SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
BÅGE 3ge2, sbst.1, r. l. m. ((†) f. Ehrenadler Tel. 971 (1723)); best. -en; pl. -ar ((†) -er GR 14: 118 (1542: wippeboger), Celsius G1 2: 221 (1753: Horn-boger), böger GR 4: 128 (1527: stalböger)); äfv. (numera bl. ngn gg i sg. arkaiserande l. i poesi) BÅGA 3ga2, sbst.1, r. l. f.; best -an; pl. (†) -or (Schroderus Liv. 422 (1626)).
Ordformer
(-e GR 18: 114 (1546; i oblik kasus) osv. — -a HFinlKamF 1: 128 (1531; nom.), THedberg i OoB 1894, s. 3 (: cirkelbåga). båg(h)- HFinlKamF 1: 53 (1542) osv. bog(h)-HH XI. 1: 15 (1530), Fryxell Ber. 1: 3 (1823: regnboga). bug(h)- GR 16: 134 (1544), Därs. 25: 26 (1555: stålbuger). bågen- (bogen-) Grundell AnlArt. 2: 47 (c. 1695: bogenskott), Hahnsson (1884: bågenskott))
Etymologi
[fsv. boghi, bughi, motsv. d. bue, isl. bogi, mnt. boge, m., fht. bogo, t. bogen, feng. boga, eng. bow; i afljudsförhållande till BÖJA; jfr BÅG. Formen bågen- är lånad från t.]
1) benämning på ett för afskjutande af pilar afsedt, hos kulturfolk numera bl. för lek l. sport användt skjutvapen, oftast bestående af en elastisk, mot ändarna ngt böjd staf, som krökes gm åtdragande af en i dess båda ändar fäst sträng o. som, då strängen släppes, gm sin spännkraft framdrifver en på strängen lagd pil; äfv.: armborst; äfv. om slangbåge. Skjuta med båge. Spänna, äfv. (numera bl. ngn gg arkaiserande) bända bågen. Hvar karl som orkar spänna boga. HH XI. 1: 15 (1530). Ingen (skall) her effter .. medh rör eller buger effter siäler skiuthe. GR 24: 28 (1553). Kan du ej spänna bågen är han ej din. Tegnér (WB) 5: 14 (1825). Sådana bågar som medeltidens armborst .. voro okända under hednatiden. IllSvH 1: 193 (1876). Bågar och pilar äro uråldriga redskap, hvilka i vissa delar af vårt land användes ända till långt inpå 1700-talet. Fatab. 1906, s. 119. — jfr FLITS-, HAND-, HORN-, KOPPAR-, LÅS-, PIL-, SKJUT-, SKYTT-, SLANG-, SPRÄTT-, STÅL-, VIPP-BÅGE m. fl. — särsk.
a) i jämförelser. Får krampen börja, så spritter jag som en båge upp ur sängen igen. Almqvist DrJ 165 (1834).
b) mer l. mindre bildl.; särsk.
α) i uttr. ha flera strängar på l. till sin båge, ha flera utvägar att nå sitt mål, vara mångsidig. Dalin (1850).
β) i uttr. spänna (förr äfv. stränga) bågen (ngn gg sin båge) för högt (stundom för hårdt) l. dyl., gå för långt; i sht i fråga om öfverdrifna anspråk. När man Boghan för högt vpspänner, så plägar han giärna brista. Balck Es. 213 (1603; ordspr.). Dog vill icke rådh vara, att man .. boghen högre spänner, änn Rysserne kan falla drägeligitt. OxBr. 5: 24 (1613). Spänna bogan alt för hårdt. Hermelin BrefBarck 146 (1707). Patronen .. ville icke spänna bågen för högt. Benedictsson Peng. 331 (1885).
