SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1901  
BEDJARE be3djare2 (be`djare Weste), m.||(ig.) (om kvinna nyttjas vanl. BEDJERSKA); best. -en, i poesi äfv. -n; pl. =.
Ordformer
(bidiare P. Erici 2: 76 b (1582), Swedberg Sabb.-ro 1561 (1690, 1712) m. fl. jfr BIDDARE)
Etymologi
[fsv. bidhiare, motsv. ä. d. bediære]
person som beder. — jfr FÖRE-, TILL-BEDJARE.
1) (föga br.) till BEDJA I 1. Petitor .. bediare. Lex. Linc. (1640). Tilgift bedjare få; men pockare måste betala. Nicander Minnes-sann. 38 (1769). J. G. Oxenstierna 5: 49 (c. 1817; om en kvinna). Cavallin (1875).
2) till BEDJA I 2. Om iagh kunne göra idher til flitigare bidiare. P. Erici 2: 76 b (1582). Therföre skal man på retta och andechtige bidiare finna, ehuru bedröfwade the och äro, när the falla på sin knä ..; likwel tå the stå vp af bönen äro the glade och frimodige. Swedberg Sabb.-ro 1561 (1690, 1712). Trogne och trägne bediare. Nohrborg 864 (c. 1765). En rättsinnig bedjare kan aldrig vara trolös mot Gud och sina pligter. Wallin 2 Pred. 2: 116 (1814). Den ifrigt fromme bedjarn. Atterbom Lyr. 1: 106 (1837). Den store bedjaren i Gethsemane. Thomander Pred. 1: 517 (1849). Dessa bedjare (framför madonnabilderna i München bestå) till hufvudsaklig del af gamla, skröpliga qvinnor. Hedlund Schweiz 37 (1866).
3) (†) person som går omkring och begär allmosor åt sjukhus; jfr BEDJA I 4. Spegel Gl. (1712). — jfr BIDDARE.
Ssg: (2) BEDJAR-30~ l. BEDJARE-SKARA300~20. G. L. Silfverstolpe 1: 78 (1851).
Spoiler title
Spoiler content