SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
AFBITA a3v~bi2ta (a`fbita Weste), v. -er, -bet, -beto, -bitit, -biten (se för öfr. BITA). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[fsv. afbita; jfr d. afbide, t. abbeissen]
1) bita bort, gm bitande aflägsna l. frånskilja.
a) från ngt bita bort (en del l. ngt fastsittande); ofta med bibegrepp af förtärande. Afbita ett stycke af brödkakan. Kalffuar skola ther gå j beet och .. affbijta ther quistanar. Es. 27: 10 (Bib. 1541). Några gäss .. afbeto det korta gräset. Cederborgh UvT 1: 106 (1809). (Illern) lemlästar .. (grodorna), genom att afbita benen. Nilsson Fauna 1: 151 (1847); jfr 3.
b) gm bitande afbryta l. lösgöra (själfva redskapet, hvarmed bitandet sker). Uti det åttonde .. året begynna .. (fåren) at blifva gamle, då de .. afbita .. (sina) breda Tänder. Alströmer 4 (1727). Afbita en tand. Björkman (1889).
c) (föga br.) bildl.: gm skärpa (i sht i tal, med ”bitande” ord) afvisa l. afsnäsa (ngn). Hennes uttryck var kort, men alls icke afbitande, så att den artiga kusken tordes nog fortfara. Almqvist A. May 78 (1838). Jag är ordentligt afbiten. Dens. Det går an 21 (1839). jfr BITA (ifrån sig).
2) gm bitande minska (ngt), gm bitande beröfva (ngt) en del l. ngt fastsittande. At doppa thet aff betna brödet åther vthi Soppan igen, står (dvs. är) bondachtigt. Hambræus B 11 a (1620). — oeg. (Han) tillade .. en liten afbiten formula jurandi (dvs. en svordom, hvilken han liksom bet af, innan den hunnit helt uttalas). Törneros Bref 1: 290 (1827). — särsk.
a) (†) = AFBETA, v.1 2 a. The wildiwr haffua affbitit thet (vinträdet). Ps. 80: 14 (Bib. 1541; öfv. 1888: Djuren på marken äta deraf). Ängen, som .. affslagen .. eller affbijten är om Hösten. Risingh Landb. 10 (1671). jfr: Et med detta sädesslag besådt åkerstycke .. bör för kreaturens trampning och afbitning bevaras. Fischerström 2: 270 (1780).
b) [efter lat. præmorsus] naturv. i p. pf. ss. adj.
α) om rot(-stock), som är (liksom gm ett bett) tvärt afstympad. (Växten) Leyonetand med en afbijtin Root. Bromelius 24 (1694). Linné Gotl. 219 (1745). — jfr AFBETT.
β) med afs. på kantens ojämnhet, då den liksom har märken efter tänder. (Vissa skalbaggars täckvingar) äro (i bakre ändarna) .. Afbitne. Retzius Djurr. 188 (1772). Afbitet .. (kallas ett blad, som) slutar sig trubbigt med flera ojemna inskärningar. Arrhenius Bot. 71 (1845, 1859).
3) bita i tu l. tvärt af. Tråden är ej afklippt, utan afbiten. Vi hade annars .. blifvit .. tvärt afbitne (af flodhästen). Sparrman i VetAH 39: 332 (1778). Stundom hoppa .. (lodjuren) hjortar på halsen .. (och) afbita deras strupåder. Palmblad Norge 33 (1846).
4) handtv. afknipa. Afbita en spik med tången. Eneberg Tekn. I. 2: 397 (1862). — abs. Den afbitande äggen (på afbitaren). Berzelius Blåsr. 38 (1820). — jfr AFBITARE.
Anm. I alla bet. (utom i part.) hellre BITA AF.
Spoiler title
Spoiler content