SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
AFSKILJA a3v~ʃil2ja (a`fskilja Weste), v. -skiljer, -skilde, -skilt, -skild (se för öfr. SKILJA). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Fiellström (1738)), -SKILJNING (mindre br. Sahlstedt (1773); Lundberg Husdj. 546 (1868)), -SKILLNING (föga br. Lex. Linc. (1640); E. Erdmann i NF 11: 613 (1887)); -SKILJARE (se d. o.); jfr AFSKILLNAD.
Etymologi
[fsv. afskilia; jfr d. afskille; med afs. på bet. jfr äfv. holl. afscheiden o. t. abscheiden]
Anm. I st. f. AFSKILJA användes i allm. hellre SKILJA, då verbet förbindes med prep.-uttr., som angifver det, hvarifrån ngt afsöndras l. skiljes. Äfv. i nämnda fall är emellertid AFSKILJA brukligt i bet. ”vederbörligen” l. fullständigt skilja, särsk. då man vill framhålla, att den från det hela afsöndrade delen efter frånskiljandet eger bestånd ss. själfständig enhet.
I. frånskilja, afsöndra.
1) om ett yttre frånskiljande i rummet.
a) om föremål, som äro fastsittande vid andra l. med dem förbundna l. sammanhängande: lösgöra l. frånskilja. Benen afskildes med afbitare tång, och tienlig sax. Acrel Chir. händ. 221 (1759, 1775). Jord och vittrings-skårpor afskiljas (näml. från bergen) igenom regn. Fischerström 1: 429 (1779). Tekn. tidskr. 1877, s. 87. — refl. Så skal watnet som offuan effter flyter j Jordan affskilia sigh, så at thet skal stå j enom hoop. Jos. 3: 13 (Bib. 1541). — (mindre br.) med prep. (i)från. Med sin klingas vändning / Afskiljer (Dudo) hufvudet ifrån barbarens kropp. J. G. Oxenstierna 5: 79 (c. 1817). A(f-skilja) köttet ifrån benen. Dalin (1850). — (†) med prep. af; i bild. Wij blifwa ifrån Adam, såsom aff itt förbannat Wijnträä, affskilde och vprychte. Muræus 1: 37 (1648).
b) taga ut l. undan (föremål, personer osv. från andra, med hvilka de äro mer l. mindre nära förbundna); jfr 2. Tå affskilde Jacob lamben, thet icke brokot, och alt thet swart war, och lät (dvs. släppte) them in til Labans hiord. 1 Mos. 30: 40 (Bib. 1541). Sara .. började afskilja de saker, som tillhörde Albert. Almqvist Det går an 127 (1839). A(fskilja) ur en boksamling alla medicinska böcker. Dalin (1850). Afskilja dem, som varit upphofsmän och anförare, från den stora hopen, som blott följt med. Malmström Hist. 3: 97 (1870). — (numera föga br.) oeg., om egendomslott: undanskifta, utskifta. Huilken kona som till gifte gånger för än barnsens Fäderne är afskildt. Lagförsl. 129 (c. 1609). HB 17: 4 (Lag 1734).
c) naturv. lösa l. frigöra (ett ämne ur dess förening med andra kroppar); oftast refl. l. pass. Ur omoget korn kan vextlimmet .. afskiljas, om kornet sönderröres i vatten och vätskan sedan lemnas att klarna. Berzelius Kemi 4: 281 (1827). Därs. 5: 987 (1828). — refl. Osten .. afskiljer sig (äfven), om mjölken lindrigt uppvärmes tillsamman med löpe. Berlin Läseb. 51 (1852, 1866). — särsk.
α) afsöndra l. aflägsna (främmande ämnen l. beståndsdelar från ämne l. kropp).
α') kem. (En utväg) til tennets afskiljande ifrån guld. Rinman 2: 649 (1789). Silfret förenas i sammansmältning ganska lätt med en portion kol, som vid metallens upplösning åter afskiljes. Berzelius Kemi 2: 336 (1812, 1822). — (†) med objektsväxling: gm aflägsnande af främmande ämnen rena. Metallerne vplösas, genomdrijfwes, afskillias, och fijneras. Stiernhielm Arch. Dedik. B 2 a (1644). jfr: Svaflet .. renas .. med konst, på det sätt, att man afskiljer det ur sin (dvs. dess) förening med åtskilliga metaller. Berzelius Kemi 1: 173 (1808, 1817).
β') (mindre br.) fysiol. om organismens afsöndringar. Vätskornas långsammare rörelse och tjockhet hindra alla afskilningar och excretioner. Westerdahl 1: 35 (1764). Afskilja .. skadliga ämnen ur kroppen. Schulthess (1885). — refl. Huru de ämnen, som innehållas i den allmänna vätskemassan och med den inneslutas i blodkärlen, afskilja sig derur. Thorell 1: 110 (1860).
