SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1900  
BARKIG bar3kig2 (ba`rkig Weste), adj.
Etymologi
1) som har bark, betäckt med bark. Barkigh, Corticatus. Lex. Linc. (1640). Så snart brädet förts fram till denna (kanttrissa), hugger den sig fast i detsamma och skiljer .. den ojämna, barkiga kanten från brädet. Läseb. f. folksk. 293 (1890). — jfr KORK-, TJOCK-BARKIG.
2) (mindre br.) liknande l. påminnande om bark; barkaktig. Almqvist (1842). Den förr hvita handen .. var brun och barkig. Strindberg Hems. 102 (1887); jfr BARKA, v.1 II 1 b α.
Spoiler title
Spoiler content