. tillskrifves) ngn l. ngt.
1) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (i sht filos.) utmärkande l. karakteristisk egenskap. E. Sjöberg S. dikt. 215 (1824). Våra (dvs. grekernas) filosofer säga, att dyrkandet af flera gudar uppstått genom menniskornas svaghet, som fördelat fullkomlighetens attributer på många. Rydberg Ath. 223 (1859; uppl. 1866, 1876: egenskaper). — särsk.
a) [jfr nylat. attributa divina] (numera mindre br.) teol. om Guds egenskaper l. fullkomligheter. De gudomliga attributerna. Det Gudomliga Varandets attributer. Wensjoe Hase Hutt. 136 (1833). (Den gudomliga) Viljans attribut med afseende på varandet är: allmakten, genom hvilken Gud kan hvad han vill. Elmgren Hase Hutt. 1: 193 (1846). Landgren Läran om Gud 51 (1865).
b) (numera mindre br.) log. väsentlig bestämning som tillkommer ett begrepp medelbart ss. nödvändig följd af någon ursprunglig (”grundväsentlig”, konstitutiv) bestämning hos detsamma; härledt (”följdväsentligt”, konsekutivt) kännetecken. Attributerna äro de inre kännemärken, som härflyta ur de grundväsendtliga. Så är det attribut för menniskan, att hon har en organisk kropp, ty detta härflyter ur det grundväsendtliga kännemärket, djur. Tuderus Kiesewetter 19 (1806). Afzelius Log. 11 (1839, 1852). Med ett väsendes attributer förstås de (positiva) bestämningar, som följa af dess allmänna begrepp (essentia) eller definition. Boström Proped. 28 (1851?). Mångfalden af hennes (dvs. människans) bestämningar, sådana dessa såsom väsendtliga inses ur definitionen
α) omedelbart: de allmännare, hennes attributer, hvartdera = enheten sjelf från en viss sida;
β) medelbart .. hennes proprieteter eller modi. Ribbing Anthrop. 3 (1861, 1879).
c) filos. om substansens tillvarelseformer i Spinozas filosofiska system. Atterbom Philos. hist. 219 (1835). Substansen, det sjelfständiga väsendet, .. existerar (enl. Spinoza) .. under oändliga tillvarelseformer eller s. k. attribut. Ett attribut är det, som förståndet fattar hos substansen såsom utgörande dess väsende. Af de oändliga attributen känna vi menniskor endast tvänne — tänkandet och utsträckningen. L. H. Åberg i NF 15: 261 (1890) [attributum est id quod intellectus de substantia percipit tanquam ejus essentiam constituens (Spinoza)].
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] om konkret föremål o. d. som uppfattas (o. igenkännes) ss. hörande till l. utmärkande för (o. således symboliserande) en handlande person l. ett ämbete, en värdighet o. d.; särsk. med afs. på alster af bildhuggar- o. målarkonsten om konventionella igenkänningstecken för mytologiska, allegoriska, legendariska osv. personligheter; jfr EMBLEM, SINNEBILD. G. Adlerbeth i VittAH 2: 91 (1791). Vid den i förrgår (i Paris) .. firade Festen .. blefvo vid Frihets-Stoden den Kgl. värdighetens Attributer upbrände på et bål. DA 1793, nr 199, s. 1. Æsthetiska attributer — såsom Jupiters viggar, Apollos lyra, Mercurs vingar och trollstaf, Herculs klubba, vinrankan för Bacchus. Höijer S. skr. 3: 23 (c. 1808). (Före Fidias) hade alla gudarna en stereotypisk likhet i anletsdragen, men åtskildes likväl genom olika drägter, attributer och symboler. Palmblad Fornk. 1: cxxxvi (1843). Thors attributer, hammaren, bältet och handskarna. Holmberg Nordb. 199 (1852). NF (1876). Freyr är en solgud, försedd med attributen Gullenburste .. ock det härliga jyllene .. svärdet. Noreen i Uppsalastud. 216 (1892). Det är ett ödesdigert missgrepp .. att bakom hvart och ett af gudens attribut söka en speciell naturgrund. Dens. Spr. stud. 26 (1895). För egen del skulle han (dvs. Adolf Fredrik) kanske varit nöjd med maktens yttre attribut. L. Stavenow i Sv:s hist. 7: 189 (1902). — särsk.
a) teat. i utvidgad anv. omfattande sådana (smärre) sceniska rekvisita som ej falla under rubrikerna kostymer o. dekorationer. Materielkostnaderna för Kostymer och Attributer uppgingo spelåret 1831—32 till 10,189 R:dr 2 sk. 4 r:st. Lagerbjelke Handl. rör. K. theat. 121 (1834). Extra biträden vid attributerna och kostymmagasinet (vid kungl. operan i Sthm). SD(L) 1897, nr 81, s. 3. I mellersta delen af scenhusets södra parti äro fyra magasinsrum anordnade, af hvilka det understa .. och det öfversta .. (äro) afsedda för attributer eller mindre dekorationer. P. A. Lindahl i Operabyggn. i Sthm 73 (1898).
b) (mindre br.) abstraktare i ngt utvidgad anv. Sedan Rom genom Cesar Augustus blifvit en monarki med republikanska attributer, kunde den civiliserade världen njuta .. fred. Rydberg Varia 254 (1894).
