SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1901  
BATAV bata4v (bata´v Weste), m.; best. -en; pl. -er; äfv. BATAVER 040, best. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr holl. bataaf, t. bataver, fr. batave, af lat. batavus; jfr äfv. eng. batavian]
1) individ af en viss forngermansk, vid floden Rens mynningar (särsk. på den ö som nu bär namnet Betuwe) bosatt folkstam. Eberhardt Allm. hist. 2: 200 (1768). Civilis, den ädle Batavern. Thomé Grube Charakt. ur hist. 2: 16 (1854, 1858). Bataverna .. voro bosatta å den ”bataviska ön” .. mellan Rhen, Maas, Waal och Nordsjön. S. F. Hammarstrand i NF (1876).
2) [jfr motsv. anv. i holl. o. andra spr.] (i högre stil, mindre br.) holländare. Låt fritt Bataven plundra Ceylons bark. A. G. Silfverstolpe Skald. 20 (1801, 1814). Bland bataver och flandrare. Nord. revy 1899, s. 880.
Spoiler title
Spoiler content