publicerad: 1898
AFKLÄDA a3v~klä2da (a`fkläda Weste), v. -er, -klädde, -klädt, -klädd (se för öfr. KLÄDA). vbalsbst. -ANDE (äfv. i refl. bet.), -ELSE (†, Lind (1749, under abkleidung)), -NING (se d. o.), -SEL (se d. o.).
Etymologi
[fsv. afklädha; jfr isl. afklæða, d. afklæde, t. abkleiden; jfr äfv. t. entkleiden]
— jfr KLÄDA AF.
Anm. Detta ord, som i allm. utmärker, att man tager af ngn kläder(na) l. ngt, som (mer l. mindre egentligt) tänkes ss. dräkt, konstrueras eg. med personobj. (som vid pass. konstr. blir subj.), betecknande den, af hvilken man tager kläder(na); härtill kommer ofta en bestämning (merendels sbst. utan prep., i fsv. en dat.), närmare angifvande det, som man tager af ngn. Vid sidan af detta konstr.-sätt utvecklade sig (jämte den sällsynta konstr. ngt afklädes ngn) det numera föga vanliga bruket att förbinda verbet endast med sakobj., betecknande det, som aftages ngn. I oeg. o. bildl. anv. förbindes verbet ej sällan med ett obj., betecknande en sak, hvilken man blottar på l. beröfvar ngt, som betraktas ss. dräkt l. klädnad.
1) taga af (ngn l. ngt) kläderna l. hvad som svarar emot dem.
a) i eg. bet.: taga af (ngn) kläderna, så att (han) är naken l. har endast linnet (nattkläderna o. d.) på sig. Modern afkläder själf barnet hvarje afton. Den sjuke afkläddes fullständigt före undersökningen. Han är ännu icke afklädd l. är endast till hälften afklädd. (Krigsmännen) affclädde honom (dvs. Jesus), och clädde på honom en purpur mantil. Mat. 27: 28 (NT 1526). Afklädder, deshabillé. Möller (1745). Han (hade) vakat hela natten .. och ej varit afklädd. De Geer Minnen 1: 165 (1892). — (numera föga br.) med predikativ. Jagh .. skal affklädha henne nakna. Os. 2: 3 (Bib. 1541). — (fullt br.) refl. Afkläda sig före badet. Hambræus C 7 b (1620). Ingen kunde afkläda och lägga sig ordentligt, om icke i Skepparens skrubb. Cederborgh OT 3: 67 (1813). Rydberg Vap. 329 (1891).
b) oeg.: från (ngt) aflägsna l. borttaga det, hvarmed (det) är klädt l. beklädt; jfr 2 b. — särsk.
α) [jfr t. die taue abkleiden] (numera mindre br.) sjöt. från (tågvirke, master osv.) aflägsna det hölje, hvarmed (de) till skydd mot skamfilning, väderlekens åverkan osv. blifvit försedda. Deleen (1814, under défourer). Afkläda master, tåg. Dalin Fr. o. sv. lex. (1842, under défourrer). Jungberg (1873). jfr: Take off the service, .. afkläda (ett fartyg). Uggla Sjölex. (1878). — jfr KLÄDA.
β) i sht i högre stil: blotta (ngt), göra (ngt) naket l. kalt. (Gräshopporna) afkläda på kort tid träden, at de stå fullkomligt nakna. Ödmann M. Park 118 (1800). Sköflad syntes .. gården, / Tom och ödslig lik en afklädd holme, / Sedd från träskets is en vinterafton. Runeberg 2: 22 (1848). De (gm borttagande af tegelstycken) afklädda (pelar-)sidorna. Brunius Metr. 452 (1854). Snöigt fält och afklädd lund. Gellerstedt Efters. 29 (1891).
c) mer l. mindre eg., med bibegrepp af beröfvande: fråntaga (ngn) de kläder o. d., han har på sig. Röfvare afklädde honom in på bara kroppen. The Philisteer (kommo) til at affklädha the slagna. 1 Sam. 31: 8 (Bib. 1541). Man kan eij taga meer af then som är afklädd. Spegel Tilsl. par. 91 (1705). Björkman (1889). — refl. Christus .. haffwer åffclädt sich for woro (dvs. vår) skul, och giordt sich fatighan. O. Petri 1 Post. 121 a (1528).