2) (regelbundet) krökt linje, krök, krökning; stundom: krets. Linien går i en båge. Sahlstedt (1773). Med skrän en råksvärm lyfter sig och skjuter / i vida bågar genom höstklar dager. Hansson NVis. 18 (1907). Längs hela västra synranden löpte en lång, skimrande båge av taggiga, mångformade fjäll. Lagerlöf Holg. 2: 376 (1907). — jfr LJUS-BÅGE. — särsk.
a) mus. bindebåge. Mecklin BegTonk. 50 (1802).
b) (i sht mat.) del af kroklinje; särsk. om sådan del af cirkelperiferi som är mindre än en halfcirkel. Meridianerne äre fast swårare att rijta, ty de rijtas intet medh Bågar eller räta Linier. Rålamb 4: 54 (1690). Strömer Eucl. I. 2: 189 (1744). jfr: Zona är ett stycke eller en deel af himmelen eller Jordene .. löpandes kring om himmelen och Jordh som en Boge. Luth Astr. 57 a (1584). — jfr CIRKEL-, DAG-, MERIDIAN-, NATT-, PARALLELL-, SVÄNGNINGS-BÅGE m. fl.
c) om regnbågen; ss. enkelt ord numera bl. i högre stil. Min bogha haffuer iagh satt j skynom. 1Mos. 9: 13 (Bib. 1541). När bågen strålar i skyn. Quennerstedt KampTillv. 16 (1898). — jfr REGN-BÅGE. — särsk. [jfr 1Mos. 9: 13 f.] i uttr. löftets l. förbundets båge o. d. Atterbom 2: 366 (1827). Löftets båge stod / På himlen. Östergren Dikt. 83 (1871).
3) (i sht byggn.) af kilformade stenar, en järnkonstruktion l. dyl. bestående hvälfd förbindelse mellan tvenne punkter, öfverspännande en öppning i en mur, mellanrummet mellan tvenne pelare l. dyl.; vanl. motsatt: (tunn)hvalf; äfv. elliptiskt för ngn ssg, i sht om fristående, till sin väsentliga del af en hvalfbåge bestående byggnadsverk. En båge eller hvalf under en sten-bro. Lind 1: 467 (1749). Romarne ärfde från Etruskerna bågen. Keijser SkK 17 (1879). Centerwall RomRuin. 242 (1889). Från sträfpelarne äro till .. (öfvermuren) bågar slagna. Hahr ArkitH 246 (1902). — jfr ARKAD-, GÖRDEL-, HVALF-, HÄSTSKO-, RUND-, SKÖLD-, SPETS-, STRÄF-, TRIBUN-, TRIUMF-BÅGE m. fl., äfvensom TITUS-BÅGEN m. fl. — särsk.
a) i öfverförd anv., om den (af trä gjorda) hvalfstomme på hvilken ett hvalfs stenar stödjas, under det murningen pågår, bågställning. NF (1878). 2UB 9: 284 (1905).
b) bildl. Himlens båga. Tegnér (WB) 5: 42 (1825). Fästets båga. Böttiger 1: 202 (1834, 1856). Dina ögons båge (dvs. ögonbryn). Vetterlund SkuggSal 26 (1916). — jfr HIMLA-BÅGE.
4) om för olika ändamål afsedda föremål (l. delar af föremål) som mer l. mindre klart ha formen af en båge (i bet. 1 l. 2). Öfwer Waggans Hufwud-Giärd (bör) wara en öfwertäckt Båga. Hoorn Jordg. 1: 284 (1697). (Vinrankskvistarna) brukas til bågar i styfkjortlar. Rothof Hush. 662 (1762). Bågen .. kallas den bakre delen af ryggkotan, som nästan halfcirkelformigt omgifver ryggmärgshålet. Thorell Zool. 1: 225 (1860). Seldonet .. med båge (dvs. selbåge) af hjorthorn .. är .. tillverkadt omkring 1750. Karlin KultM 6 (1888). — jfr FAKT-, GOM-, GÄL-, HATTMAKAR-, KIND-, KROCKET-, LOK-, LÅS-, SADEL-, SEL-, STÅL-, TRÄ-, VAGG-BÅGE m. fl. — särsk.
a) (†) stråke. Dahlstierna (SVS) 189 (c. 1707). De visste .. icke om han förde bågen bakfram eller rätt, om han spelade bakom eller innanför stallet. Sturzen-Becker 2: 11 (1850, 1861).
b) tekn. inrättning för kringvridande af en borr, en svarfspindel l. dyl. Luttropp Svarfk. 33 (1839). — jfr SVARF-BÅGE.
c) tekn. i form af (ett segment af) en cirkel (jfr 2 b) utförd (kuggtandad) del af maskin l. dyl. LAHT 1881, s. 218. Billarne (å radsåningsmaskinen) upplyftas och nedsänkas samtidigt genom häfstång i förening med regel och båge. TT 1899, M. s. 54.
d) (†) astr. om graderad cirkelbåge på ett astronomiskt instrument. (Stjärnornas) lopp wij nu mäta med ijd och räkne på bågan. BrölBesv. 525 (c. 1670).