β) i akt. med saksubj.: ur sig afsöndra; afsätta. Det kiselrika grå tackjernet, som vid sitt stelnande afskiljer en mängd grafitfjäll. Uppf. b. 4: 128 (1873).
d) afskranka, afgränsa; (med råmärken l. gränser) afdela (ett område l. en yta); oftast pass. l. refl. — jfr 2.
α) skilja (en del från det hela l. delar af ett gemensamt helt från hvarandra). (Gud) Watnetz Swalg från Jordens Plaan afskilde. Spegel Guds verk 101 (1685). Ingen sitt egit fält än (dvs. under guldåldern) afskilt; ingen med rå-sten / Märkte dess gräns. Adlerbeth Buc. 57 (1807, 1814). Mellersta delen af salen var genom ett skrank afskild. Ljunggren SAHist. 1: 12 (1886). — i akt. med saksubj. En mur afskiljer gårdarna från hvarandra. jfr: Bildningen afskilde fordom .. ej de olika samhällsklasserna så betydligt som nu. Rydqvist SSL 4: 154 (1868).
β) (†) uppdela l. indela (ett helt i dess särskilda delar). Riket .. afskiljes i Höfdingedömen. Faggot Præs. i VetA 1747, s. 65.
e) (†) om person, i pass.: skiljas (från ngn l. ngt); jfr 2 b. G. I:s reg. 9: 26 (1534). Szå westu (dvs. vet du) dog well sielff, huad swår befalningh Olaff Brömps vtaff oss hafft haffuer, och hurv han j frå oss aff skildh är. Därs. 12: 43 (1538; om olofligt afvikande). Haffue wij samma Tiänst nådeligen vpsagt honom, så at han är affskilder ifrån oss medh godh wilie. A. J. Gothus Thes. 3: 49 (1619). — särsk. [fsv. afskilias; jfr ä. t. abscheiden] om skilsmässa ur lifvet: skiljas hädan, aflida, dö; oftast [liksom t. abscheiden] i p. pf.
α) abs. Ähr och han dödeligen sargat .. och strax därpå affskeldh. A. Oxenstierna Skr. 1: 205 (1634). Humbla 550 (1740). jfr: Om een menniskia någhon dräper .. så kan hon icke igenhemta andan som vthfaren är, eller igenföra siälena som affskild är. Vish. 16: 14 (Bib. 1541).
β) med prep.-bestämning. När någhon affskildes ifrån thenna werldenne. A. J. Gothus Thes. Föret. 2 a (1619). När H. Sal. Kongl. Maij:tt .. medh dödhen afskildes. RARP 8: 179 (1660).
2) om afsöndrande l. skiljande från samband l. gemenskap med ngn l. ngt.
a) i allm.: aflägsna l. utesluta l. afsöndra (ngn l. ngt); jfr 1 b. Then fremmande som sigh til Herran giffuit haffuer skal icke säya, Herren warder migh affskiliandes jfrå sitt folck. Es. 56: 3 (Bib. 1541). Tillrättavisas genom .. afskiljande ifrån kamrater. Tidskr. ped. fören. i Finl. 1864, s. 256. Sådana hästar, som lida af misstänkt quarka, (böra) afskiljas. Lundberg Husdj. 546 (1868). Den spetälske måste afskiljas från andra menniskor. Rudin 2 Evigh. 2: 413 (1889). jfr: (Regeringen) afskilde Sverige ifrån deltagande i Europas stridigheter. Järta V. skr. 2: 59 (1826). — refl. Han hade afskilt sig ifrån sälskapet. Sahlstedt (1773). Vid kornas kalfningstid afskilja sig de gamle elgoxarna och bilda ofta egna flockar. Théel i NF 4: 408 (1881). — (†) om söndring från politisk hufvudman l. parti: skilja sig l. affalla (från ngn l. ngt). Bringa dem till, dedh dhe sigh afskijllia ifrån Keijsaren. Gustaf II Adolf i Oxenst. brefv. 1: 866 (1632).
b) skilja (ngn) från sig l. från syssla l. tjänst, hvaröfver man har att förfoga l. bestämma.
α) (†) om skiljande från umgänge l. förbindelse: förkasta, förskjuta. Salughe wardhen j thå menniskionar hata idher, och aff skilia idher och banna idher. Luk. 6: 22 (NT 1526).
