SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1899  
BALE ba3le2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; äfv. BAL (sbst.3) ba4l, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; ngn gg BALA ba3la2, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(bale Broocman Hush. 3: 56 (1736), Linné Västg. 258 (1747) osv. bal Boije Landthush. 304 (1756), Weste (1807), Dalin (1850), Linder Allmogem. i S. Möre (1867, under balägg) m. fl. bala Dahlman Red-dej. 110 (1743, 1772). Nordforss (1805), Meurman (1846))
Etymologi
[bale o. bal hafva gm analogi uppstått ur fsv. badhl- (jfr BADEL), den synkoperade stammen i böjda former af badhul, bädhil, bale, dimin. till stammen i BÄDD; se Tamm. Med afs. på uppkomsten af bala jfr förh. mellan AGA o. AGE]
— jfr BALA, v.1
1) rede, i sht för (större) fåglar vid äggläggning o. häckning. Broocman Hush. 1: 80 (1736). Hvar Gås skal .. bygga sin Bal. Boije Landthush. 304 (1756). Nattroffoglarna lägga (oftast) sina ägg på bale. Nilsson Fauna II. 1: XV (1835, 1858). Simmfåglarna rufva sina ägg .. oftast på en änkel bale. Lyttkens Djuren 111 (1878, 1884). En bale af tång och strå. P. Rosenius i Ord o. bild 1894, s. 141. (Nötkråkans) bo .. lär bestå af grankvistar med en bale af torra grässtrån inuti. Carlson Sv. fågl. 105 (1894). jfr HÖNS-BALE m. fl. — (mindre br.) i fråga om andra djur: bädd l. bo. Fisken (dvs. rödingen) .. gör sig balar stora som et fat, dermed at han lägger sin rom uti en ring. Linné Västg. 258 (1747). Råttorna .. reda sig (ofta) en gemensam bale. C. R. Sundström i NF 14: 199 (1890). (Räfven) gör bale liksom hunden genom att nedtrampa gräset vid kretsformig gång. Hemberg Gångart. 101 (1897). jfr TÅNG-BALE.
2) (föga br.) utbredt strö (för kreatur). Weste (1807). Dalin (1850).
Spoiler title