SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
BÄNDA bän3da2, hvard. i vissa trakter äfv. bän3a2, v.1 -er, bände, bändt, bänd; i Finl. äfv. -ade (Söderhjelm Tavaststj. 6 (1900)). vbalsbst. -ANDE, -NING (i bet. I 3 stundom mer l. mindre konkret). (ben (imperat.) Asteropherus 13 (1609). -nn- 16851712)
I. [fsv. bända, böja, spänna; sv. dial. äfv.: kesa, löpa omkring i brunst; motsv. isl. benda, eng. bend; till BAND, sbst.1; eg. o. urspr.: förse med band (jfr BÄNDA, v.2 o. 3), handtera ett band l. en sträng (på en båge, så att den böjes)]
1) (numera föga br.) med afs. på ngt spänstigt föremål, ss. båge, metallfjäder: spänna, böja; förr äfv. i utvidgad anv. med afseende på föremål l. material som utan att vara spänstigt gör motstånd vid böjning: böja, kröka, bukta. The onde dragha vth sitt swerd, / sin bogha the ock benda. Ps. 1536, s. 35. 1Kon. 22: 34 (Bib. 1541). Liksom en Båga eller en Fieder, ju mer den bändes ju större kraft fordras at bända och böija den samma. Triewald Konst. 7 (1734). Ett segt jern, som låter bända sig. Almqvist Ekols. 2: 334 (1847). (Hunden Munter) lade icke som andra hundar bakbenen ner på marken till en stol att hvila gumpen på, utan han bände hela bakdelen under buken på sig. Lindholm Sibbo 1: 139 (1890). Lagerlöf HomOd. 258 (1908; med afs. på båge). — särsk. (†) bildl. (Dianas) Ögons Strålar / .. Ha' .. / .. bänt mitt Sinne, / Under Tiänstbarheets ook. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). (Macedonerna, uppställda i falang) stå (icke) til at bochta eller bända. Sylvius Curtius 220 (1682). särsk. om korda med afs. på cirkelbåge: (liksom en bågsträng) sammanbinda. Swedenborg Reg. 5 (1718).
2) med kraft spänna l. pressa l. trycka på ngt spänstigt l. hårdt för att tvinga det ur sitt läge l. isär, i sht förmedelst ngt föremål användt ss. häfstång; i förening med adverbial som betecknar det hvarifrån ngt bändes alltid med obj.; eljes vanl. utan obj.; ngn gg refl.; förr äfv. i öfverförd l. bildl. anv. Bryta och bända för att få upp ett lås. Med järnspettet stötte och bände han på stenen. Vår synder snöd' oss vilja från tig bända. Wennæsius Vitt. 167 (1672). Det jäsande Ölet bänner Botnen utur Tunnan. Hoorn Jordg. 1: 130 (1697). Ett mekaniskt verk, som bryter och bänder i alla direktioner, nötes väl till. JernkA 1817, 1: 112. Bända den ena dörren från den andra. Zedritz 3: 130 (1855). Stormen bände i fönsterbågen. Fredin Dan. 3 (1888). Så göras längd- och tvärskåror genom barken så högt upp man når; därefter fälles trädet, hvarpå barken bultas och bändes samt afskalas. Den bör genast torkas. Elfving Kulturv. 214 (1895). De grofva stockarna, som bända där nere mot klippkanten. Hemberg ObanStig. 9 (1896). Kapitelerna bände sig emot hvalfven. Topelius Vint. III. 2: 116 (1897). Ju stramare .. (de bångstyriga hästarnas) tyglar hållas, desto häftigare bända de i dem. Bååth Saxo 79 (1902). — jfr IN-, UPP-BÄNDA. — särsk.
a) med tanke på det ljud som uppstår vid bändande. Det är som man hörde det bösta och bända. Karlfeldt Vildm. 80 (1895). Träden knakade / hemskt för vinden, det bände och brakade. Melin Dikt. 2: 158 (1904).
b) om subjektiv förnimmelse: spänna, spränga. (Han sätter sig, o. de börja strax att gunga honom.) Godt! det bänder; / Jag är lustig jag är vig, / Skönhetens händer / Föra mig. Envallsson Slått. 44 (1787). Allt, som denna tid brutit och bändt sig inom mig. Wieselgren Hvirfl. 2: 29 (1891). Diabolisk värk, som knäcker till i hela käken och bänder och kör och stinger. KarlstT 1895, nr 1719, s. 3. Det bänder och spränger i bröstet, det lockar och drar. Böök Geijer Minn. 3 (1915).
c) (enst., †) i fråga om uttal. Somligha medhljudhingar .. bänder .. (en i runan tillsatt prick) och gör kraftughare ljudh .. såsom af g gör han k. JBureus (1602) hos Lindroth Bureus 94.