5) benämning på vissa (urspr. bågböjda) föremål som tjäna att utspänna ngt l. som tjänstgöra ss. ram. GR 28: 286 (1558). Men för detta har ingen Ram waret om samma Contrefait uthan det waret allenast spändt i een båga. VDAkt. 1713, nr 54. Widegren (1788). Bågen på et såll. Möller (1790). — jfr SPÄNN-BÅGE m. fl. — särsk.
a) i fönster: ram i hvilken glasrutorna äro infattade. Och woro fenster .. j theras boghar fyrahörnat. 1Kon. 7: 5 (Bib. 1541). Carlberg SthmArchitCont. F 2 b (1740). 2UB 1: 447 (1898). — jfr BLY-, EK-, FÖNSTER-, GLAS-, KITT-BÅGE m. fl.
b) å glasögon: infattning för glasen; äfv. om öfriga icke af glas gjorda delar; jfr 4. Förbud 2/8 1800, s. 2 b. Dalin (1850). — jfr GLASÖGON(S)-, GULD-, HORN-, SILFVER-, STÅL-BÅGE.
c) ram i hvilken tyg uppspännes på hvilket skall sys. Nordenflycht QT 1744, s. 15. Gracerne, på tabouretter, / Hvar en vid sin båge satt. Lenngren (SVS) 2: 198 (1797). Roos DjupSag. 18 (1901). — jfr BRODER-, STICK-, SY-, TÄCK-BÅGE.
6) [anv. utvecklad ur 1] (i Finl. o. Norrl., förr) kam. vuxen mansperson som har att utgöra bågskatt. HFinlKamF 1: 128 (1531). Bonsdorff Kam. 9 (1833). — jfr FRÄLSES-BÅGE.
Ssgr (numera i allm. till 2, men tidigare sannol. anslutna till 1): A: (3) BÅG-ANFANG~02 äfv.~20. byggn. jfr ANFANG 2. Romdahl o. Roosval 246 (1913).
(3) -BYGGNAD. byggn. abstr. o. konkret. Hahr ArkitH 116 (1902). Framför vardera muröppningen (är) en bågbyggnad uppförd. Weibull LdDomk. 38 (1906).
-BÖJA. böja i bågform; nästan bl. i p. pf. med adjektivisk bet.: bågformig. Örlocket (hos en viss flädermus är) i frambrädden rätt, i bakbrädden bågböjdt. Nilsson Fauna 1: 39 (1847).
(1) -BÖSSA. (båga-) (bygdemålsfärgadt) armborst. Modin GTåsjö 206 (1916).
(4 c) -CIRKEL. tekn. passare vid hvars ena ben är fäst en båge som går gm en öppning i det andra benet o. där kan fasthållas gm en skruf. JernkA 1833, s. 504.
(jfr 4 b) -DRILL. tekn. drillborr som kringvrides medelst en rundt borren vecklad snodd som hålles spänd med en båge. BoupptVäxiö 1847.
(5) -FIL. tekn. för sågning i metall afsedd tunn, fintandad såg i metallbåge. Grundell UnderrArtill. 222 (1705). Klensmedernas så kallade bågfilar. Almroth Karmarsch 282 (1839). PT 1917, nr 17 A, s. 2.
-FJÄDER.
1) bågformig spännfjäder. Hwasser HbLokF 115 (1865).
2) på fågel: bågformig fjäder. Stjärten (på tuppen är) yfvig med stora .. bågfjädrar. Möller Fjäderfä. 12 (1885).
-FORM, pl. -er.
1) till 1: form l. slag af båge. En ursprunglig, finsk bågform. Retzius FinKran. 104 (1878).
2) till 2: båglik form. CVAStrandberg 1: 56 (1845). (Piplärkornas) flygt är snabb och lätt samt går i bågform. NF 12: 1311 (1888).
