SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1899  
BANDARE ban3dare2, m.; best. -en; pl. =.
Ordformer
(båndare Lex. Linc.)
Etymologi
[af BANDA I 3; jfr fd. bandere, ä. t. bänder]
(numera knappast br. utom i Finl.) tunnbindare; i Finl.: person som bandar träkärl. Lex. Linc. (1640, under vietor). Lind (1749). Sv. o. t. handlex. (1851, 1872). Hahnsson (1884).
Ssg: BANDAR-30~ l. BANDARE-LÖN300~2. Jungberg (1873).
Spoiler title
Spoiler content