SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1902  
BEGÄRLIG bejæ4rlig, äfv. -jä4r-, i Sveal. äfv. 032 (begä´rlig Weste; bej`ärlig Almqvist), adj. -are (-ligst(e) superl. RARP 3: 166 (1641)). adv. (i bet. II) -LIGA (†, Lex. Linc. (1640, under cupide), Nicander Sal. pred. 15 (1761) m. fl.), -LIGEN (†, Düben Sat. 66 (1722: begärlin; i vers), Humbla 53 (1740), Retzius Fl. oec. 140 (1806) m. fl.), -LIGT.
Ordformer
(beg(i)är- Handb. C 1 a (1541) osv. beg(i)er- O. Petri Handb. C 2 b (1529), Svart Gensv. I 6 b (1558), J. De la Gardie i Oxenst. brefv. 5: 300 (1624). -lig(h)it(t) (n.) L. Petri Mandr. C 3 b (1562), RARP 2: 184 (1635), Celsius G. I 181 (1746, 1792) m. fl.)
Etymologi
[liksom d. begærlig af mnt. begerlik l. af t. begehrlich; jfr holl. begeerlijk samt t. begierlich]
I. med passiv grundbetydelse, närmast anslutande sig till BEGÄRA: som begäres, som är föremål för ngns begär.
1) motsv. BEGÄRA 1; om ngt (l. ngn) som (på grund af sina egenskaper) förtjänar att åstundas l. åtrås: eftersträfvansvärd; stundom: behaglig, älsklig, angenäm, skön.
a) [jfr motsv. anv. i ä. d., mnt., holl. o. t.] (numera föga br.) om sak. Fridh och säkerheet .. är .. itt liuflighit och begärlighit ting. L. Petri Mandr. C 3 b (1562). Gudh .. förläne osz .. en begärlig och en gladh saligh Dödhstund. Thelaus Likpred. öfv. A. Oluffson C 2 b (1659). En ny, lustig och begärlig visa. Holmström Vitt. 210 (c. 1700; öfverskrift); jfr 2 b β. Den svalkande källan är begärlig. Nohrborg 476 (c. 1765). Ej ditt bifall — hur begärligt — / hoppas han (dvs. förf.). Tegnér 3: 71 (1843?). — särsk. (†) med afs. på ngt som uppfattas ss. ännu icke befintligt: som kan önskas, önsklig, önskvärd. At .. (bruden) må komma til en begierligh ålder, Ath hon må see sijn barnabarn. O. Petri Handb. C 2 b (1529); jfr Handb. 1811, s. 126. Jagh önskar min K(äre) B(roder) all begerligh välmoge aff Gudh. J. De la Gardie i Oxenst. brefv. 5: 300 (1624). Har Ullen ej blifvit svart nog .., så göres .. (färgningen) om, en eller två gånger, til des hon fådt begärlig svärta. Brauner Tankar 9 (1756). — jfr HÖG-, SJÄLF-BEGÄRLIG.
b) [jfr mnt. dat alder begherlikeste kindelin] (†) om person: älskvärd; jfr ÖNSKLIG. Een Elskeligh Modher, een kärkommen Dotter, een begärligh Syster och Swågerska. Guthræus Likpred. öfv. Anna Schmidt A 3 a (1641). Penningen är så förförisk .. men Lovisa .. Ack! Lovisa är så begärlig! Björn Dygd. yngl. 51 (1794).
2) (numera knappast br. utom i a, b α, c) som är föremål för ngns begär l. åtrå l. längtan: eftersträfvad, efterlängtad; stundom: ljuf, ljuflig, tilldragande. Hela dagen .. var (det) mulet och regnade, (så) att man väl fick umgälla sin curiositet (dvs. förvetenhet), förr än man kom upp på det begärliga Skrållstädet. Linné Ungd. 2: 286 (1734). Man tillreder .. (skådespelet) med all .. prakt .. för att göra högtiden lysande och begärlig. Kolmodin Liv. 1: 30 (1831); jfr 1. O, hvad det står oss dyrt, men är begärligt, / Det klappandet (hos hjärtat), den oron! Strandberg 4: 149 (1857). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i holl.] (fullt br.) som man sträfvar att komma i besittning af: eftersökt. Commoditeterne giöra hemmanet mer eller mindre begiärligt. 2 RARP 2: 346 (1723). At heta Romersk Bunds-förvant, var väl en art slafveri; men likväl ganska begärligt. Dalin Mont. 49 (1755). Storskiften blefvo så begärliga, att landtmätarne flerestädes icke hunno att förrätta allt det arbete, som af dem åstundades. Malmström Hist. 4: 398 (1874). Han var anställd såsom riddarhuskanslist under riksdagen, en plats, som var ganska begärlig. De Geer Minnen 1: 55 (1892).
b) som faller i smaken, omtyckt.
α) [jfr holl. begeerlijke spijse] (fullt br.) om närings- l. njutningsmedel: smaklig, aptitlig. Hampfrö är en begärlig föda .. för fåglar. Rothof 174 (1762). (Rönnbären skola) vara mycket begärliga för svin och får. Cnattingius 120 (1877, 1894).