3) till 3: form l. slag af båge. Brunius Metr. 520 (1854). (Portalerna) visa omvexlande bågformer. Hahr ArkitH 188 (1902).
-FORMA. forma till likhet med en båge; nästan bl. i p. pf. med adjektivisk bet. Tyglarnas återhållning reser och bågformar halsen (på hästen). Ehrengranat Ridsk. II. 1: 83 (1836).
-FORMIG. Retzius Djurr. 210 (1772). Åtta kolonner uppbära en bågformig betäckning. Brunius Resa 1838 259 (1839). Knifvar med båg- eller halfmånformiga klingor. ArbB 260 (1887).
-FOT.
1) till 3; = -ANFANG. Ett stycke bjälklag (ofvan kapitälen) .. som en öfvergång till bågfoten. Hahr ArkitH 325 (1902).
2) till 5 c, på ställning till sybåge. Med plats hann hon bära ut båge och bågfötter, innan grefven steg in. Zeipel Set. 1: 132 (1847).
(3) -FRIS. byggn. fris bestående af en fortlöpande rad af små bågar. NF 2: 1426 (1878).
(2 b) -FUNKTION. (föga br.) mat. funktion där den oberoende variabeln är en cirkelbåge. Phragmén Trig. 44 (1868).
(3) -FÄLT. byggn.
1) väggyta som inneslutes af en båge; särsk. om fältet mellan en dörrs öfverstycke o. den däröfver slagna bågen: tympanon. Brunius Metr. 271 (1854). Bågfältet (i den romanska kyrkan) prydes af figurframställningar. Wrangel ByggnH 17 (1904).
2) = -SVICKEL. 2NF 26: 476 (1917).
(3) -FÖNSTER. oftast om rundbågigt fönster. Rydberg Sing. 45 (1876).
(3) -GALLERI. byggn. smal gång som på ena sidan är öppen o. försedd med kolonner l. pelare som upptill förenas med hvalfbågar. Hahr ArkitH 225 (1902).
(3) -GESIMS. byggn. = -FRIS. Brunius Resa 1838 294 (1839). TT 1900, Allm. s. 62.
-GÅNG, pl. -ar. (båge- 1751c. 1855)
1) till 2; särsk. anat. om hvar särskild af de tre halfcirkelformiga kanalerna i innerörat. Hartelius Anat. 207 (1867).
2) till 3: rad af bågar som bilda en öfvertäckt gång. a) arkad. Brunius Metr. 63 (1854). (Turin) har .. raka, mångenstädes med båggångar (portici) prydda gator. 2NF 30: 366 (1920). b) (†) gång l. väg omgifven af häckar l. träd som sluta sig samman till ett hvalf; jfr BERSÅ 1 a. Linné Sk. 298 (1751). Retzius FlOec. 719 (1806).
(1) -HÅLL. skotthåll för båge. UB 3: 499 (1873).
(3) -HÖJD. särsk. byggn. Den lodräta höjden .. emellan hvalffoten och hjessan (kallas) hvalfhöjden eller båghöjden. Rothstein Byggn. 581 (1875).
-JÄRN. särsk. (†) till 2: krokigt järn? Seer tu at Senorna (på en häst) skrumpna tilhopa, och blifwa stäckota, tå slå ett Boghjern under then helbregda (foten), så måste han stå på then ofärdiga, och them sielff uthsträcker. IErici Colerus 2: 349 (c. 1645).
(6) -LAG, n. (båge-) (förr) kam. samling personer som tillsammans erlade bågskatt. VetAH 1773, s. 86.
-LAMPA. elektrotekn. elektrisk lampa med en mellan två kolspetsar bildad ljusbåge. SvAlm. 1883, s. 42.
-LIK, adj. (båga- 1640. båge- 17631778) lik en båge. Linc. (1640). Horn som äro .. Båglike .., bögde såsom en båge. Retzius Djurr. 125 (1772).
-LINA. gymn. gymnastikredskap bestående af en längre lina som med sin ena ända är fäst i taket o. med den andra är fäst (antingen i taket l.) i väggen l. golfvet samt hänger ned i båge mot golfvet. Ling TilläggTab. 11 (1869).