3) [jfr motsv. anv. i t. o. eng. äfvensom lat. attributum] (i sht språkv.) bestämning som tillägges ett substantiv l. ett substantiviskt ord, vanl. om dylik bestämning som omedelbart (dvs. utan förmedling af predikat) fogas till sitt hufvudord (jfr dock b—d); i ä. tid oftast bl. om adjektivbestämningen i motsats till apposition, genitiv- o. prepositionsbestämningar; jfr EPITET. Faxe Buttmann 298 (1825). Det enklaste sättet att utbilda en sats är att bifoga en bestämning till subjectet. Är denna bestämning .. ett Adjectivum, så heter den Attribut. Dahlström Ellendt Lat. gr. 132 (1840). Svedbom Satsl. 33 (1843). Adjektivet såsom sådant förekommer i satsen såsom attribut och predikativ. Lidforss T. gr. 193 (1860, 1868). Schultz o. Kastman Sv. spr. 2: 12 (1868). Då ett adjektiv står såsom attribut till ett underförstådt, förut nämndt substantiv. Calwagen Eng. språkl. 98 (1882). Attribut kallas den bestämning, som omedelbart tillägges ett substantiv. Hagfors Folksk. spr. 2: 18 (1898). — jfr ADJEKTIV-, ADVERB(S)-, APPOSITIONS-, GENITIV-, INFINITIV-, PREPOSITIONS-, SUBSTANTIV-ATTRIBUT m. fl. — särsk.
a) stående epitet som i ett (episkt) diktverk tillägges en person för att karakterisera honom (från ngn viss sida). C. G. Estlander i NF 14: 39 (1890). I ”Elgskyttarna” har han (dvs. Runeberg) efterliknat Homerus, särskildt däruti, att han gifver sina personer vissa fasta attribut, s. k. epitheta ornantia. Cederschiöld Skriftspr. 338 (1897).
b) (†) om predikat l. predikativ i allm. Nu förutsätter alt omdöme något Subject och något Attribut, följakteligen en proposition eller ock en vilkorlig enuntiation. Stridsberg Fr. gr. 93 (1793).
c) i uttr. predikativt attribut. Predikatsfyllnaden står dels vid verb, som i följd af sin betydelse fordra en sådan .., dels vid andra verb för att utmärka tillståndet eller omständigheterna vid handlingen (predikativt attribut), t. ex. Min vän bortgick glad. Betänk. ang. lärob. 1881, s. 89. Sundén Sv. språkl. i sammandr. 130 (1883, 1885). R. v. Kræmer i Ped. tidskr. 1896, s. 423, 424. Hagfors Folksk. språkl. 2: 59 (1898).
d) epitet, bestämning, benämning. Det är genom sin logiska klarhet och skärpa samt genom sin periodbyggnads fasthet, korrekthet, koncishet och flärdlösa enkelhet, som Boströms stil förtjänar attributet konstnärlig. N. Linder i Åt minnet af C. J. Boström 380 (1897).
Ssgr: A (till 3): ATTRIBUTS-BESTÄMNING103~020. jfr ATTRIBUTIV-BESTÄMNING. (attribut- Knös) Hufvudsatsen utvecklas .. genom subjectsbestämning, objectsbestämning, adverbialbestämning och attributsbestämning i satsform. Sylvander Satsens bildn. 60 (1856). Då det (dvs. ett participium) står såsom attribut-bestämning till ett substantiv. Knös Grecismer 59 (1898). Attributsbestämningar. Linder (1900; titel).
-BESTÄMNINGS-SATS—010~2. De underordnade satserna kunna .. indelas uti: a) Attributsbestämningssatser .. b) Verbalbestämningssatser. Svahn Språkljud 137 (1882).
-BISATS~02 l. ~20. Attributs-bisatsen står i stället för ett Attribut och tjenar alltid att bestämma något Subjektsord i hufvudsatsen. Brodén Allm. gram. 73 (1855). Vising Fr. spr. 144 (1892).
-ORD~2. jfr ATTRIBUTIV-ORD. Tamm Sammans. ord 85 (1900).
-SATS~2. (attribut- Grönlund Fr. spr. 3 (1855), Brate) jfr ATTRIBUTIV-SATS. En Attributssats .. hänföres såsom Attribut till något subjektsord uti hufvudsatsen. Svedbom Satsl. 59 (1843). Brate Sv. spr. 198 (1898).
-STÄLLNING~20. (attribut-) Substantiv, som föregås af participier i attributställning. Linder Regl. 91 (1886).
B: (3) ATTRIBUT-BESTÄMNING, se A.
(2 a) -FÖRRÅD103~02. Theaterns Klädes- och Attribut-Förråd. Regl. f. K. theat. 1834, § 11. (Vid Kongl. operan i Sthm) fanns en förvaltare för materialförrådet och en dylik för attributförrådet. C. Lundin i Stockholm 3: 296 (1897).
(2 a) -MAGASIN~002. Beskow Ber. om K. theat. förvalt. Bil. 2 (1832). Scenhuset (i nya operabyggnaden i Sthm) inrymmer själfva scenen med tillhörande klädloger samt dekorations- och attributmagasin. Därs. 1898, A. B. s. 68.
(2 a) -MÅLAR-VERKSTAD—10~20 l. ~02. Tekn. tidskr. 1888, s. 29.
(3) -SATS, -STÄLLNING, se A.
Spoiler title
Spoiler content