publicerad: 1898
AFDRIFVA a3v~dri2va (a`fdrifva Weste), v. -er, -dref, -drefvo, -drifvit, -drifven (se för öfr. DRIFVA, v.). vbalsbst. -ANDE, -DRIFNING; jfr AFDRIFT.
Etymologi
[fsv. afdriva; jfr d. afdrive, mnt. afdriven, t. abtreiben]
— jfr DRIFVA AF.
1) (†) fördrifva, bortdrifva, förjaga. Såsom itt vngt Leyon jbland en fåra hiord, then (dvs. hvilket) ingen affdriffua kan. Mik. 5: 8 (Bib. 1541). Läta affskräckia och affdriffua sigh ifrå Gudi och hans heligo Orde. P. J. Gothus Hust. 67 (1606). Then affdreffne Konung Christiern. Girs G. I:s hist. 56 (1630). (Jag) fant .. mig plågad af en förtviflan, den jag på intet sätt afdrifva kunde. Asiat. B. 2: 508 (1747). Fienden blef afdrifven. Möller (1790). — särsk.
a) [jfr t. bienen abtreiben] (ännu br.) i biskötsel: utdrifva (bin ur kupa). Har ohyran tagit öfverhand, så afdrif Bien til en annan kupa. Fischerström 1: 768 (1779). Är moderkupan icke svärmfärdig, så misslyckas afdrifningen. Dahm Biet 104 (1878). Därs. 103.
b) [jfr t. ein kind, würmer abtreiben] (nästan †) fördrifva, utdrifva (ngt ur kroppen). Itt foster affdrifva. Laurelius Opusc. 4: 75 (1665). Efterbördens afdrifvande. Sjöstedt Förl. 46 (1875). — (†) abs.: afföra, rensa magen. (Persiljans) uplösande och afdrifvande kraft. Fischerström 1: 144 (1779).
2) (†) afvärja, afvända. (Öfverheten) medh retmätig krijg affdrijffuer oretmätigt våld. P. J. Gothus Rel. art. 254 (1603). Döden .. afdrifva. Mörk Ad. 1: 328 (1743).
3) (†) afskaffa, undanrödja. Thet gamble afguderij .. kunde .. afdrifwit warda. L. Petri Kr. 54 (1559). Alt hinder .. afdrifwa. Girs J. III:s kr. 119 (1627).
4) kem. o. tekn. utdrifva, bortdrifva (ett ämne ur l. från föreningen med ett annat). Denna blanning bestänkes med Skedvatten, det fuktiga afdrifves. T. Bergman i VetAH 31: 89 (1770). Således afdrifver luftsyran ättikan från bly. Dens. Därs. 34: 184 (1773). — särsk.
a) kem. o. tekn. afdestillera (se d. o. 1). Bergius Præs. i VetA 1763, s. 71. Jag hade afdrifvit all Spiritus. Scheele i VetANH 3: 40 (1782). Genom destillation erhållas (af gran- o. tallkåda) en flyktig olja .. och det efter oljans afdrifning återstående hartset. Sandahl i NF 9: 368 (1885). — jfr: (Vid tillverkning af svafvelsyra efter ä. metod) måste retorterna, så snart de blifvit afdrifna, afstängas. Uppf. b. 4: 552 (1873).
b) (mindre br.) garf. kalka (hudar). Afdrifningen i kalkkaren .. sker för att utdraga det fett, som skinnen innehålla. AHB 53: 4 (1871).
5) [jfr t. silber abtreiben] metall. o. kem. ur (silfvermalm, orent silfver o. d.) utdraga den ädla metallen gm syrsättning af i föreningen ingående l. särskildt tillsatt bly (l. vismut). Sölffbly affdriffua. G. I:s reg. 10: 210 (1535). Silfver, renadt och afdrifvit med vismut. Rinman 1: 440 (1788). På hyttan erhålles (vid Sala grufva) verkbly, som sedan ”afdrifves”, då man får blicksilfver, hvilket fineras till finsilfver. T. Nordström i NF 14: 383 (1890). jfr: Purt afdrifuit Silfuer. Stiernhielm Arch. D 2 b (1644). — kapellera, (medelst syrsättning af tillsatt bly) behandla (en legering af guld l. silfver), i sht för att utröna halten af ädel metall. Med detta .. bly .. förslaggades ofvannämde .. kopparhaltige silfver, ock afdrefs på en Capell. Brandt i VetAH 4: 90 (1743). (Vid kontrollering) afskrapas (smulor) .. af det ännu opolerade (metall-)arbetet, vägas noga och afdrifvas med bly. Berzelius Kemi 2: 386 (1812). Cleve i NF (1875). S. Jolin Därs. 6: 226 (1882). — (†) med afs. på koppar. Rinman 1: 584 (1788).
6) (†) metall. o. kem. intr.: aflägsnas från föreningen med ett ämne. Då .. kopparen är smält, tillägges .. bly .. Kopparen kommer då uti drifning .., hvarvid fläktas .. därpå med en pust, til dess blyet afdrifvit och kopparen .. stadnar .. klar. Rinman 1: 586 (1788).
7) [jfr t. ein jagdrevier abtreiben] jäg.
a) medelst dreffolk till skyttarna frammota villebrådet från (ett område). (När en) Skogs-park är behörigen inlappad .., så afdrifves denna trakt, genom den därtil upbådade Allmogen .., så at det vilda framdrifves til den smala ändan, hvarest Sköttarne böra vara placerade. Brummer 23 (1789). Svederus Jagt 321 (1832). J. W. Lindblad i NF (1875). Inringa (ulfvarna) .. samt afdrifva ringen emot utstälde skyttar. O. Wetterhoff 1: 10 (1883).
b) medelst dreffolk utföra (en jakt l. skallgång). Jagtens afdrifvande. Hillerström 44 (1750). Låta afdrifva et skall. Möller (1790). (Skallet) afdrefs från Lekvattnet och söder ut till landsvägen. Schröder Jagtm. 172 (1891).
8) [jfr t. einen wald abtreiben] afverka (skog). När jag .. slutat timmerkörningen .., hade jag penningar för hela köpesumman af skogen med mig, och ändå var icke halfva skogen afdrifven. Schröder Bruksb. 217 (1892).
9) intr.: föras l. vika af åt sidan; göra afdrift. Deflexion .. afdrifning. Serenius (1734). — särsk. om fartyg; jfr AFDRIFT 3 a. Weste (1807). Almqvist (1842).
(4, 5) -KÄRL~2. Weste (1807). Afdrifningskärlet benämnes ock Kapell. Berzelius enl. Kindblad (1840). —
Spoiler title
Spoiler content