-LINJE l. -LINIE. bågformigt krökt linje. En boglinie (curva) är all sådan linie som böjer sig. Swedenborg Reg. 5 (1718). särsk. till 2 b, om sådan kroklinje som utgör en del af en cirkels periferi. Scheutz Ritk. 175 (1832).
-LINIG l. -LINJIG. som utmärker sig gm bågformigt krökta linjer. En båglinig triangel. VittAMB 1876, s. 219.
-LJUS. elektrotekn. elektriskt ljus härrörande från båglampor. TT 1885, s. 152.
-LJUS-LAMPA. (mindre br.) båglampa. 2UB 3: 3 (1896).
(1) -MAKARE. (båg- 1734 osv. båga- 1538. båge- (boghe-) 15871790) VarR 13 (1538). Serenius E 1 a (1734).
(6) -MANTAL~02, äfv. ~20. (båga-) (förr) kam. i fråga om utgörande af bågskatt. NorrlS 319 (efter handl. fr. 1564). Thulin Mant. 1: 39 (1890).
(2 b) -MINUT. mat. o. astr. 1/21600 af en cirkels periferi; vinkel motsvarande en dylik cirkelbåge. Skogman Eug. 2: 23 (1855).
(6) -PENNINGAR, pl. (båga- 1887. båge- 1556) (förr) kam. bågskatt. En skatt (till prästerna i Nyslotts län) kallis boge peningerne. HFinlH 3: 329 (1556). Schybergson FinlH 1: 169 (1887). jfr KYRKO-BÅG-PENNINGAR.
(1) -PIL, r. l. m. LfF 1882, s. 244.
-PILS-ÖRT. (†) växten Sagittaria sagittifolia Lin., pilblad, pilört, spjutblad, skäkta. Fischerström Mäl. 282 (1785).
(3) -PROFIL. byggn. radiell genomskärning af hvalfbåge. Gotisk bågprofil. Hahr ArkitH 245 (1902).
(3) -RYGG. byggn. om den yttre, konvexa begränsningslinjen af ett hvalf l. en båge. NF 4: 901 (1881).
-SAPP. (mindre br.) mil. bågformig löpgraf. Hazelius Bef. 329 (1836).
(2 b) -SEKUND. mat. o. astr. 1/60 af en bågminut; vinkel motsvarande en dylik cirkelbåge. NF 9: 1560 (1885).
(1) -SENA. (båge- 1749) (ss. bågsträng) använd sena. Lind 1: 438 (1749). Bågsenan (var) brusten vid ena fästningen. Melin VikSaga 88 (1910).
(3) -SIMS. byggn. = -FRIS. SD 1894, nr 237, s. 5.
(1) -SKATT. (båga- 1530c. 1565. båge- (boge-) 15431773) (förr) kam. i Norrl. o. Finl. utgående skatt som urspr. utgått ss. en andel af jaktbytet, men öfvergått till en personlig afgift i penningar, hvilken uttogs af hvarje vuxen mansperson (som brukade båge till jakt). HH XI. 1: 20 (1530). Den så kallade bågskatten i Herjeådalen må för framtiden upphöra. BtRProt. 18471848, Saml. 1. I. 1: nr 66, s. 18.
(1) -SKJUTANDE, n. (båge- 1694) (numera knappast br.) bågskjutning. Dryselius TurkMåne 469 (1694). En hel hop Norrmän från Telemarken, .. hvilka voro berömde för bågskjutande. Lagerbring 1Hist. 1: 140 (1769).
(1) -SKJUTNING.
-SKOTT. (båga- 15381681. båge- 16821790. bågen- (bogen-) (i bet. 2) c. 16951884)
1) till 1: skott från en båge. (Philippus) miste .. aff ett Bogeskått sitt högra öga. Sylvius Curtius 4 (1682). Hon .. satte sig gent emot, på ett bågskotts afstånd. 1Mos. 21: 16 (öfv. 1893). särsk. (†) pil. VarR 35 (1538).
2) (numera knappast br.) mil. till 2: skott som afgifves med hög elevation, skott vid kasteld. Grundell AnlArtill. 2: 47 (c. 1695). Mörsare .., som kastade stenar .. i bågeskott. 1VittAH 1: 172 (1755). 2NF 25: 1145 (1917).
