SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1901  
BEDARRA bedar4a, i Sveal. äfv. 032, ngn gg BEDARA beda4ra l. 032 (beda´ra Weste; bedàra, -àrra Almqvist), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (†, Deleen (1806, under lull)), -NING.
Ordformer
(bedara Dalman Sjölex. 5 (1765), Rydberg Frib. 436 (1857, 1866), NF (1876; jämte bedarra) m. fl. bedarra C. I. Hallman 250 (1778) osv.)
Etymologi
[liksom nor. bedara (seg) o. t. bedar(r)en af nt. (sik) bedaren l. holl. (zich) bedaren, lugna sig, äfv. i allmännare bet., möjl. af mnt. dar, passande, lämplig, mht. dære, af okänd härledning (jfr Vercoullie); jfr äfv. d. bedage sig, på folketymologi beroende ombildning af nt. bedaren, samt Noreen Spr. stud. 46 (1895)]
om vind, i sht storm l. hård blåst: aftaga, blifva svagare, mojna; äfv. opers.: det bedarrar, blåsten aftager l. mojnar, det mojnar. Bedara, säges när en storm börjar taga af. Dalman Sjölex. (1765). Vädret bedarar. Weste (1807). Öfver läckan tänkte man bli herre, / När det bedarrade. Strandberg 4: 92 (1857). Vinden bedarrar. Sehlstedt 4: 119 (1871). Under bedarrad vind närmade sig yawlen Odenholms fyr. E. Hemberg i SDS 1896, nr 599, s. 2. — (knappast br.) refl., bildl. Men Gunild högmod har .. Det nog bedarrar sig. C. I. Hallman 250 (1778; yttradt af en sjöman).
Spoiler title
Spoiler content