SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AFFÄLLIG a3v~fäl2ig (a`ffällig Weste), adj.
Ordformer
(-ugh Jos. 22: 18 (Bib. 1541))
Etymologi
[af mnt. afvellich; jfr d. affældig, t. abfällig]
som affallit l. affaller l. är benägen att affalla (från ngn l. ngt; jfr AFFALLA 6); upprorisk, olydig, trolös, otrogen.
a) (numera mindre br.) i politisk mening. Zidekia wardt afffelligh jfrå Konungenom j Babel. 2 Kon. 24: 20 (Bib. 1541). The affellige Smålenninger. G. 1:s reg. 14: 313 (1542). The Danske .. vordo .. Konungen i Sverige (under hvilken the tillförendhe altijdh varit hade) affällige. L. Petri Kr. 14 (1559). Rudbeck Atl. 1: 76 (1679). Hallenberg Hist. 3: 46 (1793). Man söker .. att äfven göra soldaten .. från honom (G. III) affällig. Geijer I. 8: 302 (1838). — (†) om jämlike: som uppsäger l. bryter förbund l. vänskap med (ngn). Alle Christelige Potentater och Ständer, oss (G. I) affellige .. göra. Tegel G. I:s hist. 2: 257 (cit. fr. 1545).
b) i religiös l. kyrklig mening. J .. ären .. afffellughe wordne jfrå Herranom. Jos. 22: 18 (Bib. 1541). Thetta folcket haffuer itt afffelligt och ohörsamt hierta. Jer. 5: 23 (Därs.). Vmwender idher j afffelligha barn. Därs. 3: 14. Göra menniskiorna afffelligha ifrå then retta Gudz tiensten. L. Petri Skyld. A 3 b (1572). Affellige Christne. N. Av. 17 Jan. 1656. Affällige ifrån det Christna samfundet. Celsius G. I:s hist. 42 (1746, 1792). Det rent onda, det från Gud affälliga. Granfelt 354 (1861, 1870). Den affälliga bildningens menniskoförgudning. Sundberg Farl. 4 (1873).
c) (föga br.) i annan anv. (Han hade) engång för alla svurit .. Florinna .. sin tro, och en Gudinna sjelf skulle ej kunna göra honom affällig från henne. Atterbom FB 208 (1818).
Spoiler title