SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
AFVIGHET a3vig~he2t (a`fvighet Weste), r. l. f.; best. -en; pl. -er Bremer Hem. 1: 260 (1839).
egenskapen l. förhållandet att vara afvig. — särsk.
1) (föga br.) om lyckans vidrighet l. motighet; jfr AFVIG 4 samt AFVOG 5. På en sådan olycksdag .. kan du vara säker på att få en korg bara för din lyckas afvighets skull. Bremer Pres. 148 (1834).
2) (numera knappast br.) motsv. AFVIG 5.
a) motsv. AFVIG 5 a: förvändhet; missförhållande. (Jag har) fått ett par arga ögon blott för att märka alla ofärdigheter och afvigheter i verlden. Bremer Hem. 1: 260 (1839).
b) motsv. AFVIG 5 b: vrånghet, vrångsinthet. Afvighet .. Esprit de travers, mauvaise volonté. Weste (1807). Lindfors (1815). — i ngt mildare bet.; jfr AFVIG 6 b. Hennes envishet och afvighet att icke tro vanliga saker förr än hon sett och undersökt dem sjelf. Almqvist Amor. 241 (1839).
3) motsv. AFVIG 6. Inhumanitas. ovänlighet, afvighet. Juslenius 452 (1745). — särsk.
a) (nästan †) motsv. AFVIG 6 a. Afvighet och ovilja uppkom emellan stånden. Svedelius i SAH 21: 160 (1841). Crusenstolpe CJ III. 2: 426 (1846). — i personifikation. Afvigheten sielff .. tig undanföll (dvs. föll undan för dig) / Och titt förskylte Roos förutan tadlan hörde. P. Lagerlöf Vitt. 73 (1690).
b) (hvard.) motsv. AFVIG 6 b. Almqvist (1842).
Spoiler title
Spoiler content