2) taga af (ngn ngt, som utgör dräkt l. hör till dräkten).
a) om verklig dräkt l. plagg o. d.
α) med dubbelt obj. (i pass. med sakobj.): taga af (ngn dräkten osv.). (De) affkledde .. honom hans kiortel. 1 Mos. 37: 23 (Bib. 1541). Biskopen .. blef .. inför altaret .. afklädd sin biskopsskrud. Geijer II. 3: 251 (1834). i bild: (Gud) haffuer affklädt migh min säck, och omgiordat migh medh (glädje). Ps. 30: 12 (Bib. 1541). jfr: Han afkläder honom larfven (dvs. blottar hans verkliga tänkesätt). Franzén Pred. 4: 41 (c. 1830). — refl. Aaron skal .. affklädha sigh the linna klädhen som han på sigh klädt hadhe. 3 Mos. 16: 23 (Bib. 1541). Han .. (hade) afklädt sig vapenrustningen. Strinnholm Hist. 1: 364 (1834).
β) (†) med prep.-uttr. för att beteckna det, som man tager af ngn. (De) affclädde .. honom vthwr purpur clädhet. Mark. 15: 20 (NT 1526).
γ) (föga br.) utan personobj.: taga af. Huru ofta har jag stött dig ur sadlen och afklädt dina harnesk? Dalin Arg. 2: 56 (1734, 1754). Tvänne kammarherrar .. afklädde den konungsliga manteln. Fryxell Ber. 10: 204 (1842).
b) om betäckning, prydnad(er), tillbehör osv., som mindre eg. betecknas ss. dräkt; jfr 1 b.
α) med dubbelt obj. (i pass. med sakobj.). Dalin Hist. 1: 10 (1747). När et träd skall afklädas sin bark. Fischerström 1: 336 (1779). Man stormade till kyrkorna .. (och) afklädde dem deras prydnader. Strinnholm Vas. 2: 419 (1820). Om man afkläder den nu varande .. (byggnadens) framsida hennes .. torn och .. verandor .., så får man åter .. husets (forna) yttre. Lundin G. Sthm 64 (1882). — refl. Bremer G. verld. II. 1: 160 (1861). I döden afkläder sig menniskan sitt gröfre omhölje. Rydberg Sägn. 25 (1874, 1884). (föga br.) om djurs hudömsning: (Ormarna) Affkläda sigh thet gambla skinnet. Lex. Linc. (1640, under exuo). jfr 3 b slutet.
β) (föga br.) utan obj., som betecknar hvad som blottas. Da jag (vid dissekerandet af ett svinhufvud) afklädt huden ofvan på trynet. Linné Västg. 94 (1747). Ödmann Hågk. 83 (1801). jfr: Stofthyddan är redan som afklädd. Rydberg Vap. 202 (1891); jfr 2 Kor. 5: 4.
c) bildl.
α) med dubbelt obj. (i pass. med sakobj.): borttaga (ngt) från (ngn l. ngt). (Skulpturen) afklär .. gestalten dess besynnerligheter. Estlander Konsth. 60 (1867). Om man afkläder den (dvs. skildringen) de öfverdrifter, som (vidlåda den). SDS 1894, nr 528, s. 1. — fråntaga, beröfva. Afkläda en person hans värdighet(er) och titlar. Schröderheim Rob. 1: 138 (c. 1794). Jag tror väl icke, att A. skall afkläda mig heder och ära med sitt ovett. Ödmann i 2 Saml. 4: 145 (1816). Det öfriga folket afkläddes vapen och frihet. Geijer I. 1: 22 (1818). (Rajevskys) namn .. / Så skönt, så fruktadt nyss, är dömdt att slockna här, / Sin trollmakt afklädt. Runeberg 5: 115 (1860). Man hade (i proföfv. 1793) afklädt de heliga urkunderna deras korta, kärnfulla uttryckssätt. Böttiger 5: 38 (1867). jfr: Anaxagoras .. afklädde .. gudarne all personlighet. Palmblad Fornk. 