(1) -SKYTT. (båga- 15411640. båge- 15591846) 1Krön. 10: 3 (Bib. 1541). Han skall .. varit .. een öfvermåtton godh .. bogskytte. LPetri Kr. 60 (1559).
(1) -SKYTTE. = -SKJUTNING. Westermarck Äkt. 507 (1893).
(3) -SLAG. byggn. hvalfbåges inre linje. Alla ursprungliga bågslag (i kyrkan) äro halfrunda. Brunius SkK 211 (1850). Rena bågslag. Dens. Metr. 395 (1854).
(3) -SPANN, n. tekn. å bro. Tre stycken bågspann om 40 meters spännvidd. VL 1906, nr 294 C, s. 5.
(1) -SPÄNNARE, r. l. m. inrättning för spännande af båge; särsk. å armborst. IllSvH 2: 137 (1876).
-SPÄNNE. arkeol. De (spännen) .. som hafva en böjd bygel .. (kallas) på grund deraf .. bågspännen. AntT 4: 27 (1872).
-STARR. växten Carex incurva Lightf., säfstarr, krokstarr. Lilja Fl. 670 (1870). ArkBot. II. 1: 77 (1904).
-STRÄNG, r. l. m. (båga- c. 17001702. båge- 16401790)
1) till 1. Linc. (1640).
2) byggn. till 3; om hvalfstråle. Från hvarje hörn (af hvalfvet) uppstiga tre bågsträngar, af hvilka den mellersta går rakt upp till rosetten i hvalfvets zenith. VittAH 26: 373 (1869).
-STÄLLNING. (bågen- 1752) särsk. byggn. till 3.
a) rad af bågar; arkad. Arcader eller bågenställningar. König Mec. 71 (1752). Hahr ArkitH 223 (1902).
b) bågformig träställning hvaröfver hvalf muras; jfr BÅGE, sbst.1 3 a. Dalin (1850).
(3) -SVICKEL l. -SVICKLA. byggn. tresidig väggyta mellan en båge o. omgifvande raka delar, spandrill; jfr -FÄLT 2. VittAH 21: 198 (1853, 1857).
-SYSTEM. särsk. byggn. till 3. Hahr ArkitH 146 (1902). Återupptagande af romerskt båg- och kolonnsystem. Wrangel ByggnH 28 (1904).
-SÅG. (båga- c. 1560. båge- 1753)
1) till 4: handsåg hvars klinga hålles sträckt medelst en båge af trä l. järn. Forssell Hist. II. 1: 21 (cit. fr. c. 1560). 2NF 28: 23 (1918).
2) (föga br.) till 5: handsåg hvars klinga är fästad i en fyrsidig ram o. hålles sträckt medelst ett snöre. Dalin (1850).
-SÖM, r. l. m. (båge- 1780) särsk. till 5 c: sömnad som verkställes i sybåge. DA 1772, nr 169, Bih. s. 4. Dalin (1850).
-TAL. (båga- 15391859. båge- (boge-) 15311685) särsk. (förr) kam. antal vuxna personer som hafva att utgöra bågskatt; jfr BÅGE, sbst.1 6. HFinlKamF 1: 127 (1531). SvBL 2: 86 (1859).
-TÅG, r. (båge- 1792)
1) växten Luzula arcuata Sw. Liljeblads Fl. 196 (1816). Nyman VäxtNatH 2: 371 (1868). ArkBot. II. 1: 74 (1904).
2) växten Juncus glaucus Sibth. Liljeblad Fl. 123 (1792).
-TÅNG, sbst.1, pl. -tänger. (båge- 1784) (†) visst slags tång med böjda käftar. BoupptVäxiö 1737, VittAH 17: 283 (1839, 1846).
-TÅNG, sbst.2 den ätliga brunalgen Alaria esculenta Grev., hafskål. Retzius FlOec. 274 (1806).
(3) -VERK. byggn.
1) å byggnad o. d.: sammanställning af bågar (i dekorativt syfte). Brunius Metr. 418 (1854). Korets fönster voro vackert infattade af bågverk. Anholm Norm. 117 (1898).
