SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1899  
BANE ba3ne2 (ba`ne Weste), sbst.2, i bet. 1, 2, 4, 5 r. l. m. ((†) n. Botin Birg. Jarl 136 (1754), Dens. Sv. spr. 59 (1777; äfv. i uppl. 1792)), i bet. 3 m.||ig.; best. (numera knappast br.) -en (Wallin Vitt. 2: 292 (1805)); pl. (†, bl. i bet. 3) -ar (L. Petri Kr. 31 (1559)).
Ordformer
(ba(h)ne i nom. Verelius Herv. 38 (1672), Missförståndet 70 (1741) osv., i oblik kasus Stiernhielm Lycks. intr. 1 (1650), Spegel Guds verk 97 (1685) osv. — ba(h)na i oblik kasus L. Petri Kr. 26 (1559), Noreen o. Meyer Sv. förf. 128 (c. 1650), Arnell Stadslag 419 (1730), MB 29 (Lag 1734), Dalin Vitt. I. 2: 20 (1735; i rim), Wallin Vitt. 2: 287 (1805; i rim) m. fl., i nom. Spegel Guds verk Reg. (1685), Mörk Ad. 1: 60 (1742). J. Wallenberg 355 (1774; i rim) m. fl. — ban' Lucidor Hel. Y 2 a (1672; i vers))
Etymologi
[fsv. bani, motsv. d. bane (äfv. n.), isl. bani, fsax. o. fht. bana, mht. ban, m., ags. bana, bona, eng. bane, ffris. bona. Till samma rot höra isl. o. ags. ben, got. banja; jfr fsax. beniwunda, dödssår, svårt, blödande sår. Roten återfinnes i gr. φόνος, φονή, dråp. Se för öfr. Tamm. — Med afs. på uppkomsten af formen bana jfr förh. mellan AGE o. AGA. Ordets anv. ss. n. i sv. (se ofvan) torde bero på inverkan af ssgrna BANE-HUGG, -SÅR, möjl. äfv. på inflytande från ä. d.; jfr anm. 2:o]
Anm. 1:o Ordet bane är i nysv. väsentligen ett lånord från den nord. medeltidslitteraturen. Frånsedt det dansk-skånska HÖNS-BANE, benämning på bolmörten, torde ordet längesedan vara försvunnet ur alla talade sv. munarter. Under 1500- o. förra hälften af 1600-talet synes det enkla ordet nästan helt o. hållet saknas i skriftspr.; de hos L. Petri förek. ex. (se ofvan samt under 3) kunna bero på lån från ngn medeltidsskrift. Likväl hade ordet under denna period ett kraftigt stöd i de under medeltiden affattade lagverken, särsk. Landslagen o. Stadslagen, hvilka gällde ända till 1734. Äfv. på det juridiska området gjorde det emellertid intrycket af ngt främmande. Stiernhielm upptager det i den förklarande ”ordelist” som han bifogat till sin uppl. af Västgötalagen (1663); likaså gifver C. Åkerman det en plats bland de ”gambla ord” som han i sin edition af Landslagen (1665) finner nödigt att uttyda. Spegel, som använder ordet i Guds verk (se under 5), anser sig böra i registret lämna uppgift om dess bet., men karakteristiskt är, att denna uppgift är oriktig. Synnerligen betecknande är ock, att ordet i 1734 års lag, med undantag för en enstaka kapitelöfverskrift, blifvit ersatt af andra uttr. Från denna tid har ordet varit uteslutet ur det sv. lagspr. Anmärkas må emellertid, att ssgn BANEMAN äfv. under 1500- o. 1600-talen synes hafva lefvat ett rätt kraftigt lif, dock med den eg. bet. fördunklad. — Gm det i senare delen af 1600-talet vaknande intresset för forntiden o. särsk. för de isl. sagorna fick ordet bane nytt lif. Visserligen är det icke utan synbar tvekan som t. ex. Verelius o. Peringskiöld stundom upptaga det i sina öfv. från isl. När t. ex. den förre förf. på ett ställe använder ordet BANA-HUGG, tillägger han i parentes öfv. ”dödssår”. Men från slutet af 1600-talet har ordet bane blifvit allt mera brukadt o. bekant, ehuru det visserligen ännu i dag har kvar en viss arkaistisk färg o. hufvudsakligen tillhör den vittra stilen.
