publicerad: 1924
BÅDA bå3da2, pronominellt räkn. pl. best., förr äfv. sg. (se II); i substantivisk anv. gen. -s.
Ordformer
(Böjning: sg. m. f. o. n. -e 5Mos. 23: 18 (Bib. 1541), Lind (1749). — pl. -e GR 1: 137 (1523; f.), Därs. 6: 154 (1529; n.), Oscar II 1: 148 (1861, 1874; m.). -a VarR 18 (1538; f.), Grubb 548 (1665; n.), Dalin Hist. 1: 68 (1747; m.) osv. -en GR 1: 255 (1524; n.), Hund E14 5 (1605; f.), Tegel G1 1: 87 (1622; m.), Scherping Cober 2: 271 (1737; n.). -on OPetri Lagkomm. 20 (c. 1540; n.). — dat. pl. -om Ef. 2: 14 (NT 1526), Livin Kyrk. 138 (1781). Anm. Efter midten af 1700-talet är formen båda den ojämförligt vanligaste o. är nu den enda förekommande. Stamformer: båd(h)- Apg. 23: 8 (NT 1526) osv. baad(h)- GR 1: 137 (1523), Därs. 3: 86 (1526). bad(h)- OPetri (1524) i SthmTb. 1: 36, RARP 1: 181 (1632). bäd(h)- Tegel G1 1: 111 (1622: bädhe, n. pl.), VDAkt. 1653, nr 222 (: bäden, n. pl.). bådd- Murenius AV 497 (1661). bodh- BtFinlH 3: 120 (1541), OxBr. 5: 340 (1625). båg- KKD 4: 59 (1711). bå Columbus Ordesk. 9 (1678). Rålamb 10: 4 (1691))
Etymologi
sammanfattande beteckning för ett antal af två bekanta föremål l. begrepp osv. l. grupper af föremål l. begrepp osv.; jfr BÄGGE.
I. ss. pl.
1) uttryckligen framhållande att utsagan gäller så väl den ena som den andra af de två (personer l. saker osv.) som äro i fråga; vanl. betonadt (jfr dock a α); jfr BÄGGE I 1.
a) attributivt (vanl. före sitt hufvudord) med hufvudordet i allm. i best. form l. föregånget af gen.-bestämning l. possessivt l. demonstrativt pron. l. dylik bestämning; jfr BÄGGE I 1 a. Båda de krigförande makterna. Hans arffwinghar mågha .. beholla bådhen for(skrif)ne steenhws. GR 4: 376 (1527). Dömdes .. badhe bröderna i Iersszö, fför tywffueri som the giörde med syne broder. BtFinlH 2: 9 (1538). Then thet fåår höra, honom skal gella j bådhen hans öron. 1Sam. 3: 11 (Bib. 1541). Förmantess bådde parterna wäll förlijkass. Murenius AV 497 (1661). Både Erkebiskoparne hulpos åt. Celsius G1 1: 16 (1746). Båda dessa pojkar. Auerbach (1908). De blefvo borta — under isen — far och mor och båda stackars små hästarna. Hallström Sagodr. 49 (1910). (†) Både sådanne skadelige Deelar. Brahe Oec. 15 (1581); jfr α. — särsk.
β) framför sbst. i obestämd form o. utan sådan bestämning som nämnes under a; särsk. i sådana fall, då redan af substantivets bet. framgår, att det är fråga om ett antal af två; numera i sht i uttr. på l. å båda sidor (se Ågren Slutart. 56 f.). Paa baadhe sider. GR 1: 137 (1523). Medh bådhe händer. RP 8: 362 (1640). Veden .. skall vara .. sågad i båda ändar. TLev. 1902, nr 21, s. 1. (†) Christus(bilden) .. har .. en spik genom båda fötter. Brunius GotlK 2: 67 (1865).
γ) (†) ställdt efter sbst. Frågades af honom .. hwem som skulle wara hans sagos man. Han swarade jungfrune både och ingen annan. ConsAcAboP 5: 86 (1680).
δ) (†) i uttr. båda de, de bägge (tillsammantagna). Att han är bodhom them och huariom för sig .. behielpig til. GR 5: 158 (1528). BtFinlH 4: 143 (1563).