3) (numera mindre br.) klämma, gripa, ej gå lätt, gå trögt. At Machinen må gå ledig och ej bända. VetAH 1761, s. 222. (Skrufhålen) få ej vara snedt borrade eller upprymde med opassande borr så, att skrufvarne glappa eller bända. SFS 1830, s. 832. Den minsta vårdslöshet häruti förorsakar bändning vid dörrars öppnande. Stål Byggn. 2: 23 (1834). Konow (1887). — särsk.
a) i p. pf. i adjektivisk (l. adverbiell) användning; numera bl. (starkt bygdemålsfärgadt) i öfverförd anv.: motig, besvärlig, svår. Om kuggarna gå bändt och knarrande emot hvarandra. JernkA 1822, s. 124. En bänd gång. Carlström Spinnm. 2 (1832). Så där illvulet, vrångt och bänt kan det vara ibland med kärleken och giftan. Högberg Frib. 35 (1910). jfr TVÄR-BÄND.
b) (†) om kläder: spänna, sitta trångt, strama; äfv. trans.: strama på (ngn). Lind (1749). Klædningen bænder mig. Ihre (1769). Meurman (1846).
II. [till BÄNDIG 1 med anslutning till BÄNDA, v.1 I 1; jfr äfv. t. bändigen] (†) ridk. göra (en häst) tygelvan o. smidig. De hjelp-tyg hvarmed hästen först bändes eller skrubbrides. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 9 (1836).
Särsk. förb. (i allm. till I 2): BÄNDA AF10 4. gm bändande bryta l. bräcka af (ngt). Scholander I. 2: 16 (1881).
BÄNDA BORT10 4.
BÄNDA EMOT10 04. Weste (1807).
BÄNDA IFRÅN10 04. Bända ifrån et bräde. Sahlstedt (1773).
BÄNDA IHOP. (†) till I 1. Weste (1807).
BÄNDA ISÄR10 04. Roos Helgsm. 2: 181 (1896).
BÄNDA LOSS l. LÖS10 4. Cavallin (1875). Molin Ådal. 34 (c. 1895).
BÄNDA NED l. NER10 4, förr äfv. NEDER. Barnetz bröst bänder födslen eij allenast neder; utan ock til bakas. Hoorn Jordg. 2: 149 (1723).
BÄNDA PÅ10 4, förr äfv. UPPÅ.
1) till I 2: fortsätta att bända, oupphörligt bända. VLS 106 (1886). Uppsluppen skämtan och yster lystenhet / bänder på och vill spränga / sina sista band. Hansson NVis. 123 (1907).
2) (†) till I 3: hålla emot. Spegel 173 (1712; anfördt från Östergötl.; uppå kan äfv. uppfattas ss. prep.).
BÄNDA SIG FRAM10 0 4. Jag hade möda nog att bända mig fram genom grenar och buskar. Schröder 2Jagtm. 193 (1891).
BÄNDA UPP l. OPP10 4. Bända upp dörren, låset, porten, stenar. Sahlstedt (1773). Hans fingrar hade så hårdt klamrat sig fast vid båtkanten, att de med våld måste bändas upp. VL 1893, nr 83, s. 2. jfr UPPBÄNDA.
BÄNDA UT10 4. äfv. refl. Scholander 3: 157 (1874). Jag ville inte sagt det åt dig, .. men jag tyckte, det ville bända sig ut mellan refbenen. VBenedictsson (1886) hos Lundegård Benedictsson 355. Strömdraget (hade) bändt ut aktern, vi kommo flott. Hedin Transhim. 3: 51 (1912). särsk. [jfr fsv. brystet sigh bändher] (†) i uttr. bända ut bröstet, spänna (ut) bröstet. Dervid bände .. (Hök) leende ut bröstet, som onekligen var mycket höghvälfdt. Blanche FlStadsg. 369 (1847).
BÄNDA TILLBAKA10 040. (föga br.) (med ansträngning) trycka l. pressa tillbaka. Hoorn Jordg. 2: 149 (1723; se under BÄNDA NED). Dalin (1850).
Ssgr: A: (I 2) BÄND-JÄRN. redskap af järn att bända med; kofot. Törneros Bref 1: 109 (1825).
B (†): (II) BÄNDE-BAND. hippol. jfr -SENA. Kotbastet eller nackens Bändeband. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 23 (1836).
(II) -SENA. hippol. stor sena (ligamentum cervicale) som sitter fäst på upphöjningen af hästens nackben. Bure Häst. 1 (1802).
Afledn.: BÄNDE, sbst.1, n.
1) [eg.: ngt som är böjdt] (†) till I 1: bärhake, bärkrok. Holmberg 1: 511 (1795). Weste (1807).
2) (hvard., i vissa trakter) till I 2: stång l. balk l. dyl. att bända med; kofot. HushBibl. 1757, s. 191. Dalin (1850).
Spoiler title