2:o I sammanhang med ordets egenskap att vara lånadt står icke bl. den under 1:o antydda oriktiga bet., utan äfv. det ofvan anf. oriktiga genus.
3:o Enl. det bästa språkbruket äro bane o. BANEMAN bl. relationsord; de betyda således icke ”våldsam död” l. ”dråpare” i allm., utan endast i förh. till en gm sammanhanget gifven person. De förekomma i enlighet härmed hufvudsakligen med bestämning af en gen. l. ett possessivt pron. För öfr. är anv. af ordet bane numera väsentligen begränsad till några få stående förb. ss. få sin bane, gifva ngn sin (l. hans) bane, blifva ngns bane.
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] (ngns) död gm dråp l. olyckshändelse, våldsam död. Bane, homicidium. Swedberg Schibb. 312 (1716).
a) ss. direkt obj. i förb. som beteckna: omkomma l. döda.
α) i uttr. få sin bane o. d., få en våldsam död, omkomma, tillintetgöras, dö. Ej något var så qvikt, bland diurens friska lif, / Som, genom dennas (dvs. dödens) hot, ej feck sin sot och bana. Nordenflycht QT 1745, s. 99 (1739). Et krig der han sin bane funnit. G. F. Gyllenborg Vitt. 3: 26 (1774, 1797). (Det säges) i en af våra gamla konungalängder, att Braut-Anund fått sin bane i Nerike på den ort, som kallas Himlehed. Strinnholm Hist. 1: 242 (1834). Strandberg 4: 248 (1857). Må hans (dvs. Sauls) dödsdag komma, när så skall ske, eller må han draga ut i strid och där få sin bane. 1 Sam. 26: 10 (öfv. 1896). bildl. Se den ros som jorden pryder, / Huru den sin bane får / Och till sin förvandling går. Lidner 2: 24 (c. 1790). Många gångbara meningar hafva der (dvs. inför Reuterdahls kritik) fått sin bane. Genberg 1: 113 (1872). — (mindre br.) Får någor bahna igenom annars förvållande. Arnell Stadslag 419 (1730). Lät Lättjan se sin bana, / Lät Kättjan se sin död. Dalin Vitt. I. 2: 20 (1735). Den bane Hjälten fick. Därs. II. 5: 10 (1742).
β) i uttr. gifva ngn sin (l. hans) bane o. d., döda ngn. Han gaf honom sin bane. Sahlstedt (1773). Adlerbeth Æn. 103 (1811). Sölve (regerade) .. i Svithiod, till dess Svearne omsider sveko honom och gåfvo honom sin bane. Strinnholm Hist. 1: 240 (1834). bildl.: Nattens frost hade .. gifvit löfven deras bane. Santesson Naturen 78 (1880). — (mindre br.) Din eigen brudh du bahna gaff. Noreen o. Meyer Sv. förf. 128 (c. 1650). Skialfa gaf Kung Agne fordom bana. Nordenflycht QT 1748—50, s. 79. Ett svärd, som bringar bane åt hvar man, som blott ser det utdraget. Lönnberg Sigtr. 82 (1892). — (föga br.) En hungrig varg mot fåret rusar fram, / Och det en hastig bane gifver. Leopold 1: 424 (1814). (†) Folk som Lagh-lösz omkring går / I Buskar, Skog ok Mark at giöra Ban' ok Sår. Lucidor Hel. Y 2 a (1672); jfr 5.
b) (numera knappast br.) med objektiv gen.: dödande, tillintetgörande. De Svenske .. hämnades .. (Sten Sture d. y:s) sveda med mångas bane. Celsius G. I 47 (1746, 1792). Hit, usling! kom och för Kamillas bane njut / Din lön! Wallin Vitt. 2: 295 (1805). Gylfes bane jag svär. Ling Gylfe 7, 86 (1812). bildl., skämts.: Til strids (mot rätterna) det åter bär: en hjelte aldrig skälfver; / Och redan i sin själ han stekens bane hvälfver (dvs. öfverväger). G. F. Gyllenborg Vitt. 1: 105 (1759, 1795).