β) (knappast br.) i annan anv. Svenska språket .. har blifvit för utländske lärde män et begärligt .. språk. Höpken 1: 172 (1753). Orientaliska Philosophien .. var .. mycket begärlig. Möller Kyrkohist. 93 (1774). En begärlig (tidnings-)Artikel. Kellgren i 2 Saml. 7: 137 (1788). (†) (Staden Nyen) lärer begiärligare warda at bewånas (dvs. bebos). J. J. Taube i HSH 31: 525 (1667).
c) [jfr motsv. anv. i d.] (fullt br., i sht handel.) om i marknaden gängse handelsvara o. d.: som är föremål för (liflig) efterfrågan, som har (stark) afgång, omtyckt, efterfrågad, kurant. Dalin Arg. 2: 143 (1734, 1754). Det theet, som kommer ifrån China, blir altid det begiärligaste. Höpken 2: 17 (1763). Småländska osten (är) allestädes begärlig. Fischerström 2: 377 (1780). Riksens ständer .. förbjödo .. förbrukning af vissa begärliga öfverflödsvaror. Järta V. skr. 1: 114 (1816). Aktiebankernas (papper) voro begärliga till stigande kurser. Börstidn. 1899, nr 4, s. 1. Våra skogar och våra berg innehålla rikedomar, som äro begärliga öfverallt. VL 1901, nr 26, s. 2. jfr: (†) Så är .. Masthandelen en aff dhe i fremmande land begärligste Commercier som nu finnes. RARP 3: 166 (1641).
3) (ny anv., föga br.) motsv. BEGÄRA 4 e α: som kan fordras l. kräfvas; ”att begära”; närmande sig bet.: rimlig; i satser med nekande innehåll. Att ett .. första uppslag .. skall kunna vara i allo lyckadt, är ej begärligt. S. Almquist i Verdandi 1896, s. 173. Det är icke begärligt, att en enda skola skall i sig kunna upptaga alla .. modärna tankar. GHT 1897, nr 73, s. 2.
II. med aktiv grundbetydelse, numera närmast anslutande sig till BEGÄR: som hyser begär l. åtrå l. längtan (efter ngt); full af begär l. åtrå l. längtan; fiken; ofta med prep. efter, stundom med att o. inf. l. med (l. uppå), förr äfv. till; jfr BEGIRIG, BEGÄRIG. Äät icke vthan tu äst hungrog och Magan til Math begärlig. I. Erici 1: 376 (c. 1640); jfr b. När wårt Hierta är allenast begärligit til Werlden och hennes Lusta. J. Matthiæ 2: 35 (1658). Begärlig att wetta Nytt. Verelius Ind. 183 (1681). Aldrig är en människa så .. begärlig efter nåden .., som när .. (Jesus) kännes vara borta. Nohrborg 579 (c. 1765). (Vår) Ovän (är) uppå blod begärlig. Bellman 4: 132 (1791). Vildarna äro ytterst begärliga att erhålla yxor, knifvar, o. s. v. af jern. Nilsson Ur. 1: 86 (1838, 1866). Han slog sig ned, .. helt begärlig på en liten treflig pratstund. Bremer Hem. 1: 136 (1839). (Valdemars) broder Magnus .. var .. ärelysten och begärlig efter makten. Odhner Lärob. 46 (1869, 1886). — särsk.
a) om sexuell l. erotisk åtrå: lysten; jfr BEGÄR 1 d. (Han) kisade verldsligt och begärligt på de många unga damerna. Hedenstierna Fru W. 31 (1890); jfr c γ. — (†) Om Wåren grönskas alt, då är man mehr begärlig. Arosell Epigr. 63 (1680).
b) med afs. på (visst) närings- l. njutningsmedel: lysten; jfr BEGÄR 1 e. Icke alla får äro lika begärliga efter salt. Florman Abildgaard 132 (1792). Qvartalsskr. f. landtm. I. 2: 8 (1833).
c) i fråga om handling l. verksamhet: ifrig, angelägen; i sht ss. adv. Euangelium warder .. begärligast sökt och annammat, ther thet minst predicas. P. Erici 2: 252 b (1582). Gudh är tusende gångor begärligare .. til at gifwa, än wij til at begära, anamma och hoppas. Muræus 2: 274 (1648). Alt hvad skadligit är, vi fike begärligen efter. Nicander Minnessann. 48 (1769). Begärlig att dansa. Runeberg 1: 116 (1832). (Fariséerna) begagnade begärligt hvarje tillfälle att skada (Jesus). Melin Pred. 1: 77 (1844). Ostindien var under de första åren af Tysklands stora silfveranbud icke begärligare afnämare af denna vara än förr. Forssell Stud. 2: 107 (1888). jfr SKÅDE-BEGÄRLIG. — särsk.
α) om sak; jfr BEGÄR 1 i; anträffadt bl. ss. adv. Syret (kan) begärligare förenas med svafvel än med bly. Berzelius Kemi 3: 73 (1818). Gasen uppsupes .. begärligt. Nyblæus Pharm. 253 (1846).
β) (knappast br.) i öfverförd o. oeg. anv.: som utföres med begär, ifrig. En begärlig tilflygt til nåden. Nohrborg 259 (c. 1765).
γ) i öfverförd bem., i sht om öga l. blick: som är full af l. vittnar om l. uttrycke begär, lysten. De Danske hafva .. i alla tider kastat .. (på Skåne) et mer än begärligit öga. Celsius G. I 181 (1746, 1792). Polen kastade begärliga blickar .. på Liffland. Fryxell Ber. 7: 3 (1838). Höra med begärliga öron. Almqvist (1842). Män, som beklädde höga verldsliga embeten, .. sträckte begärliga händer efter den biskopliga stolen. Strinnholm Hist. 3: 658 (1848).
Spoiler title