1: 338 (1844). — refl.: aflägga, bortlägga, frigöra sig från, göra sig af med. Afkläda sig alla mänskliga känslor. Han har afklädt sig al blygsel. Lind (1749). Somliga människor .. afkläda sig all mänsklighet. Nohrborg 326 (c. 1765) [jfr lat. exuere omnem humanitatem]. (Språket) afkläder sig .. allt mera sin omedelbara sinliga gestalt. Claëson 1: 211 (1858). — särsk. i det bibliska uttr.: Afkläda sig den gamla människan, bortlägga den gamla syndaarten. Affklädher idher then gamla människion medh hans gerningar. Kol. 3: 9 (Bib. 1541). jfr: (†) Hildegun .. påminte .. (Hjorvard) hans Vikinge-Lag ..; men han sade sig nu afkläda sig Siö-röfvaren. Dalin Hist. 1: 428 (1747). — (numera föga br. uttr.) (Han) affklädher .. sigh en lofligh och retsinnigh Monarchs ährotitel, och blifwer en Tyran. L. P. Gothus Mon. turb. 28 (1629). Då een Frälssesman .. afkläder sigh frälssemanne-rätt. RARP V. 1: 31 (1652). Hvar ärlig Köpman (lär) afkläda sig sin egen hamn, då han vill skärskåda det Allmännas tilstånd. Dalin Arg. 1: 169 (1733, 1754). Nu .. (vore) hög tid at afklä sig all bitterhet. Celsius G. I:s hist. 188 (1746, 1792). Denna (mörka färg) afkläder .. kameleonten sig undertiden, och blifver .. Svafvelgul. Hasselquist 299 (c. 1750). Afkläda sig sitt ämbete. Sahlstedt (1773). jfr 3 c.
β) (†) med prep.-uttr. för att beteckna det, som ngn l. ngt afklädes. Afklädas (dvs. frigöras) ifrån all egenrätfärdighets inbillning. Nohrborg 433 (c. 1765). Ifrån allt inre lif afklädda begrepp. Biberg 1: 93 (c. 1814).
γ) (föga br.) utan obj., som betecknar hvad som blottas: borttaga. En flägt, som liljan hinner, / Afkläder all dess prakt. Ps. 16: 3 (1819).
Anm. till 2. I analogi med FRÅNTAGA o. d. har afkläda kunnat fattas ss. styrande indirekt (person)obj. Från en sådan uppfattning utgår trol. den ngn gg förek. konstr.: Ngt afklädes ngn l. ngt. — bildl. Stagnelius 2: 689 (c. 1820). Den verldsliga karakteren skulle afklädas det kyrkliga embetet. Svedelius i SAH 49: 79 (1873).
3) (numera föga br.) aflägga l. bortlägga (ngt, som man är iklädd); liktydigt med verbet i refl. anv.
a) om verklig dräkt o. d. (hvarvid likväl hela uttr. stundom blir bildligt). Seminger afklädde sin Konga-Skrud. Mörk Ad. 1: 311 (1743). Krigaren afkläder sin blodiga rustning. C. P. Hagberg i SAH 5: 121 (1808). Fryxell Ber. 5: 65 (1831).
b) oeg. Hagaparken .. (hade) ännu icke afklädt sin gröna sommarskrud. Crusenstolpe Mor. 3: 214 (1841). — om djurs hudömsning. Då .. (puppan) afklädt sin hud. Linné Västg. 153 (1747). Om våren afkläda (ormarna) sina skinn. Paykull Præs. i VetA 1796, s. 11. jfr 2 b α slutet.
c) bildl. (Jesus) affklädde sin Gudhdom för wåra skul. L. Petri 3 Post. 71 b (1555). En vana .. som icke så lätt afklädes. Gymn. o. scholæ ordn. 1724, s. 19. (En konung) skulle afkläda både sin vackraste rättighet och dyraste skyldighet, om han ej sjelf vore domare. Rosenstein 3: 197 (c. 1790). Grafven afkläder sin ryslighet. Geijer I. 2: 58 (1814). Thomander Pred. 1: 533 (1849). — jfr 2 c α.
Ssgr (till 1; jfr särsk. verbet i refl. anv.): A (†): AFKLÄDE-HUS. Affcledhehwss (för badande). Var. rer. 30 (1538). —
Spoiler title
Spoiler content