c) (föga br.) i annan anv. (Att) Olycka, mootgångs skiffter i Strijd, blod, sårmål, och bane / Thola med okränckt mod, vthan anck, och omanliga Suckan. Stiernhielm Lycks. intr. 1 (1650). Om dråp och bana, som timar mer af olycko, än annars vållande. MB 29 (Lag 1734; öfverskrift). Olyckeliga stund, då Hjalmars Syster såg / Den Prinsens ögon först, der hennes bana låg (dvs. gm hvilken hennes död vållades)! Dalin Vitt. II. 2: 201 (1738). Der blef (trots kampen) dock ingen bana. Därs. III: 357 (1752). Du grift-poeters hop .. / Beklaga nu mig min stora Rölles bana. J. Wallenberg 246 (1771; om en oxe). Hvarföre vägrades mig af din hand en hedrande bane? Adlerbeth Æn. 5 (1804, 1811). Svept i ett trollmoln, flydde med plats (dvs. möda) Medea sin bane. Dens. Ov. 173 (1818). (Skjalfs män drogo i repet) så att konungen hang näst uppe vid grenarna, och vardt der hans bane. Säve Yngl. 23 (1854). Mig hans bane gaf oläklig smärta. C. G. Strandberg 45 (c. 1860). jfr: Bröder och nära fränder varda hvarandra till bane. Rydberg Myt. 1: 529 (1886; isl. at bǫnum verðask); jfr 2.
2) om det som vållar (en plötslig, våldsam) död: orsak till (ngns) död, död; bl. ss. predikativ till blifva l. vara l. varda. Titt Swerd skall warda mans bane så ofta thet drages ur slijden. Verelius Herv. 38 (1672). Thet blef hans bane. Lind (1749). Detta giftermål blef Vanlands bane. Botin Hist. 1: 63 (1789). (Atle) lät skära hjertat ur Högne lefvande, hvilket blef hans bane. Cnattingius Sn. E. 129 (1819; isl. var þat hannz bani). Denna ångest, denna fasans smärta / Din bane blef. Strandberg 3: 421 (1855). Ett skott ur löfven i skymmande skog / Blir svenske kungens bane. Snoilsky 2: 54 (1881). Bröderna .. varda hvarandras bane. Paulson Ismene 3 (1898); jfr 3. bildl. Vet, lättjan är din själs förderf, / Din oskulds vissa bane. Ps. 1819, 282: 3. Den öfverdrifna värmen (hade icke) varit drifvornas bane. Castrén Resor 2: 391 (1848). (†) Guldkädian (skulle) en gång blifva en bana för den ypperste Man i deras ätt. Dalin Hist. 1: 338 (1747). bildl.: En grundelig insikt (i kemien är) den farligaste bane .. för dylika charlatanerier. Bergman Præs. i VetA 1777, s. 10; jfr 4. — jfr LIFS-, HÖNS-BANE.
3) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., isl. o. ä. eng.] (i sht i öfv. från l. efterbildningar af isl. sagor o. d.) om person som vållar l. vållat ngns död: dråpare, baneman. Han rasade fram .. och vart tolf manna bane, förr än själfva flyglarna komo saman. Björner Sorl. 17 (1737). Om han intet dör straxt af skottet, så blir han min bahne. Missförståndet 70 (1741). Broder månd Broders / bane varda. Afzelius Sæm. E. 7 (1818; isl. at bǫnom verðask). Stupar du, stridsbror, jag hämnar dig väl, / ristar väl blodörn på Frithiofs bane. Tegnér 1: 108 (1825). Du de gråa vildsvins bane! Arfwidsson Oisian 1: 122 (1842). Årtyngde Sjolf, härskarornas bane. Runeberg 1: 376 (1844). Rydberg Gudas. 168 (1887). jfr: Qvädet om Helge Hundings-Bana. Afzelius Sæm. E. 142 (1818). (†) i pl. Hwilka alla the, lijka som sins faders banar, dräpit hadhe. L. Petri Kr. 31 (1559). — jfr HAND-, HUFVUD-, HÅLL(S)-, RÅD(S)-, SAM-, SANN-, VÅLL(S)-BANE.
Anm. Då ordet förekommer i predikativ anv., är det svårt att uppdraga ngn bestämd gräns mellan bet. 2 o. 3.
