SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
BÅNGSTYRIG boŋ3~sty2rig, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[efter BÅNG, sbst.1, ombildad form af sv. dial. ballstyrig, liksom d. balstyrig af mnt. balsturich, hvars förled är besläktad med isl. bǫl, skada, olycka]
svår att styra, oregerlig, ostyrig; obändig; om människor (o. deras sinnelag) l. djur. En bångstyrig häst. (Israeliterna) hade ett bångstyrigt sinne. Gyldenhielm Psalt. 325 (c. 1605, 1650). Bongstyrighe och skamlösa Qwinnor .. sittia theras män på näsan. LPGothus ThesCat. 83 (1631). En sådan bångstyrig flickunge. PT 1897, nr 154, s. 3. — bildl. Bångstyriga lockar. Upptaga kampen med ett bångstyrigt modersmål. Karlfeldt i 3SAH 24: 76 (1909).
Afledn.: BÅNGSTYRA, r. l. f. (†) bångstyrighet. VDAkt. 1740, nr 386.
BÅNGSTYRAS, v. dep. (knappast br.) vara (l. blifva) bångstyrig l. bråkig. Johansson HomIl. 5: 233 (1846). särsk. i förb. bångstyras med (ngn), bråka med, ”tas med” (ngn). (Gustaf Vasa) tröttnade att längre bångstyras med det oroliga folket. Strinnholm Vas. 3: 437 (1823).
BÅNGSTYRIGHET, r. l. f. Gyldenhielm Psalt. 105 (c. 1605, 1650).
BÅNGSTYRING, m.||ig. (l. r.). (föga br.) bångstyrig(t) person (l. djur). HushBibl. 1755, s. 141.
Spoiler title
Spoiler content