β) (†) om skiljande från tjänst l. uppdrag. Warda Rikzens Stender förorsakade .. at Affskilia honom (dvs. monarken) ifrå thet Wälde och Myndighet the honom .. ombetrodt. L. P. Gothus Mon. turb. 78 (1629). Blifva förhulpen .. til sin tiänst .. hvarifrån han .. utan någon öfvertygad förgripelse skall blifvit afskild. 2 RARP 4: 464 (1727).
c) (nästan †, utom i biblisk l. religiös stil) undantaga l. utkora (ngn l. ngt till visst syfte l. kall). Jud. ep. 22 (NT 1526). (Du) skalt .. aff skilia Herranom alt thet som öpnar modherlijffuet. 2 Mos. 13: 12 (Bib. 1541). På then tijdhen affskilde Herren Leuj slechte, til at bära Herrans förbunds Arck. 5 Mos. 10: 8 (Därs.). Spegel Guds verk 282 (1685). Frön har jag så många, som varit möjeligt at sjelf hämta mogne på dertil afskilda Trän. Hasselquist 600 (1751). Genom allmänna böner och tacksägelser afskildes brödet och vinet till et heligt bruk. Bælter Cerem. 327 (1762). Afskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk, hvartill jag har kallat dem. Apg. 13: 2 (NT 1883). utan uttryckligt angifvande af det afsedda syftet: Iagh affskilde tolff aff the öffuersta Presternar. Esra 8: 24 (Bib. 1541). — särsk.
α) [anslutande sig till Apg. 13: 2 (se ofvan)] användt inom vissa nutida religiösa samfund: högtidligen afsöndra l. utkora till viss religiös verksamhet. En ovanlig högtidlighet egde på söndagen rum i Florakyrkan, då .. Kinamissionären .. B. .. invigdes till och afskildes för sitt missionärskall. NDA 1890, nr 21, s. 4. I Immanuelskyrkan afskildes fem manliga missionärer .. Afskiljandet skedde på vanligt sätt: genom händers påläggande och uttalandet af Välsignelsen och minnesord. SDS 1894, nr 267, s. 2. — jfr MISSIONÄRS-AFSKILJANDE.
β) (mindre br.) närmande sig d o. 1 d. Widh Juda grenszo, skole j aff skilia en deel .. ther skal Helghedomen stå vppå. Hes. 48: 8 (Bib. 1541).
d) med sakobj.: utbryta l. afsöndra (en del från det hela); särsk. om del af geografisk, politisk l. administrativ enhet. Efter Pom(m)erns afskiljande från Sverige. Agardh Stat. I. 1: 38 (1852). — i sht om ngts afsöndrande i viss egenskap ss. själfständigt helt. Parlamentets afskiljande såsom juridiskt kollegium ifrån den politiska konseljen. Svedelius Statsr. ansv. 84 (1856). Socknen (Sastmola) afskildes 1640 från Ulfsby pastorat. Fontell i NF 14: 552 (1890). (Tripolis) afskildes af kejsar Septimius Severus .. till en särskild provins. NF 16: 726 (1892).
e) (föga br. utom i p. pf. ss. adj.) utan prep.-bestämning, om lott l. andel: vederbörligen afmäta l. afskifta l. tillmäta. Du, Herre! afskilt har min lott. Ps. 334: 1 (1819). — jfr AFSKILD 2 c α.
f) (numera föga br.) med saksubj., som angifver ett särskiljande kännetecken. (Svenska poetiken) lärer osz, huru som wij allehanda Ärender (dvs. ämnen) .. medh wissa Stafwelsers Mått och Liud .. artigt (dvs. sinnrikt) skola vthföra (dvs. afhandla), hwilket the Swenske Poeter nogsampt ifrån then gemeene hoopen .. afskillia .. kunde. Arvidi A 8 a (1651). Skulle man mena dem wara födde längst bort i Söderlanden; Där (dvs. därest) icke deras hwijta hy .. skulle dem afskilja. Rudbeck Atl. 3: 516 (1698). jfr: (mindre br.) Nybulgariskan afskiljer endast vok(ativen) genom särskild ändelse. Lundell i NF 8: 479 (1884).
3) om särskiljande i begreppet l. tanken. I alla mål visste han afskilja yteliga småsaker, och endast fästa sig vid kärnan. G. Adlerbeth Åm. i VetA 1794, s. 23. För tankan afskilja och serskildt betrakta hvarje af dessa kunskaper. Försl. t. skolordn. 1817, s. XI. — särsk.: (vid systematisering) utbryta l. skilja. Decandolle (har) afskiljt Abiesarterna såsom ett eget slägte. Palmblad Fornk. 1: 15 (1843).
II. [jfr AFSKEDA III 2; med afs. på bet. jfr äfv. t. entscheiden] (†) afgöra, afdöma. När the .. sig emillan haffue nogon trätte om Jordegodz eller annet sådant schall dhå förhöres och afskillies för Kongl. M:tz nämpd. HSH 27: 30 (1563).
Ssgr: A: (I 1 c) AFSKILJNINGS- l. AFSKILLNINGS-PANNA310~20. (mindre br.) tekn. A. Salén i Tekn. tidskr. 1874, s. 118.
(I 1 c) -TRATT~2. (mindre br.) tekn. Man .. afskiljer .. medelst en afskiljningstratt .. syran från oljan. Leufvenmark i AHB 54: 15 (1871).
B (†): (I 1 e slutet) AFSKILS-ÅR. dödsår. Ernhoffer 65 b (1591).
Spoiler title
Spoiler content