4) (föga br.) dödligt sår, banesår; svår skada; knäck. Kalk, som blandas i fläsk, är rottors dödlige bane. Nicander G. sann. 149 (1767) [jfr eng. rat's bane, råttgift]. Med slungans sten, hon gaf sin sista bana / Än åt en mjällhvit svan, än åt en tracisk trana. Wallin Vitt. 2: 287 (1805). Hemskt kring kroppen (på den fångne) letande / Hvar banen skulle ges. Därs. 292 (lat. vulnus letale). Den barske hjelten, som .. med sin utdragna sabel sjelf är i begrepp att gifva en bane, har något dristigt och öfverraskande. Rydqvist Resa 21 (1838). jfr Cavallin (1875). bildl.: Det är ej här dess (dvs. ej på landsbygden som människans) dygd sin första bane funnit. Leopold 2: 161 (1794, 1815). — jfr DÖDS-BANE.
5) [sannol. beroende på inflytelse af BANEMAN 2] (†) skada, förfång. När åter Ocean moot Kreftans Cirkul skrjder / Tå går han Öster från och sig i Wester wrjder / Men gör thet Stilla Haf dock ingen Bång och Bane, / Thet blifwer i sin Roo och i sin gamla Wane. Spegel Guds verk 97 (1685). Bana .. Skada. Därs. Reg. Dens. Gl. (1712). jfr: Bane .. crimen. Swedberg Schibb. 312 (1716).
Ssgr (till 1): A: BAN-FALL3~2. (enst.) död, dråp. Svullna af harm mina söner / Ser jag vid faderns (dvs. Ragnar Lodbroks) banfall. Atterbom Siare 1: 25 (1841).
-MAN, se BANEMAN.
B: BANA-HUGG, se C.
-MAN, se BANEMAN.
-SÅR, se C.
C: BANE-DJUP30~2, adj. (enst.) Då började rosen att drypa af blod / så stridt som ur banedjupt sår. Scholander I. 1: 5 (1862).
-HUGG~2. (bana- Verelius) [efter isl. banahǫgg] dödande hugg. Verelius Herv. 134 (1672). Då blef Konung Erik vred, drog sitt svärd och gaf Åke banehugg. Strinnholm Hist. 1: 308 (1834). Och dignar till sist hans starka arm, / Ger han än ett banehugg. Wennerberg 4: 7 (1885).
-KVINNA~20. (enst.) En något vågad nybildning som ”banekvinna” (af baneman) är (af Lidner) utesluten (ur hans senare, år 1784 utgifna redaktion af Medea). Warburg Lidners Medea” 25 (1898); jfr Lidner Medea 19 (c. 1783).
-MAN, se d. o. —
-SKOTT~2. [jfr isl. banaskot] Jägaren skyndar .. fram och ger .. (renen) baneskottet. Svederus Jagt 172 (1832). Fredin E. dikt. 170 (1889).
-SLAG~2. dråpslag. Peringskiöld M. upl. 133 (1710). Dalin (1850).
-SOT~2. [efter isl. banasótt] (föga br.) dödlig sjukdom. Dalin Vitt. II. 6: 89 (1739). bildl.: När jag ej orkar (tala), vil jag gala; / Ty Tysthet är min bane-sot. Därs. VI: 64 (c. 1753).
-STÖT~2. dödsstöt. Stagnelius 1: 164 (1812).
-SÅR~2. (bana- L. Petri Kr. 140 (1559), Verelius Götr. 25 (1664), Spegel Gl. (1712)) [fsv. banasar] dödande sår. (Det var) hans egen tiänare som honom gaf första banasåret. L. Petri Kr. 140 (1559). Han nedlade .. tre män, men af den fjerde .. erhöll han sjelf banesåret. Carlstedt Herodot 2: 346 (1833). Det ögonblick då oxen får sitt banesår. SDS 1891, nr 356, s. 1. bildl. Dalin Mont. 171 (1755). Vilkoren voro hårda, mycket hårda för min usla kassa, som nu fick banesåret, ty de sista kranerna (ett persiskt mynt) klingade i gubbens ficka. Hedin Persien 271 (1887).
-VAPEN~20. [fsv. banavapn] (numera bl. arkaistiskt) Jngen skal bära Bane Wapenn tiil gruffuone. G. I:s reg. 10: 199 (1535). Misteltein .. blef genom Lokes ondska i Höders hand Gudens (dvs. Balders) banevapen. Holmberg Nordb. 582 (1854). Hildebrand Medelt. 1: 51 (1879).
D: BANS-MAN, se följ.
Spoiler title
Spoiler content