SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
AUTODIDAKT a͡u1todidak4t l. -tå- l. -tω-, äfv. a͡ω1-, äfv. AVTODIDAKT av1- (avvtådidáckt Dalin), sbst., m.||ig., l. adj.; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. autodidakt, eng. autodidact, fr. autodidacte, af gr. αὐτοδίδακτος, själflärd, själfbildad, af αὐτός, själf (se AUTO-) o. διδάσκειν, lära, undervisa (jfr DIDAKTIK)]
I. sbst.: person som själf förskaffat (l. förskaffar) sig kunskaper l. som studerat (l. studerar) på egen hand l. utan lärare l. undervisning; själflärd person. Grenander Niemeyer 106 (1805). Böhme var helt och hållet autodidakt, främmande för all skolmessig .. bildning. Schröder Philos. hist. 3: 129 (1849). Som musiker är han (dvs. Gunnar Wennerberg) .. autodidakt. A. Lindgren hos Valentin Musikhist. 1: 152 (1900). LD 1903, nr 61, s. 2.
II. (föga br.) adj.: själflärd; jfr följ. Den lärde, men i grekiskan autodidakte humanisten Desiderius Erasmus. E. Stenij Textus receptus 3 (1902).
Ssg (till I): AUTODIDAKT-, äfv. AVTODIDAKT-ARBETE1003~020, äfv. ~200. Tamm Sammans. ord 86 (1900).
Spoiler title