SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1899  
BANG baŋ4, stundom BANGEN baŋ3en2 l. BANGE baŋ3e2, adj.
Etymologi
[i riksspr. upptaget ur dial. l. lånadt från d. l. t.; jfr sv. o. finl. dial. bang, bangen, d. bange, t. bang(e); se för öfr. BÅNG, adj.]
(hvard., skämts.; i sht i Finl.) rädd, ängslig. Den bleka skymningen i de långa hvalfven och knäppningen och rasslandet i ett stort urverk, som hängde nära choret, allt gjorde, att jag slutligen blef bang. J. J. Nervander Skr. 1: 135 (1833). Almqvist (1842). ”Häll i”, så skrek han, ”för ingen bang, / I afton vill jag bestå ...” Runeberg 5: 27 (1860). Gevär finns i huset; var icke bang. Topelius Vint. I. 2: 342 (1880). Wenström (1891).
Spoiler title