ε) i uttr. båda två, se d.
b) bestämmande ett föregående l. (mera sällan) ett icke omedelbart efterföljande pron. l. sbst. i pl. l. två koordinerade sbst. l. ett koll. sbst., betecknande två personer l. saker osv.; jfr BÄGGE I 1 b.
α) ss. apposition. Tuu authentic Exemplar ..; både vpå Pergament skrefne. Stiernhielm VgL Föret. 1 (1663). Schenbergs svinmage och Sjögrens grammatika, båda en skänk af kyrkoherden. CFDahlgren 4: 121 (1831). Om jag ändå i verlden ännu finge den glädjen att se herrskapet, båda! JLRuneberg (1856) i FoU 26: 51.
β) förbundet med hufvudordet gm förmedling af ett verb. Ther upa lagde the badhe up theres frijdskilling. OPetri (1524) i SthmTb. 1: 36. Giff nw tu här domen om huilkit sättet rätt är, bådhen kunne the icke wara rätt. OPetri PEliæ c 4 b (1527). En vng stwt och en wädhur .., the bådhe wthan wanck äro. Hes. 43: 25 (Bib. 1541). Wi willia både till Nykiöping stå. Carl IX Rimchr. 7 (c. 1600). Piltarna wore både tillstädes på Tinget. Verelius Herv. 125 (1672). Tyskarne hafva sagt, at de Svenske härstammat af dem: de Svenske åter, at Tyskarne äro deras barn. Med bägges tillåtelse de hafva båda orätt. Dalin Hist. 1: 68 (1747). (Han) var dem bådom förhatelig. Dens. Därs. 2: 65 (1750). Vår Bonde trodde först: det vill ej stort betyda, / Ty Eric är ju mån oss bådom lika lyda. Livin Kyrk. 138 (1781). Cicero och Livius sågo både den döende frihetens sista ryckningar. NFBiberg i VittAH 10: 68 (1811, 1816). Oden och Thor, dem känner du båda. Tegnér (WB) 5: 118 (1820). De voro båda af förnämlig slägt. Rydberg Sing. 7 (1876). — särsk. (†) hvardera; jfr II 2 a. Köpsvenen och qvinnoner (som) om maltet trätte, skule haffva halffvan skaden baadhe. OPetri (1524) i SthmTb. 1: 7.
c) själfständigare, med från det föreg. underförstådt sbst., l. substantiviskt med syftning på (vanl. i det föregående nämnda) personer l. förh. l. begrepp o. d.; jfr BÄGGE I 1 c. Han är wår fridh, then vthaff bådhom (dvs. af oomskurna o. omskurna) haffuer giordt it. Ef. 2: 14 (NT 1526). Och giorde bådhe itt förbund medh hwar annan. 1Mos. 21: 27 (Bib. 1541). Mången gåfwe giärna ett sitt egit Öga til, at en annan miste båda. Grubb 548 (1665). Det är ett krig / på lif och död; men öfver båda / Gud ensam och St. Niclas råda. Tegnér (WB) 4: 87 (1822). — särsk.
α) i uttr. en för båda och båda för en, förr äfv. båda för en och en för båda, betecknande gemensamt solidariskt ansvar. För ofvanstående förbindelse gå undertecknade i borgen en för båda och båda för en (i reversformulär). Jungberg (1873). Smedman Kont. 7 (1874). jfr: Jag hafver .. orsak ock att tacka båda för en och en för båda för det omak, jag er gjort har. Ekeblad Bref 1: 387 (1655).
β) (numera företrädesvis i skriftspr.) i gen., förbundet med efterföljande poss. pron. (jfr 2 b). Philosophie och Kärlek! Gudapar, / .. Med lika nit för bådas edra lagar, / Åt eder två mit lif jag indelt har. Kellgren 3: 301 (c. 1795). Med bådas er hjelp. Hagberg Shaksp. 2: 37 (1847).