2) bro(konstruktion) hvari (galler)bågar (af järn) ingå. Båg- och hängverk. TT 1901, V. s. 25.
-VIS, adv. (båge- 1745) (†) i bågform. Möller 1: 189 (1745). Dalin (1850).
(3) -ÖPPNING. byggn. hvalfbåges öppning. Bågöppningarna till sidoskeppen. Brunius Metr. 61 (1854). särsk. å bro. Bågöppningen har den betydliga vidden af nära 72 m. 2UB 9: 335 (1905).
B (†): BÅGA-BÖSSA, -LIK, -MAKARE, -MANTAL, -PENNINGAR, se A.
(4) -RANKA. (båge- 1756) (†) selbåge. 1 st Lookrancka .. 1 st Boga Dito. OrdnLilleTull. 1658, s. C 1 b.
-SKATT, -SKOTT, -SKYTT, -STRÄNG, -SÅG, se A.
(1) -SÄCK. (båge- c. 15801640) (†) fodral till båge. VarR 35 (1538). Linc. T 4 b (1640).
-TAL, se A.
C (†): (1) BÅGE-BAND. bågsträng. Cupidos .. / .. Bågeband är slakt. LejonkDr. 103 (1689).
-GÅNG, se A.
(1) -KNEKT. soldat som är beväpnad med båge. VittAH 17: 123 (”223”) (1839, 1846).
-LAG, -LIK, -MAKARE, -PENNINGAR, se A.
-RANKA, se B.
-SENA, -SKATT, -SKJUTANDE, -SKOTT, -SKYTT, se A.
(1) -SKYTTARE. = BÅG-SKYTT. VittAH 3: 281 (1577).
(1) -SKYTTERI. bågskjutning. SvMerc. 1764, s. 831.
(1) -SMED. smed som tillverkar bågar. GR 17: 491 (1545).
-STRÄNG, -SÅG, se A.
-SÄCK, se B.
-SÖM, -TAL, -TÅG, -TÅNG, se A.
-VIS, n. i uttr. (ut)i bågevis, i bågform. Linc. F 5 b (1640). Dhenna (runda mur) är täckt med blytaak uti boogewijs. KKD 5: 76 (1710).
-VIS, adv., se A.
D (†): BÅGEN-SKOTT, -STÄLLNING, se A.
Afledn.: BÅGA, v.
1) (föga br., se dock b β) tr.; särsk.
a) till 2, i pass.: gå i vågor, buktas. Dyningar, som kom horisontens raka linje att oupphörligt bågas. Kræmer ResSib. 52 (1913).
b) i p. pf. med adjektivisk bet.
α) till 2: böjd, bågformig, bågliknande. Den för valeuren .. förekommande rad (å sedlarna är) icke .. rak utan bågad, med ändarne uppåt. SPF 1824, s. 353. Andersson Verldsoms. 2: 246 (1854).
β) [eg. själfständig afledning till BÅGE, sbst.1] i sht ss. senare led i ssgr: försedd med (så l. så beskaffade) bågar. Lindqvist Stud. 252 (1906; bildl.). jfr GULD-, HORN-BÅGAD.
2) (föga br.) refl.; särsk. till 2.
a) slå sig, blifva skef; jfr BÅGNA 2. För att hindra (orgelns) tangenter .. att båga och kasta sig, limmas tunna trädspjelor på deras undre sidor. Drake Töpfer 67 (1850).
b) gå i båge l. i bukter. En angenäm flod, som bågar sig fram mellan klyftorna. Wallenberg Gal. 130 (1771; uppl. 1921). Höga och föga stadiga bambubryggor .. bågade sig (öfver floden). Andersson Verldsoms. 3: 201 (1854).
BÅGIG, adj. särsk. till 2: bågformig, krökt, krokig. Sin bågiga rygg hade han uprättat. Lantingshausen Young 1: 152 (1787). Svigtar för bördan / bågiga bron. Tegnér (WB) 5: 137 (1822). En liten gråhårig herre med svarta bågiga ögonbryn. Lundgren MålAnt. 1: 138 (1849, 1870). jfr KORS-, RUND-, SPETS-BÅGIG m. fl.
Spoiler title
Spoiler content