SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
AFMARSCHERA a3v~marʃe2ra (a`fmarschera Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr AFMARSCH.
Etymologi
[jfr d. afmarchere, holl. afmarscheeren, t. abmarschieren]
— jfr MARSCHERA AF.
1) om trupp: marschera bort l. åstad, aftåga, bryta upp. N. Av. 22 Nov. 1655. Större delen (af den österrikiska besättningen i Breslau) har afmarcherat til åtskilliga Orter i Schlesien. PT 1758, nr 7, s. 2. Afmarschera .. ifrån vakt. Weste (1807); jfr Dalin (1850). Sedan aflösningarne afmarscherat. Tj.-regl. 1858, 2: 30. Westerbottningarne lära hafva afmarcherat från fältet i sluten trupp. Malmström Hist. 2: 320 (1863). jfr: I afton afmarscherar .. (generalen) med sin brigad. SDS 1895, nr 126, s. 4. — skämt. Dalin (1850).
2) mil. affalla med plutonerna för att genomtåga ett trångt pass o. d. Dalin (1850). — numera endast br. i uttr.: En höger (vänster) afmarscherad kolonn, dvs. en sådan kolonn, där den främst marscherande afdelningen före kolonnbildningen stått på linjens högra (vänstra) flygel o. de öfriga afdelningarna befinna sig i samma ordning, som de, från högra (vänstra) flygeln räknadt, haft i linjen. Uggla Krigsk. 101 (1878). — jfr AFMARSCH, HÖGER-, VÄNSTER-AFMARSCH.
Spoiler title
Spoiler content