BEHÅRING behå4riŋ, i Sveal. äfv. 032, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[efter t. behaarung; se BE- o. HÅR]
(i sht naturv.) hårbeklädnad, hårväxt; jfr föreg. Kroppen saknar (hos skalbaggar af familjen Carnivora) nästan alltid behåring. Thomson 5 (1862). Ofta äro hvarje (ren-)hjords behåring och färg sådana, att lappen på långa afstånd urskiljer sina (renar) från andras. G. v. Düben i NF 9: 768 (1885). (Växten har) mycket grof behåring. Elfving Kulturv. 62 (1895). Bakfotens behåring (hos räfven). E. Hemberg i Bih. t. VetAH 23, afd. 4, nr 4, s. 14 (1897).
