SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AFLÖFVA a3v~lø2va, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -LÖFNING.
Etymologi
[jfr d. afløve, t. ablauben; jfr äfv. t. entlauben, eng. unleave, fr. défeuiller, éfeuiller]
— jfr LÖFVA AF.
1) tr.: beröfva (ett träd, en skog osv.) löfven; afblada. Hösten har aflöfvat träden. To unleave .. aflöfva, stryka af löfven. Serenius (1734). Aflöfvad skogen var, förbleknad ängen. Stagnelius 1: 252 (1822). Lundagård (stod) med aflöfvade kronor. Santesson Naturen 247 (1880). Icke sällan finnas ekarna .. aflöfvade genom .. fjärillarver. Théel i NF 4: 331 (1881). Rydberg Vap. 203 (1891).
2) (föga br.) intr.: fälla sina blad. Björkman (1889).
Ssg: AFLÖFNINGS-TID310~2. Björkman (1889).
Spoiler title