SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1899  
BANAT bana4t, n.; best. -et; pl. = l. -er.
Etymologi
[jfr t. o. fr. banat, eng. banate, bannat, ungerska bánát, af bán (se BAN, sbst.2) o. det romanska suffixet -at (jfr EPISKOPAT, PASTORAT m. fl.)]
(fordom) bans distrikt. NF (1876). Anm. Ordet förekommer i best. form äfv. ss. egennamn liktydigt med Temesvar-banatet. Dmitar ärfde Wallachit och Moldau, / Och Banatet odelt intill Donau. Runeberg 3: 247 (1830).
Spoiler title