SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
BALANIT bal1ani4t, r. (l. m.); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. balanit, fr. o. eng. balanite, af lat. balanites, gr. βαλανίτης, ollonformad, af βάλανος (se föreg.)]
(numera knappast br.) geol. fossilt skaldjur af familjen Balanidæ, sjöollon, sjötulpan. Wallerius Min. 385 (1747). Balaniter äro et slags stenvandlade mångskalige Musslor, som vanligen kallas Echini Marini. Rinman (1788). Kindblad (1867).
Spoiler title