SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
BEFOGENHET befω4gen~he1t, äfv. (i sht i Sveal.) 030~2, r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. 1 a) -er.
Etymologi
[jfr holl. bevoegdheid, t. befugnis; med afs. på -en- jfr BESKAFFENHET o. d. (se Tamm Avl.-änd. hos sbst. 10 (1897)), samt föreg.]
(i sht i skriftspr.) eg.: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara befogad.
1) till BEFOGAD 1: (laglig) rättighet, (laga) rätt, berättigande. Dähnert (1784). Befogenhet till tvång. Claëson 1: 75 (1857). En större laglig befogenhet (för rikets styresman) att förekomma hvarje opåkallad inblandning i regeringens förfoganden å utrikespolitikens område. Forssell i 3 SAH 3: 404 (1888). — särsk.
a) [jfr t. seine befugnis überschreiten] (utsträckning af l. område för myndighets, medborgares osv.) behörighet l. rätt(igheter) (särsk. att utöfva vissa funktioner); kompetens. Öfverskrida sin befogenhet. Riksdagen .. stadgades både till sin befogenhet och till sin sammansättning. Odhner Lärob. 241 (1870). Staten .. gör ej .. någon borgerlig befogenhet beroende af religiöst kunskapsmått. Forssell Stud. 1: 393 (1875; i fråga om det moderna Italien). Saken kunde falla under utskottets befogenhet. Hahnsson (1884). Distriktskommissarierna tjänstgöra äfven såsom åklagare i polisdomstolen; deras befogenhet i detta afseende är dock i någon mån inskränkt. Hj. v. Sydow i Stockholm 1: 292 (1897). Utvidgningen af qvinnans rättigheter och befogenhet att ingripa i tidens arbete och utveckling. Rundgren Skoltal 3 (1899). [jfr t. die rechte und befugnisse meiner gnädigen herrschaft] (i sht jur.) i pl., om olika slag af behörighet o. d. Lagen blef bestämmande öfver de befogenheter, enhvar hade sig tillerkända. Bolin Eur. 2: 399 (1871). Samhällets krafter och befogenheter (samlades) mer och mer .. i centralregeringens hand. C. G. Hammarskjöld i NF 3: 975 (1879). (Åt Erik Fleming) ombetroddes de vigtigaste militära, administrativa och judiciela befogenheter. Schybergson Finl. hist. 1: 242 (1887). Politiska befogenheter. Stavenow Frihetst. 227 (1898). — jfr MAKT-, POLIS-BEFOGENHET.
b) [jfr t. meine befugnis mitzureden] egenskap(en) l. förhållande(t) att på grund af insikter, erfarenhet, förmåga o. d. vara berättigad l. behörig till ngt; behörighet, kompetens; förmåga. En billig försynthet, alstrad af misstro till egen befogenhet. Strandberg 1: 327 (1862). Att bedöma, huru väl .. (öfversättaren af Plato) löst den svåra uppgiften att i modern drägt återgifva en antik skapelse, det ligger icke egentligen inom vår befogenhet. Wikner Lifsfr. 2: 3 (1871).
c) oeg., i fråga om ngt sakligt. Man var icke rätt säker på deras (dvs. de oregelbundna formernas) befogenhet att existera. Vasenius Underv. i spr. 34 (1894).
2) jur. till BEFOGAD 2: förhållande(t) att vara l. finna sig befogad l. ega (giltig) anledning o. d. till ngt. Besvär må, i händelse af befogenhet, anföras hos ... Kronan håller sig till indelningshafvaren uti allt hvad honom, såsom innehafvare af bostället, .. åligger att fullgöra, och denne må, efter befogenhet, utfordra sin rätt af den, åt hvilken han bostället upplåtit. Tj.-regl. 1858, 3: 53. Efter befogenhet. Sv.-fin. lagt. (1883).
3) till BEFOGAD 3: rättmätighet, rättvisa, berättigande, billighet. Befogenheten af ett påstående, en anklagelse, en klagan. Dalin (1850). Sjelf medgaf han befogenheten af denna anmärkning. Strandberg 1: 339 (1862). De Geer Minnen 1: 232 (1892). — jfr OBEFOGENHET.
Ssg: (1) BEFOGENHETS-OMRÅDE0300~020. Riksdagens befogenhetsområde. Läsn. f. folket 1888, s. 29.
Spoiler title