SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
BADGÄST ba3d~jäs2t (ba`dgäst Weste), m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[efter t. badegast]
person som vistas vid badort o. d. för att begagna därvarande bad; äfv. (i sht i ä. tid): person som begagnar badinrättning. Inskrifven som första (andra, tredje) klassens badgäst. Bad-Gast .. bad-gjäst, som går i bad. Lind (1749). Plågade af värmen, hastade badgästerna från de täppta badrummen till sina boningar. Carlén Skjutsg. 197 (1841, 1869). För sjuka badgäster, som bo i staden (dvs. inne i Marstrand), är detta (på Koön belägna) badhus icke särdeles tjenligt. Holmberg Bohusl. 3: 434 (1845). Om än hvar tionde minut en ny badgäst intager basinen. Lagberg Handb. i hydrother. 1: 64 (1853). Badgästerna i Bajæ. Rydberg Rom. d. 60 (1882). De kurbesökande i Ronneby delas i 2 stora klasser, Brunnsgäster och Badgäster. Levertin Sv. brunnar o. bad 237 (1883). Det är ju kändt att en icke obetydlig kontingent ”badgäster” inte alls begagna baden, och för dem är det alltså icke badet som gör en badort till en badort. Wallengren En ensam 190 (1893). — jfr: Badgäster på ett ställe kallas egentligen de, som längre tid nyttja en och samma badinrättning och dit oftare återkomma. Almqvist (1842).
Ssgr: BADGÄST-BÅT30~2. —
-VILLA~20.
Spoiler title
Spoiler content