SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
BAKTAL ba3k~ta2l (ba`ktal Weste), n.; best. -et.
Etymologi
[jfr fsv. baktala, sbst., samt bakmal; med afs. på bet.-utvecklingen jfr äfv. t. afterrede, nachrede, holl. achterklap]
användt ss. vbalsbst. till följ.; förtal. (Ivan Vasiljevitsch) hörde gerna sqwaller och baaktaal, hölt mykit aff örnetaslare och trappedragare. Petreius Beskr. 2: 39 (1614). Baaktaal giör Wänneskilnad. Grubb 37 (1665); jfr Rhodin Ordspr. 6 (1807). En hustru, på hwilken baktal ingen ting finner at säija. Österling Ter. 3: 31 (1708). En falsk tager illa vid sig, när man talar om ränkor, ilgrep och baktal. Tessin Bref 2: 229 (1754). Ps. 1819, 299: 4. Sätt icke tro / Till onda tungors afundsjuka baktal. Hagberg Shaksp. 5: 155 (1848).
Spoiler title
Spoiler content