γ) (numera mindre br.) åsyftande abstrakta begrepp: båda delarna, bådadera, bäggedera. Alla äro lika berättigade att vinna sanna kunskaper, alla lika berättigade till säkerhet för sitt ... Båda kunna människor för hvarandra hindra och borttaga, båda kunna de befrämja. Boëthius Sedel. 209 (1807). Ett av båda måste du ändock välja. Östergren (1917). — (†) I kunnen göra bådhen, / At hielpa eller stielpa migh. Fosz 147 (1621).
d) i det förstärkta uttr. båda två (tu); jfr BÄGGE I 1 d. Båda tvås föräldrar äro döda. Han var ohöflig mot oss båda två. Hans drotningher bådhen tu. Hund E14 5 (1605). De gingo strax både två, at förfächta sin saak, inför de föreente konungarna. Ehrenadler Tel. 649 (1723). Tegeaterne och Athenarne (kommo i tvist). Båda två ansågo sig .. berättigade att intaga endera flygeln. Carlstedt Her. 3: 336 (1833). — (†) uppfattadt ss. sg. n.: bådadera; jfr II 2 b. Bå twå är mig lijka last-baart. Columbus Ordesk. 9 (1678).
2) med försvagad bet., bl. uttryckande att de omnämnda personerna l. föremålen o. d. af den talande uppfattas ss. bekanta: (de) två; vanl. obetonadt; jfr BÄGGE I 2.
a) attributivt, föregånget af bestämd fristående artikel (hvarvid hufvudordet numera har slutartikel) l. genitivbestämning l. poss. pron. l. dem. l. determ. pron.; jfr BÄGGE I 2 a. The bade byar køpenhaffnn ock malmøø. GR 1: 220 (1524). Thesse bädhe Rijker. Tegel G1 1: 111 (1622). Det blef ett häftigt uppträde mellan de båda kvinnorna. Levertin Gest. 31 (1903). De båda yngsta. Östergren (1917).
b) (hvard., föga br.) i gen. efter poss. pron. (jfr 1 c β); jfr BÄGGE I 2 b. Skiljnaden i ålder emellan dig och din vän betyder föga vid er bådas ålder. Bremer Brev 4: 124 (1860).
c) själfständigare, med från det föreg. underförstådt sbst., l. substantiviskt med syftning på i det föregående l. (mera sällan) i det efterföljande omtalade saker l. förh., i allm. föregånget af bestämd fristående artikel l. demonstrativt pron.; jfr BÄGGE I 2 c. Tag du den där kofferten, så tar jag de här båda. Hwadh skal man tå aff the bådhen vthwelia? Pred. 9: 4 (Bib. 1541). Thet är itt mächta swårt och bittert korsz för kött och blodh, at döö sigh och werldenne, thet är, at achta Himmelrijksens glädhie högre än som thesse bådhen. Muræus Arndt 1: 102 (1647). Denne Man (är) / Förutan prut et af de båda: / Narr, eller Skälm. Kellgren 2: 157 (1792). Den späda varelsen begär blott dessa båda: / Utvecklas utan tvång, och härdas utan våda. Wallin Vitt. 1: 9 (1805). De hatade hvarann de båda. Brate SvSpr. 80 (1905).
II. (†) ss. sg.
1) ss. attribut till sbst. i best. form sg.: båda; jfr BÄGGE II 1 a. Hann hänger kåpen på både axelenn. GR 16: 233 (1544). Predicanten .. Indrager både Testamentzens skriffter. Schroderus Comenius 631 (1639).
2) substantiviskt; särsk.
b) neutralt: bådadera, bäggedera, båda delarna; jfr BÄGGE II 2. Tu skalt icke bära skökio löön eller hundapenningar vthi Herrans tins Gudz hws, .. ty bådhe är Herranom tinom Gudh een styggelse. 5Mos. 23: 18 (Bib. 1541). Jag tilstår både. Lind (1749).
Ssgr (till I): A: BÅDA-DERA, se d. o. —
-STÄDES. (både- 1555—1724. -städes 1626—1835. -städs (-städz) 1555—1716) (†) på båda ställena. LPetri 1Post. E 3 b (1555). Fåret trifves både på Island och i tropikländerna, men bådastädes ogerna. Palmblad LbGeogr. 81 (1835).
B (†): BÅDE-STÄDES, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content