SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1903  
BEKÄNNARE beɟän4are, i Sveal. äfv. 0302 (bekä´nnare Weste; betj`ännare Almqvist), m.||ig.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
Etymologi
[fsv. bekännare]
person som bekänner; vanl. konstrueradt med gen. l. af. Var. rer. 3 (1538). — särsk. motsv. BEKÄNNA I 8. Christi .. bekennare. P. Erici 2: 28 a (1582). Jesu .. Sällhetslära (började) samla mera talrika bekännare. Lehnberg Pred. 3: 145 (c. 1800). Handb. 1811, s. 61. Värdiga bekännare af Jesu namn. Wallin 2 Pred. 1: 74 (1825). Grekiska och Katholska Kyrkans bekännare. Tranér Anakr. 138 (1833). Hegelianismens bekännare. Dalin (1850). Methodismen har bekännare i alla verldsdelar. Cornelius Lärob. 92 (1860, 1878). Svenska kyrkans bekännare. De Geer Minnen 1: 180 (1892). Bekännare af afvikande (teologiska) åsigter. M. B. Swedberus i NF 16: 1492 (1892). jfr: På Englands tron uppsattes (1042) .. Edvard, som kallades Confessor (Bekännaren), emedan han aflagt klosterlöfte. S. F. Hammarstrand hos Wallis Verldshist. 3: 207 (1877, 1882). — särsk. [efter lat. confessor] teol. kristen som lidit förföljelse för sin tros skull, men undgått martyrdöd; stundom äfv. innefattande begreppet martyr. En .. stoor Myckenheet aff Martyrer och Bekännare. Schroderus Osiander 1: 820 (1635). Denna dyra bekännarens (Martyrens) födelsedag. Eneman Resa 1: 23 (1711; i fråga om Polykarpus). Från martyrer, blodvittnen, åtskiljas confessores, bekännare, eller de, som ståndaktigt ledo förföljelse, men undgingo döden. Anjou Kyrkohist. 11 (1842, 1867). — jfr MED-, RELIGIONS-, TROS-BEKÄNNARE m. fl.
Spoiler title
Spoiler content